Forum Depression och ångest


deprimerade vänner

dela med dig om en plats eller förening där deprimerade kan mötas och prata om tillståndet. Sjukdomen isolerar och mina närmast kan inte ge mig tillräckligt stöd. Enligt MADR-testet borde jag ligga på sjukhus men så är inte fallet och dessutom har jag nyligen skrivits ut därifrån efter fyra veckors behandling. Jag har ingen fast läkare, ingen samtalskontakt och ångesten styr mitt liv från morgon till kväll. kanske imorgon

Nyligen utskriven... du borde få en samtalskontakt. Kontakta vården om det. Vet inga platser där man kan mötas... mer än här då, i våra egna bloggar och på forumet. Välkommen hit!


Tack för Ditt svar, Okallu. Den stora vårdapparaten tuggar på i långsam takt med semestrar och diskussioner mellan politiker och läkare om vad som kan erbjudas utifrån landstingets budget.. Jag känner mig maktlös och paralyserad i mitt tillstånd. Vet inte vad som är bäst för mig och på grund av det tvingas jag be om hjälp - vilket är en skrämmande känsla.


Hej Kims, av vad jag har läst från ditt inlägg kan jag inte förstå vad som gör dig deprimerad. Det vore hyggligt om du kunde säga orsaken. Enligt min uppfattning är det nyttigt för deprimerade personer att berätta om sina problem och tankar. Tyvärr känner jag inte till någon sammanslutning för deprimerade, men vad jag förstår ska inte sådana föreningar behövas överhuvudtaget. Om depression är en sjukdom så finns det ett botemedel, vilket varierar från person till person. Det gäller bara att hitta sin oas och förlika sig med saker som gör en deppad.


Letar oxå efter ngn sorts förening eller liknande för deprimerade eftersom att man isolerar sej rätt bra när man är deprimerad och längtar efter likasinnade som förstår vad det är man går igenom. Jag har oxå varit inlagd för depression och blvit "färdigbehandlad" och går nu hos öppenpsykiatrin i terapi. Känner tyvärr att jag kanske håller på att ramla dit igen eftersom att jag i dag bara stormtjöt hos min terapeupt, det känns så hopplöst ibland.


kimsTack för Ditt svar, Okallu. Den stora vårdapparaten tuggar på i långsam takt med semestrar och diskussioner mellan politiker och läkare om vad som kan erbjudas utifrån landstingets budget.. Jag känner mig maktlös och paralyserad i mitt tillstånd. Vet inte vad som är bäst för mig och på grund av det tvingas jag be om hjälp - vilket är en skrämmande känsla. Ja du, det där med semestertider... suck... fastnat i samma rävsax här... väntar... men så är det ju, de har mindre bemanning.. och sen den där byråkratin, allt ska malas o ältas.. diskuteras, ekonomiseras.. håhåjaja. Ja det är skrämmande när man ska be om hjälp... gillar inte det själv, vill vara självgående juuuu... trist att vara behövande.. särskilt när/om det inte finns resurser heller... vänta, köa, avvakta.. suck. Förstår att det känns jobbigt.. känner själv detsamma i perioder. Men egentligen ska jag väl inte klaga... har ju fått massor av hjälp. Så varför är jag inte nöjd? Aha, kanske för att jag inte blev fullt frisk av hjälpen. Kanske för att det räckte inte med de resurser som sattes in. De kunde inte trolla bort mina sjukdomar helt.. tänka sig, trodde jag verkligen det?! Men vi sjuka duger med, man ska inte behöva vara fullt frisk för att bli bemött med respekt för den individ man är! Vi duger... ... och det finns mycket hjälp därute... även om det ibland blir kö, även om vi får vänta på hjälpen ibland.. Det finns många goa människor inom vård och omsorg


Hej Det finns självhjälpsgrupper för personer med ångest och depression, kolla på Svenska ångestsyndromsällskapets hemsida www.angest.se där kan du läsa och se om det finns någon självhjälpsgrupp där du bor. Jag är med i en sådan grupp där jag bor och det är ett jättebra sätt att hjälpa varandra där alla har liknade erfarenher. Lycka till Kram


Min förhoppning om tips och letande efter förening för deprimerade har ännu inte gett något. ÅSS täcker endast vissa ångestbesvär och inte det jag har. PTSD verkar inte gälla så många om jag ska se till de få träffar det gett på nätet. Deppigt värre idag för flera terapeuter har sagt att de inte vill ta sig an mitt tillstånd (å jag som inte ens är psykotisk - vilket är det värsta jag föreställer mig att någon kan drabbas av).. Ska jag ge upp än en gång efter att få en dräglig tillvaro?

Annons
Annons
Annons