Forum Depression och ångest


Deprission...

Jag känner mig deppig inför mycket. Har en mor som aldrig brytt sig om mig. Hon lever men hon saknar empati till tusen. Jag har alltid kännt en saknad efter en mor och jag har insett nu att hon aldrig kommer kunna fylla det tomrummet. Vi är fem syskon och hon strunar ialla oss lika mycket. jag behöver en kvinnlig person som jag känner bryr sig om mig eller glädjs åt mig i det som händer här i livet. Den tomheten står och skriker inom mig. Ingen av mina syskon har jag nära band till, kanske för att vi heller aldrig har fått lära oss vad empati är... Jag är snart 30 år, har inga barn. Ibland längtar jag efter barn men sen kommer också känslan då jag absolut inte vill ha några barn. Jag velar fram och tillbaka, det kommer i perioder. Vad är det jag vill? Hur skall jag veta vad jag vill? Jag tänker att barn hindrar mig i mitt sätt att leva, att jag kanske skulle bli en lika dålig mor som min egen, att barn är tidskrävande osv... Men sen finns det de perioder då jag längtar efter barn som sagt och kroppen skriker efter ett barn? Hur ska jag veta vad jag egentligen vill? För jag vet inte. Det finns också nåt inom mig som säger att jag börjar bli för gammal för barn och att jag inte skulle orka ta hand om ett barn. Nu är jag liksom snart 30+.... Hänger allt ihop med att jag inte mår bra`? Om jag skulle finna mig själv så kanske jag skulle inse vad jag egentligen vill... Finns det någon som kännt samma sak som jag eller är jag bara konstig? Jag tänker på att jag inte ska fundera så mycket på det men det går inte, det kommer ständigt tillbaka. Jag vill veta vad jag vill för att kunna styra min framtid...

Jag tror man absolut kan vela o inte veta om man verkligen vill ha barn även om man inte mår dåligt. Och speciellt om man inte ens träffat pappan än, det naturliga är ju att det börjar med en kärlek som man sedan vill "befästa" med ett barn. Jag skaffade barn, fast jag mådde dålig i perioder innan. Jag kände precis som du att klockan tickade o jag har aldrig velat bli en för gammal mamma. Tursamt nog träffade jag sonens pappa och jag hann innan 30, på håret. Inget jag ångrar, men mår tyvärr, iallfall (pappan o jag bor inte ihop längre) dåligt, så jag har varit tvungen att lämna sonen på fosterhem. Jag har genom socialen bett o få en kontaktperson, då enbart terapi o meidiner inte räcker. Har heller aldrig haft en närvarande och inkännande mamma, och kontaktperson är som en låtsas sådan, eller ia f som en mentor. Det är jättebra för mej, o nu förstår jag inte hur jag klarade gå i så många år (är 38 nu fick henne när jag var 35) utan att ha ett sådant stöd! Att skaffa barn kräver mycket engagemang av en och att man känner sej trygg. Man kan klöara det ändå, men det blir aldrig lika bra. även om man tkr att man inte visar känslorna, känner barn av sådant ändå. Det är såklart inte bra. Hoppas verkligen du kan få ngn rätsida på dina funderingar ngn dag. Kram


Hej! Tack för ditt svar. Men saken är ju den att jag har träffat en kille, vi bor ihop o allt. Visserligen bara varit ihop i ett och ett halvt år. Jag ser en framtid med honom men vet inte om jag vill ha barn eller inte. Både ja och nej. Har inte vågat berätta detta, vill inte börja att prata om barn överhuvudtaget när vi inte varit tillsammans så länge och framför allt inte när jag inte vet vad jag vill. När jag var yngre så ville jag inte bli en för ung mamma och nu när jag snart är 30 så börjar jag känna mig nästan för gammal. Hur skulle jag orka ta hand om ett barn? Jättetråkigt att höra med dig och sonen. Låter som en väldigt bra idé att ha en kontaktperson, kanske något som jag också skulle behöva. Jag önskar bara att ha nån där som bryr sig. Det räcker inte med min kille fast han är underbar. Ja jag skulle troligtvis inte bli en sån bra mamma nu ändå som du säger barn känner ju av när man inte själv mår bra. Känner du dig bättre nu med kontaktpersonen? Kram


maja2 tråkigt att inte din mamma bry sig om dig :/ sånt är inte roligt . Det kan vara för att du inte må bra, du vela fram och tillbaka om du vill ha barn eller inte . Jag är 30 i augusti och jag har inte heller barn ,meen jag har bra kontakt med min mor och styvfar ,men inte biologiska pappa.


Hej maddisen24. Hur känner du inför barn då? Har du velat något? Ja jag antar att det säkert är så. Tycker man borde veta att man vill ha barn eller inte vill. Om jag bara visste vad jag ville så skulle jag kunna planera min framtid efter det. Man lever ju liksom olika liv som förälder eller inte förälder... Skönt att du har så bra kontakt med din mor och styvfar måste kännas jätteskönt. Har du några syskon?


Jag känner igen mig lite ovan, samtliga syskon i min familj har konstig eller direkt dålig relation till mor. Jag minns att hon slagit både min äldre bror och syster för väldigt många år sedan, varför vet jag inte, jag var så liten då. Och jag och min yngre syster har blivit utsatta för en lång rad verbala påhopp, min lilla syster bor fortfarande hemma och jag är lite orolig för henne, hon har mått väldigt dåligt har tidigare skärt sig och tar fortfarande mediciner. Jag vet att min mor inte mår bra och jag vet att hon hade en usel relation till sin egen mor. Hon besökte aldrig mormor när mormor åkte in på äldreboendet, och när hon väl var där så pratade dom aldrig. Mina äldre syskon kan berätta om ordentliga gräl mellan dem, som jag inte minns något om. Det jag gör för att försöka hjälpa situationen något är att besöka mina föräldrar åtminstone en gång i veckan och prata med dem, laga lite mat osv. Men jag mår dåligt själv så det känns väldigt tafatt och urvattnat ibland. Tyvärr är min mor den typen av person som pratar först och tänker sen, om man sårar någon så är en ursäkt (om den alls kommer) oftast inte tillräcklig. Senast hon tilltalade mig innan jag sagt första ordet var efter ett stort gräl för kanske 3 år sedan...

Annons
Annons
Annons