Forum Depression och ångest


Alla emot en ingen förstår

hela tiden måste man försvara sig mot alla känns det som,dagispersonal familjen mm. Varje gång man träffar folk o men det ser inte ut o vara ngt fel på dig och jag dör inombords och vill bara dö,för o få slut på allt älandet. Är jag den enda som känner så eller har ni oxå haft dem känslorna och blickar. Jag är så glad att jag hittade denna sidan,för här känns det som dem flesta vet hur jag har det. Inte att man vill klaga men vad man än säger så blir det som klagomål för alla omkring en. Jag har jobbat och mått bra och inte klagat och nu ah jag vet inte. Som skrivet ingen förstår en. Behövde bara skriva av mig lite,ventilera ni vet

Jag har varit med om flera gånger att folk sagt till mig "du ser ut att må bra" och det har slagit slint i mitt huvud varje gång. Det är ju så att vi kan se glada ut medan vi skriker inombords. Men som du säger, ingen eller väldigt få människor kan förstå en och se att man faktiskt mår dåligt inombords, bakom alla murar och fasader.. Kram


Kvicki, jag tycker att du ska ta kontakt med sjukvården och träffa en doktor. Du skriver att du vill bara dö. Du måste ta hand om dig och ta kontakt med vården för att få hjälp. Jag mådde själv urdåligt i december 2008, utåt verkade jag nog rätt ok men inuti var det kaos, ångest, ilska och jag kände mig värdelös. En kollega fick mig att gå till företagshälsovården och där vågade jag berätta hur jag egentligen mådde. Det var jätteläskigt först att ens ringa till dem (jag erkände ju att jag mådde dåligt och var skiträdd) men läkaren har ju tystnadsplikt så det kändes tryggt). Jag berättade för honom hur det kändes, jag fick göra ett kort test/svar på frågor. Det visade sig att jag var deprimerad och hade kraftig ångest. Jag fick antidepressiv medicin (som hjälpte efter ca en månad) och har gått i samtal hos psykolog flera gånger. Idag känns livet inte lika kaotiskt/oroligt som i december. Problemen på jobbet finns fortfarande kvar men jag känner att jag kan börja ta tag i dem litegrann nu när jag mår bättre. Du måste vara rädd om dig. TÄnk på dig själv och gå och prata med någon. Det är bra att prata med någon. Jag är glad att min kollega hjälpte mig att gå till doktorn i december. Kram


Hälsosam: jag träffar redan läkaren och äter medicin mm har varit deprimerad sen 16år tillbaka utan o veta om det. Sen i februari 2008 har jag nått botten då jag sökte hjälp för jag insåg att ngt stämmde inte, Det har inte blivit bättre vet inte vad jag ska säga allt känns hopplest. Jag får hoppas att det blir bättre snart,men just idag känns inte så positivt. Ingen orkar med mig,ingen förstår vad jag genomgår det går inte beskriva med ord för andra,tills man själv har upplevt. Kram.


Känner igen mig. Det är som att leva i en lådsasvärld. Lärde mig spela mitt livs teater tidigt. Lade locker på och visade den starka, hjälpsamma alltid leende fasaden. Inuti var det som om alla världens tornados höll på att slita mig i stycken. Har bseökt kuratorer, psykologer, diverse läkare, alternativa behandlingar till ingen nytta. Det underliga är att jag vet ju precis vad som är fel, hur jag borde göra för att komma tillrätta med allt. Ändå funkar det inte. Men jag vill inte ge upp, jag vill leva och det måste väl ändå vara förutsättningen för att man någonstans kan börja skyffla undan sörjan som mal i ens huvud. Jag känner det lite tröstande att veta att vi är fler som känner ungefär likadant Kram på er alla som kämpar och vill ut ut era tankefängelser.


Ja, det tror jag de flesta känner. Skriver jag, utan att ens ha läst de andras kommentarer som redan är skrivna : ) För egen del har jag problemet att jag oftast varvar upp mig i ett konstlat normaltillstånd, så ingen märker något, o då är det ju såklart svårt för dem man träffar att fatta att man mår dåligt EGENTLIGEN. Vilket man ju ändå kan förstå. Särskilt om det är bland folk man känner lite ytligare. Men ibland ser jag verkliget UT som ett vrak, o det vill jag inte heller. Om vi pratar om jobbet, så vill jag varken verka må obra (då tror man att man kan man tappa den tilltro andra har för en) eller må bra (då tror de kanske att man är nån sorts simulant). Det är skitsvårt. Tyvärr har jag inget mer än så att säga. Mer än att jag känner igen mig i det du skriver. /sofia


Det är verkligen som att leva i en låtsasvärld så jag känner igen mig mycket. Har man en hyfsat ok dag samlar kan kraft och mod och gör sitt bästa för att inte "se sjuk ut". De dagarna jag inte orkar det, avskärmar jag mig för alla och det är därför aldrig någon som ser mig när jag är ett vrak. Skulle förmodligen vara bättre att berätta hur man egentligen mår men dit är det en lång väg för mig .


Ja tycker det är bra att du skriver av dig, det behövs om man mår som man mår.. Jag vet precis hur du känner dig med alla dessa blickar osv.. Ofta om man är deprimerad känns det som om hela världen är emot en, vilket dom eg inte är... men man är så osäker att det känns som det.. Ja känner det dagligen men när man väl börjar slappna av och är sig själv och försöker strunta i vad andra tycker / tänker märker man dels att det inte är så man föreställt sig..


Ja vad jobbigt när man ser frisk ut på ytan men mår otroligt visset inombords. Är sjukskriven sen mitten på januari men det är jobbigt att vara ensam o hemma också när mannen och barnen är borta på dagarna. Jag släcker ner, drar inte ens upp persiennerna, är rädd ngn man känner ska komma förbi och se vad eländig man är. Äter medicin för humöret men bytte precis och tyvärr tar det tid innan den börjar hjälpa och ångest och sömnproblem har jag och medicin för det och nu äe jag inne i en fas då det är ett nederlag att käka tabletter men jag tar dem för familjens skull. de skall slippa mina värsta stunder, typ utbrott. Men så jobbigt att ingen i närheten verkar förstå hur man känner sig. Mannen säger bara "du är sjuk". Ja det blir man ju inte muntrare av och han drar sig undan och väntar på nästa utbrott av ilska. Ja livet är inte lätt men man måste kämpa. Och skönt att hitta hit till netdoktor. en liten ljusning! Ha det!


Känns skönt,att det är flera som känner som jag ni förstår i alla fall hur jag har det för ni har det likadant. Det är bara så jobbigt jag vet inte obeskrivligt jobbigt.Varje dag är en plåga jobbigt som bara den. Tack för att ni finns,även om jag inte känner er. Kram


Hmm... Har åxå varit inne i samma depression...min väg ut ur den var att ta mig tid till mig själv... vilket jag tror gäller många andra... vi gör allt för våra när och kära... och har alltid gjort så.... men jag då??? när gjorde jag sist något för Mig Själv??? Något Jag hade lust till....utan att bli ifrågasatt... utan alla blickar... utan.... Jag tror att det är ett mönster vi har med oss från vår barndom... då vi gjorde vad som helst för att "passa in", allt för att få "accept", bli sedda, bli hörda, på så sätt glömde vi bort vem vi egentligen var....och är... Tag en dag i taget tänk lite mer på er själva... gör det Ni har lust till...om det så är 10 minuter i duschen... eller en promenad i det kommande vackra vårvädret...whatever.... för att just Du har lust att göra något för Dig! för en gångs skull... Detta har jag tagit fasta på och mitt liv ser idag mycket ljusare ut än det gort på flera år... Höres... Pysen 4 år och Jkobs 44 år


Tack för era svar uppskattas,jag försöker så gott det går men det håller fast mig,jag kan inte släppa taget och det är så jobbigt. Om ingen kan hjälpa mig så låt mig bara få vara jag har det redan svårt som det är. Men jag hoppas att ngn gång så är detta över för jag är så trött på allt livet ja allt.

Annons
Annons
Annons