Forum Depression och ångest


Destruktiv?

Det är kört. KÖRT! Vad fan håller jag på med?!?! Jag vet att det är helt åt helsike fel, men ändå fortsätter jag??? Varför känns det som "njutning" längs ryggraden? Vad är det för fel på mig??? :-(

utveckla,jag har halva natten att sitta och snacka,förutsatt att du har lust att utveckla ditt inlägg här förstås. Förstår inte mycket,men jag kan säga att bara för att något är fel är det inget hinder från att man gör det. Tvärtom känns det som att livet hela tiden belönar,tvingar,driver eller frestar med att begå diverse fel för att det ska bli "rätt" dvs som man vill. Och när det som är rätt leder till något som man inte vill..då blir det självklara plötsligt inte så tydligt längre. Kanske är jag helt ute och cyklar? Somsagt.. kom precis hem från provjobb och börjar 17.00 imorn så kommer vara vaken ett tag om du skriver fler inlägg här!


Har du drifter, ghostwriter? Jag har drifter, starka sådana... jag har hållit dom i schack länge, valt kärleken, skrivandet, sen inföll mörkret som på natten, sen så steg en illusion fram och räddade mig - men med tiden drogs jag ner i helvetet. Jag försökte verkligen få kvinnliga vänner, det är mitt löfte - men det funkar aldrig. Alltid samma visa. Om jag tycker om en kvinna, eller mer än så - då når jag för "djupt" så jag skadar henne, gör henne sjuk! Om jag tar det mer lugnt, tills jag antingen vet mer vad jag vill och känner, eller för att bygga upp mer av vänskap - då blir det alltid kaos då kvinnan i fråga uppenbart har utvecklat känslor och spårar ur förr eller senare. Jag finner ingen annan väg ur det här än att på något sätt ägna mig åt mina drifter... Och varför destruktiva sådana? Och varför dras jag till destruktiva kvinnor?? Ikväll har jag - med flit - inlett kontakt med en kvinna jag "spanat på" ett tag. Trots att jag mycket väl vet vad det är för människotyp det är frågan om! Men allt är så tungt, så ensamt, så tråkigt... Jag gick alltså i terapi ett tag - men började må dåligt när terapeuten satt med kort kjol. hahaha. vilken sjuk värld. Finns det något vackert nånstans? Kvinnan som varelse, är ju den enda meningen för oss män att leva - men bara så länge hon är i sina känslor - har "dörren öppen", vilket - enligt min uppfattning - bara är ett tag. Då gäller det att göra sina drag!


Jodå.. träffar bara destruktiva kvinnor och ska träffa ett ex imorn.. har starka drifter och det gäller allt egentligen. Behöver hela tiden något som fyller mitt tomrum. Slutat med droger och sånt och då blir de andra drifterna desto starkare! Antar att man dras till de destruktiva då man som skadad man enklare kan relatera och manipulera sin vilja fram (medvetet eller omedvetet) och "connecta" lätt som en plätt..


Varför gör du det ? VILL du må dåligt? Jo, läste förut att du slutat med droger - kanon, det ska du vara stolt över. Herregud, när jag gick på hasch... det enda man sysslade med var sex, gräl, sexlekar, bråk, dramor, sex... man blir mer el mindre sjuk i huvudet av sånt till slut. Jag kanske inte har klarat mig så bra som jag trott? Jag hade länge en önskan att "hela", göra gott, göra skillnad i världen - alltså i relation till en kvinna. Mötte en sagolik människa men allt blev fel. Såklart. Jag är nog min egen största fiende. Men andra ggr känns hela livet som en enda lång bestraffning. Många ggr, när jag verkligen kämpar för ta mig "upp", för att koppla till människor - då dras jag ner till djupet och jag fattar ingenting. Frågar mig själv "vad gjorde jag för fel?". Många ggr är jag bara "ivägen" för andra människor - men jag har aldrig begripit varför. Jag står emot. Jag har i själva verket varit fantastiskt duktig, men frågan är om det är värt det? Jag är olycklig, miserabel, ensam, och "tom" inombords. Och sexualiteten har också tagit skada. Jag är inte alls lika "vibrerande" mot bara för ett par år sen. Det är ett pris jag fått betala för min kamp att bli mer hel och ren. Jag påbörjade det här av KÄRLEK, en fantastisk kvinna som jag mötte - och självklart förlorade. Jag får nog aldrig tillbaka henne, men jag försökte på egen gå vidare på den inslagna vägen. Tyvärr hade jag otur när jag vågade öppna mig igen för en person, det blev helt fel, och egentligen är det nog inte bara ondska med i bilden, mer en närmast morbid egoism och empatilöshet, som jag aldrig stött på tidigare i livet. Inte ens när jag själv var som värst i unga år, så kom jag i närheten. Vad gör jag nu? Jag får ingen terapi nu, fast hela själen SKRIKER efter att få lätta på trycket. Jag har ingen kvinna, och vet inte ens om jag vill ha sex ärligt talat. Fixar jag det, alltså efteråt? Möjligtvis med en kvinna jag redan innan känner, som är enkel att ha och göra med, som känner mig osv. Men sen vet jag inte. Är nog väldigt, väldigt olycklig. Jag känner inte ens kickarna längre när jag inleder "förförelseakten", även om det också är ett tag sen jag gjorde den saken också. Skrivandet är min räddning. utan det skulle jag slagit sönder lägenheten för länge sen.


låter kanske idiotisk men kravlöst sex,kampsport,jobb/ut och hitta på sysslor som att gå i skogen och kasta runt nedfallna träd(träning det med) och allmänt fylla tomrummet funkat för mig. Kanske för dig med? Särskilt kampsport och träning för att få utlopp för den där enorma ilskan som säkert du också bär på. All sorg,besvikelse och nästan allt,även kärlek,blir till ilska och hat. Det är min teori och upplevelse såhär långt i livet. Och man måste bli av med det innan det bygger upp för mycket och tar över. Gör du något för att kompensera och få alternativa utlopp för vad det än är som driver dig och nästan jagar dig. Du är säkert olycklig. Jag är det. Det är därför jag hela tiden söker nästa kicka,testar gränser,spräcker gränser och gör(eller snarare gjorde,ska bli mer vuxen nu) vad som helst som gav någon känsla eller rus.


Tja mannen,hur känns det idag? Vart det bara för mycket och allt föll samman en stund eller är det ihållande fortfarande? Kollar tråden igen imorgon eller inatt kommer tyvärr inte ha tillgång till internet innan dess. Ha det bra!


Hehe, nej det är lugnt. Ska iväg och fira farsan idag - och en kusindotter imorgon. Så det är fullt upp. Må gott.


Du skrev nåt om att "lösgöra" frustrationer, och jag förstår vad du menar. Jag kan inte säga mer än att sånt inte fungerar för min del. Min överlevnad har legat bortom såna saker. Jag tror inte jag känner hat? Bitter är jag säkert. Men jag är så van, så jag vet inte om jag bär på "sann" bitterhet? Min är nog något annat, hur flummigt det än kan låta. Jag levde så länge som jag gjorde, och det gick bra - så länge jag inget visste. Men söker man svaret, för att man är den man är - en som inte står ut med ovetskap eftersom man har väldigt stora krav (och har rätt till dom eftersom man är en känslomänniska, fylld av passioner, kreativitet, lekfullhet, intelligens, verbal lekförmåga, sensualism osv) - så kommer man ju till slut att finna det. Den dagen jag gjorde, kanske jag skrev under min egen dödsdom? Tyvärr har jag inte än så länge, mött någon som förstår det här, är ärlig i det här - och kanske mest av allt, kan hantera det? Jag spyr när människor talar om ensamhet som nån flummig känsla, när dom egentligen menar "tomhet". Ensamhet är egentligen antingen fysiskt påtaglig, genom att man saknar umgänge, vänner osv. Den kan också vara att man är helt totalt ensam i det man bär på, och faktiskt måste vara det. Förstår att det låter väldigt konstigt. Och kanske ännu värre om jag avslöjar, att dom ggr jag "testat" att dela det, med en terapeut eller med nån närstående - så har det omedelbart avslöjats, att det inte är hanterbart. Så där står jag idag. Nu. Mörk som satan. När sommaren är här snart. Usch. Fy fan... Önskar jag vore ung och dum igen. Då gjorde man iaf vad man kände för. Ett svin, javisst - men jag behövde ingenting veta!!

Annons
Annons
Annons