Forum Depression och ångest


detta så kallade liv

Jag hoppas att DU har tid att läsa igenom detta inlägg. Jag vet, det blev långt, men jag skrev bara allt som dök upp i tankarna. Om DU som läser känner igen dig eller bara känner för att besvara eller fråga över något i mitt inlägg, så tveka inte. Jag har varit deprimerad sedan hösten 2004 då jag började gymnasiet. Har dock varit mobbad och utfryst sedan lågstadietiden. Men ”smällen” kom 2004. Gymnasiet 2004 började jag i en klass där lärare klampade ner på många elever. En lärare nästintill tvingade mig till EEG undersökning för att jag hade synfel och huvudvärk som slog till för ofta. Det berodde enbart på att jag inte varit hos optikern och kollat synen och fått nya glasögon, men inte ville de lyssna på det Ingen i familjen hade råd att betala de ca 5000 som glasögonen kostade då. Men så småningom fick jag nya glasögon. Ihop med det så kom alla skolarbeten och prov. Jag minns ett prov mycket väl, där man skulle läsa på 60 sidor(!) till ett enda prov efter en termin, nästa prov i samma ämne var 30 sidor att läsa på. Jag blev underkänd med 6 omprov (3 på varje). Prov efter prov misslyckades i de flesta ämnen ju längre tiden gick. Jag vet inte hur många konferenser jag var på, enbart under första året. Vid läsårets slut kopplades en psykolog in. Det gick rykten på skolan om att den psykologen inte ens var färdigutbildad psykolog då min utredning gjordes. Jag fick till slut börja i särskoleklassen, eftersom psykologen ansåg att mitt IQ låg precis på gränsen till att jag skulle tillhöra särskolan. Ca 70 i IQ? Lite osäker där. Jag minns inte mycket av utredningen idag. Det jag minns är psykologens stora klocka som tickade irriterande och gjorde att jag inte kunde vara 100% koncentrerad på testerna. Och vid vissa uppgifter som jag erkände att jag inte kunde lösa, sa hon bara "Du har jättemycket tid på dig". Jag fick också göra depressionstest, (madrs), och i samband med avslutningsmötet fick jag då höra att jag hade början till depression. Hur det nu är möjligt att ställa en så konstig diagnos? Kan man ha "början till" depression? För mig lät det bara konstigt. Jag började i alla fall i särskoleklassen efter sommarlovet (2005). Jag trivdes med såväl elever som personal. Men efter ett tag började jag enligt många bete mig otrevligt, var "sjuk" väldigt ofta och grät dagar och nätter när ingen såg. Jag vägrade göra som jag blev tillsagd m.m. Så efter ett tag skrev jag ett brev till en av kuratorerna. Jag skrev ett A4 om hur jag verkligen kände mig. Kuratorn kontaktade psykiatriska öppenvården på orten och knappt en månad senare hade jag träffat en sjuksköterska, gjort nytt test (madrs) som då visade på SVÅR depression. Plus att jag hade varit hos läkaren och fått Sertralin. Jag kände mig bättre. Och ett halvår passerade. Det sista halvåret höjdes dosen en gång/månad tills jag själv valde att trappa ner och avsluta helt eftersom jag tröttnade på att tabletterna inte hjälpte. Jag kände mig ändå ganska frisk efter avslutad medicinering. Men jag var fortfarande negativ till det mesta som har med livet att göra. Men så kom en ”smäll” till, då mina framtidsdrömmar totalt krossades. Det började då jag fick veta att jag klassas som UTVECKLINGSSTÖRD, trots att jag inte har några direkta problem. Jag kan nu inte läsa på högskola p.g.a mina år i särskola, så då kan jag inte utbilda mig längre än barnskötare, där det inte går att få ett jobb som det ser ut idag. Efter studenten, (sommar 08) skrevs jag in på Arbetsförmedlingen. Jag skulle gå 2 kurser, men jag själv hade ingen lust att gå på dem. Efter kurserna var det dags att skriva CV. Jag har inte skrivit ett enda ord än idag, (Jan. 09) När det gäller att skriva om hur jag mår, eller skriva mail till min närmaste vän, då är jag en mästare, men i andra fall har det tagit tvärstopp. För att få ett jobb här idag är man tvungen att söka alla jobb som finns. Och med andra ord tvingas ljuga ihop ett A4 om sig själv. Jag kan inte ens säga vad som är bra eller dåligt med mig själv. Andra kan rabbla upp massor om hurdan jag är m.m, men jag känner inte igen den de beskriver känns det som. Sedan ett tag tillbaka har jag nu känt att jag är på väg tillbaka in i svarta hålet igen. Jag kontaktade min sköterska på psyk, men hon tyckte att jag kunde vänta. Utan att ens tänka utbrast jag "Menar du att jag ska gå här och varje dag vilja dö mer och mer?". Sköterskan blev tyst en stund, men satte sedan in Sertralin IGEN, Det hjälpte ju inte förra gången. Och läser man på internet så står det överallt att det INTE är tabletter som är lösningen på problemen. Nu kan man läsa att vi är på väg mot en kultur där man tror att allt kan lösas med tabletter. Läkare skriver ut mer antidepressiva än tidigare och gör det lätt för sig. Och där kan jag hålla med på alla punkter. Tabletterna tar inte bort problemen! Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur allt själv. För ett tag sedan blev jag utskriven från öppenvården, då de sa till mig ”Vi kan inte hjälpa dig”. Några dagar senare ringde jag och bad om hjälp igen, p.g.a att jag bara kände mig sämre. Då fick jag till svar ”Vad vill du att vi ska hjälpa dig med?” Nä vad vet jag om det? Är det inte psykvården som ska veta vad de kan erbjuda mig? De borde ju veta mer än jag om deras egna vårdmöjligheter? För längesedan frågade jag om jag inte kunde få hjälp med en psykolog, men det var ingen idé sa de då. Det kommer inte att ändra resultatet för min utredning sedan 2004 menade hon. Nä kanske inte, men jag ville ju bara få en utredning av någon som jag vet verkligen är färdigutbildad psykolog. Och kanske skulle ett nytt test innebära att jag får en annan ”stämpel” som säger att den gamla var felaktig och att jag inte alls är utvecklingsstörd. Bara det är ett problem i dagsläget. Att folk som läst att jag gått särskola verkligen tror att jag är helt störd i huvudet. Många förklarar saker in i minsta detalj och frågar sedan om jag förstår. Det är nästan så att jag idiotförklarar dem istället. Jag är INTE UTVECKLINGSSTÖRD! Hallå! Som det är idag, så skär jag mig, men det kan gå en tid mellan omgångarna. (Skar mig senast 23 Dec). Jag gråter ofta. På senare tid har det känts som om insidan av mig gråter då jag velat gråta, men inte kunnat. Jag sover för mycket. Men trots det kan jag sitta och somna några timmar senare igen. När det kommer till dagliga sysslor så ska jag ge några exempel. Jag skulle hänga upp 2 skjortor på varsin galje. Det tog 1½ timma. En halvtimma efter det visade det sig att det fanns en tredje skjorta. Mamma gnällde. Och jag kände mig fruktansvärt misslyckad. Mitt eget rum orkar jag inte ens städa, trots att alla i min omgivning påpekar och klagar. Jag känner mig istället bara misslyckad. Jag känner ofta att folk bara tycker illa om mig och att jag inte kan lita på mina vänner. I lågstadiet hade jag ganska många kompisar, men så i mellanstadiet började de flesta gå emot mig. I högstadiet blev jag kompis med två tjejer i min klass, men deras kompisar accepterade mig aldrig. Jag gick till mina gamla kompisar ibland, men kände att de var på ett helt annat plan än jag. På gymnasiet började de mobba mig. Efter flera år som vänner. Under åren jag varit sjuk så har det funnits några få människor som verkligen brytt sig och stöttat. Men de kontakterna bröts. De slutade bry sig verkar det som. Idag känner jag tvivel mot alla utom en enda människa. Han har funnits där mer än psykvården eller någon annan gjort. Jag har lättat mitt hjärta och han har svarat med kloka råd och värmande ord. Men ändå känns inte livet lättare att leva. Jag har dödslängtan varje dag. Vissa dagar har jag funderat på att gå och sätta mig på spåret och vänta på att nästa tåg ska komma och göra slut på allt. Jag vågar inte titta på natur och omgivning om jag går ut. Kommer det en lastbil så blir allt framför mig svart. Det enda jag ser är mig själv bli påkörd. Likadant när jag ser ett tåg. Nätterna är också hemska. Ena natten drömmer jag om mitt eget självmord. Nästa natt drömmer jag om min egen begravning. Hittills inom medicin har jag ätit: Sertralin (Kanske får börja med dem igen, enl. psyk) Edronax, som inte fungerade på mig. Propavan, sömnmedel som inte verkade på mig. Theralen, flytande sömnmedel som gjorde att jag sov på nätterna men var trött och dåsig dagen efter. Propranolol, tabletter mot oro och hjärtklappning. (Jag hämtade ut dem men vägrade ta dem). Jag är verkligen less på livet!

Hej minignils! Det låter som att du har det jättetufft just nu. Precis som du säger så behöver du hjälp. Att som du tänka på döden så ofta är allvarligt. Be någon du litar på (gärna nån som är lite äldre. Tyvärr funkar det ofta så att vårdpersonal lyssnar mer till en person som är 50 än en som är 25)att följa med dig tillbaka till psykiatrin. Dessutom, när man mår så som du gör orkar man ofta inte slåss för sin egen sak. Finns något annat sjukhus/mottagning inärheten än den du varit på? Du har rätt att själv välja var du vill få vård. Kanske kommunens socialtjänst kan hjälpa dig till vård? Snälla, ge inte upp, någonstan finns hjälp för dig. Sköt om Dig! //Piia-Liisa


Hej på dig. Blir verkligen ledsen av att läsa ditt inlägg. Bara att läsa det får mig direkt att tro att du inte har någon utveckligsstörning. Inte för att jag vet mycket om sådana, men du skriver ju oerhört rationellt och med ett vackert språk. Bor du i Stockholm? Ibland får jag för mig att toleransen här kan vara större. Naturligtvis ska du inte leva med stämpeln utvecklingsstörd om du inte är det! Tiden går ju dessutom, och sjukvården utvecklas. Såklart borde du få en ny chans att genomgå tester och få den hjälp du behöver. Det som för min del känns mest obehagligt i ditt mail är att jag känner igen en hel del från min egen uppväxt, och tror att jag med lite otur skulle ha kunnat hamna där du är. Istället har det gått bra för mig, vad gäller utbildning och jobb. Det hänger så väldigt mycket på vilka vuxna man kommer i kontakt med som ung! Och på hur stark man är själv. Jag vet inte vad jag ska komma med för råd. Hela situationen du hamnat i känns helt otrolig och absurd. Du verkar ju vara en helt rationell människa. Att gå i särklass kan ju lika gärna bero på att man behöver längre tid att lära tex, och det ska ju inte behöva påverka en som vuxen. Det enda jag kan säga är att GE INTE UPP. Jag var också mobbad, högstadiet och i viss mån första året på gymnasiet. Men låt dem inte trycka ner dig! KÄMPA. Ge inte upp önskan att träffa ny psykiatriker, KRIGA KRIGA. Du vet bäst och mest om dig själv! Glöm inte dina framtidsdrömmar om jobb och sådant för att du träffat på idioer. Det har jag också gjort. Flera stycken, varav en, om jag hade lysnat på henne, hade gjort så jag inte hade fått det jobb jag har idag, där jag trivs jättebra. Lycka till och massor av kramar /sofia

Annons
Annons
Annons