Forum Depression och ångest


brända broar

Godkväll, 24årig man inne på sitt 25 år här. Tänkte förklara lite o sen ställa lite frågor. Det hela började ganska tidigt 10års åldern vet jag att jag grät första gången innan jag skulle till skolan, nej inte för att jag var mobbad eller så, ville bara inte dit. Vet att släktingar märkte första gången när jag var en 13år att jag inte var som jag var förr och berättade detta för min mamma,med förr menar jag då nedstämd och såg aldrig glad ut längre. Har sen jag vet 10års åldern hatat skolan, har sen tonåren hatat mig själv.Gick högstadiet och gymnasiet med samma stil, började nog i gymnasiet fundera mer på vad livet har att ge mig. Var kanske i samma veva som jag funderade sporadiskt på om det inte var dags och göra slut på allt. Sökte även hjälp när jag var 16år hos bup, fick mediciner, minns idag inte namnet på dom. Idagsläget har jag bott på flera ställen, haft flera jobb och studerar idag på universitet. Kan säga att jag vantrivs mer än nånsin med mitt liv, har ingen ork till något städar inte,svårt o laga mat, tvätta är ett helt projekt som kräver mängder med energi från min sida och som lätt kan förstöra flera dagar för mig då jag vet att jag ska tvätta. Dom jobb jag har haft har pga mig eller hur jag mår blivit per automatik missköta,skolan missköter jag också, men har ingen energi eller ork till den. Sökte hjälp för ett år sen fick nya piller, zertralin tror jag namnet var, precis som dom jag haft innan testade flera när jag var 16 hände ingenting. Så slutade efter ett gäng mån, så kontentan är testat 4 olika mediciner och dom har inte gett mig något. Har ett förhållande med en väldigt snäll och förstående flickvän, men förstör i dagsläget hennes liv också,jag har slutat umgås med folk var fruktansvärt social förr det är helt borta,är aggresiv(aldrig brukat våld mot flickvännen),ingen energi, ingen livslust, har slutat drömma om framtiden för jag känner att jag inte har nån framtid. Finns det något som kan hjälpa mig?Ska jag behöva lida såhär resten av mitt liv?Ingen traumatiskt har hänt mig i min barndom har inte varit mobbad,känner nu att jag inte har nån o vända mig till längre, min mamma verkar inte orka med mig heller. Det enda som jag faktikst lyckas hålla riktigt bra rutiner på är styrketräning, tycker inte det är kul men har alltid hatat min kropp och mitt utseende så att träna på gym är ett måste. Har ett omåttligt sömnbehov, 15h/dygn är inga som helst problem. Tror jag fick med allt lite såhär. Min fråga är jag behöver hjälp, förstör alla mina jobb, mina studier på väg ner i graven också,relation ja allt. Dom 4mediciner jag testat har inte gett ett enda dugg har ändå sista gången tagit STOR dos, orkar inte ta hjälp med vårdcentralen igen och ännu en gång öppna upp mitt ruttna liv för att sen få en verkningslös medicin. Hjälp...

Hej! Jag känner igen mig i stort i din livsbeskrivning. En sak som jag kan rekommendera, om du inte har prövat det, är mindfulness. Det är inte bara för stressade människor, utan kan vara intressant att pröva för alla, bara för att se vad som händer. I mitt fall gav det mig ny energi. Forskning har visat att mindfulness har effekt vid depression. Men, om du testar det, ge det åtminstone en månad. Det kan vara svårt att komma in i det direkt.


Det jag saknar i din beskrivning är samtalsstöd... någon professionell att tala med om var ditt självförakt började... var gick det fel... hade du inte tillräckligt med stöd och kärlek som liten? Saknade du trygga vuxna i din barndom? Som barn försvarar man sina föräldrar in i det sista... kanske gjorde de inga direkta fel, men kanske ändå... så var det otillräckligt jämfört med dina behov någonstans... kanske behöver du tala med någon om vad det är som fattas dig. Vad är det du saknat som barn, som du aldrig fick? Vad är det som behöver repararas? Kan du få den omtanken och kärleken av andra i din omgivning idag? Du nämner en flickvän men inga vänner... har du ett socialt skyddsnät. Du nämner tillkortakommanden på jobb och inom studier, har du något positivt i ditt liv som du kan glädjas över? När jag blev utbränd började jag på kbt och jag har fått verktyg. I samtal med läkare och beteendevetare har jag lärt mig att mer och mer fokusera på det positiva i mitt liv. Men det är inte lätt... terapi var ett måste för mig. Inte bara ett samtal, inte två tillfällen... utan många samtal. Det hjälpte! Du har varit på bup säger du, kanske dags att söka dig till vårdcentralen eller psyk för samtal? Om mediciner inte hjälper kanske terapi gör det? Eller i en kombination? Lycka till!


Hej okallu, jag testade på samtalsterapi på bup men kännde inte att det gav mig något, han kunde ju ändå inte ändra på mina problem.Så gick väll där ett halvår men kännde inte att mitt tillstånd blev bättre av det. Jo jag har vänner vilket jag värdesatte stort förr i tiden, men jag har börjat ändrats orkar inte umgås med dom eller ens ta kontakt med dom, orkar inte riktigt bry mig hur det är med dom. När man snackar med dom är det ändå den falska mig dom ser, för dom förstår inte hur jag har det iaf, när jag öppnat mig.Drar mig för att ens vistas ute bland folk i största allmänhet,pga flera anledningar, har ingen energi att stajla mig innan jag ska ut, och är tvungen för jag vet hur ful jag är annars. Positivt, känns fel och säga det, sambon är ju givetvis positiv,familjen också, men nej alltså jag vet inte, hurdå positivt? Allt jag tar mig för misslyckas jag med, nu även med förhållandet, sex ja allt. Utan att gå in för mycket på familj så visst kan det ha felats där, men hur ska jag bota mina mest akuta problem som att studierna håller på att rasa samman och då också mina pengar så jag kommer inte kunna betala mina räkningar, egentligen enda skälet jag studerar är för att få csn bidrag och för att jag inte orkar med att jobba. Jo klart jag kan ta kontakt med vårdcentralen eller psyk, men livet håller på att rasa samman och jag vet ej vad jag ska göra längre, för som det heter jag bränner mina broar i raskt takt o snart är inget kvar.


Latmask jag ska se över det där med mindfullness. Tack


Med positivt menade jag om du har intressen som du tidigare hållt på med som du kan känna varit givande för dig? Fritidsintressen... något som är din starka sida. I mitt fall var det tidigare intressen långt bakåt i tiden, jag gillade möbelrenovering innan jag blev sjuk, långt innan jag lät arbetet äta upp min fritid. Innan jag hade börjat omprioritera i livet, tidigare då jag hade hobbies och inte bara arbetet. Så när jag blev sjuk började jag slipa ner ett stort träskåp, det tog tid för orken fanns inte riktigt... en timme om dan... högst, orkade jag hålla på med det. Sen var det dags att måla... och jag målade... målade... till slut var skåpet klart. Jag kände en vag förvissning av en känsla jag svagt kände igen... ja, jag kände mig - nöjd! Och när jag var nöjd med skåpet blev jag också stolt. Stolt över mig själv... detta var något jag själv åstadkommit... min prestation! Men det var ett jätteprojekt som krävde oerhörd energi. Så jag började med lite mindre saker senare... akvarellmålning och teckning som äve det var tidigare intressen jag haft i livet. Det är vad jag menar med positivt. Något du känt gett dig positiv energi, något du kanske inte kan känna just idag, men kanske något du har minnen av som positivt? Återuppta dessa positiva saker i ditt liv, för när det är som mörkast behöver man stötta sig själv. Beteendevetaren stöttade mig i att tro på mig själv, läkaren peppade mig att fortsätta med "positiva" aktiviteter... Samtidigt som jag fick prioritera i det sociala livet, jag orkade inte vara social i samma utsträckning som tidigare, jag lät mig själv komma i första hand. Samtidigt som jag inte tillät mig själv att isolera mig totalt. Jag hade humörsvängningar, läkaren sa att det kan bero på att jag inte har tillräcklig mental handledning, det var innan jag fick komma till beteendevetaren. Jag var i en psykisk förändringsprocess och jag hade ingen som ledde mig, ingen som hjälpte mig att sortera mina känslomässiga intryck. Men sen hjälpte beteendevetaren mig med det. Ja som Latmask sa, mindfullness... att lära sig ta en sak i taget... här och nu. Leva i nuet, inte oroa sig alltför mycket för framtiden. Just idag, kan det finnas, en liten detalj i ditt liv som du kan må bra över. Det gäller att hitta den, att fokusera på den. Men mitt främsta råd är: sök vård! Be om hjälp med måendet. Sjukskriv dig från studierna om du inte orkar med dem just nu... Lycka till!


Ibland vet man inte orsaken till varför man mår dåligt. Man mår bara dåligt. Jag har mått dåligt sen jag var 11år. Hur som helst, det finns hjälp att få, det gäller bara att man är tillräckligt stark för att orka kämpa för att få den. Det är det som är så tragiskt. Vet ej hur gammal du är, men det finns ju psykiatriska mottagningar runt om i landet, ta mod till dig och ring ngn i närheten där du bor. Berätta att du behöver hjälp och att du ej orkar vänta. Eller be husläkaren skriva remiss till psyk mott, det är det bästa. Lycka till.


Känner totalt igen mej men ja ha lyckats bli 37 å int gjort nå åt det. Kolla vad det finns för olika hjälp du kan få å testa. Förhoppningsvis hjälper nått.

Annons
Annons
Annons