Forum Depression och ångest


borderline

Nyligen fick jag diagnosen borderline. Till en början blev jag chockad men då jag började läsa om det på internet insåg jag att alla symptomen stämde in på mig på pricken. I vardagen känns det bara som om jag möts av irritation och ryggar som vänds bort ifrån mig. Folk vill att man ska tycka och tänka som alla andra och gör man inte det är betraktas man som ett psykfall. Kanske är det just det jag är. Min kille föstår mig inte. Berättar man hur man mår vill alla bara bagatellisera det eller också tror det. Det händer att jag drabbas av vredesutbrott över min situation vilket leder till andras ilska. Försöker man förklara känns det som om min kille bara fnyser: "Jag skriker inte och om de flesta människor kan kontrollera sina känslor utan att reagera som du, varför kan inte du också kontrollera dem då?" Skulle vara kul att komma i kontakt med andra som lider av samma diagnos. Skulle vara trevligt att nån gång kunna få prata med någon som förstår hur det känns och som inte blir sur...

Det finns olika skalor på borderline,Jag blev rädd först men det finns ju bra mediciner för det.Sen att man inte klara av att vara som andra behöver inte alltid vara negativt tycker jag iallafall.Säger dock inte att det inte kan vara jobbigt men det går att lösa.Lycka till.


Jag har säkert Borderlinedrag o min syster har Borderline, men numera är den mkt lindrigare. En fd. pojkvän har det åxå, så jag vet iallfall hur det ser ut. Intressant läsa din beskrivining, jag är intresserad veta om det-ändå-psykologi är spännande. Du kan väl skriva ett Pm till mej så kan vi prata där. Om du vill själv förstås. Jag skulle vilja veta mer om hur det ser ut hos ngn som har det. Men känslomässig överkänslighet har jag hört...


Ja, ensam är du inte. Fick min diagnos för ett år sen ungefär. Förstod inte mycket av det då, och gör fortfarande inte. Vet bara att de symptom som finns stämmer in på mig. Det är vanligt att personer som inte lider av det inte förstår en. Jag har mött många som har tyckt att "Kan du inte bara försöka dämpa ner och försöka tänka positivt ist?". Det är ju lätt att säga så om man är "frisk". Men inte fullt så lätt när man är den som sitter med skiten. Senaste åren har jag förlorat en mängd av vänner som inte har förstått mig. Sedan vet jag inte om jag varit tillräckligt tydlig heller. Men om man förklarar för dem att "Nu ligger det till som såhär..." så ska de ju förstå. Men om de inte vill utan vänder ryggen åt är de nog inte mycket till vänner heller. Fast å andra sidan kan jag på ett sätt förstå att de blir förvirrade av en. Speciellt när känslorna går upp och ner, och är i stort sett överallt. Nu babblar jag en massa. Jag vet iaf hur du känner det. Och att din pojkvän reagerar som du säger gör mig inte förvånad ett skvatt. Har haft massvis med förhållanden på senare tid som har förstörts pga min diagnos. Men jag hoppas självklart att han kommer att förstå dig så småningom. Du får gärna slänga iväg ett mail om du vill prata mer. /Pontus

Annons
Annons
Annons