Medlemskrönika: Lite för duktig för att bli bemött som en människa


Publicerad den: 2009-09-15
Författare: BaraLisa

Annons

Jag har läst säkert sju år på universitet, bott utomlands, tagit körkort och en väldig massa annat. Jag kan svåra ord, jag är nästan färdig med socionomprogrammet, många kommer till mig för råd och stöd och jag har arbetat i flera år som personlig assistent åt väldigt sjuka människor.

Detta låter säkert som åtminstone en helt vanlig 29-årig duktig flickas meritlista, kanske till och med en ambitiös. Fast jag är 5 % invalid. Det skiljer mig från alla andra duktiga flickor. Så står det i mitt försäkringsbrev, som för oss som förstår det här är ett väldigt positivt och trevligt brev. Jag har ADHD och fick 60.000 kronor i ersättning från min barnförsäkring förra året. Självfallet ändrar det inte synen på mig själv, att vara invalid är medicinarspråk och något man måste vara på papper för att få ersättning av sitt försäkringsbolag. Kan jag få ersättning, ska jag få ersättning anser jag. Tyvärr så är det fortfarande svårt för just ADHD i och med krångliga diagnoskriterier och okunskap.

Jag har fått stå till svars lite extra eftersom jag uppfattats som någon som ”sticker upp”. I min värld har jag alltså bara reagerat helt normalt, men det har brutit mot sociala normer. De osynliga regler som vi förväntas kunna, och framför allt vilja, leva efter.

Kanske är det mycket av detta som känns mer för mig. Men åter igen så har jag ansträngt mig dubbelt (= mer att förlora) och är extra känslig. Jag förstod aldrig vad jag gjorde för fel. Jag ville bara göra rätt, vara till lags. När det inte verkade fungera, försökte jag lite mer. Jag skulle ju klara allt! Alla andra gjorde ju det.

Annons
Annons

Även mina väninnor förväntade sig detta av mig. Att bränna ut sig på detta sätt resulterade i att allt blev fel. Jag blev aggressiv, pessimistisk, deprimerad, isolerade mig och det satte igång en lavin där jag låg längst under och blev inrullad i mitten och hann inte med i tempot. Jag slogs med näbbar och klor för mitt liv, mot mina vänner. Alla ville mig illa, jag måste värja mig! Självklart orkar folk inte med en arg, deprimerad, ledsen, osäker och paranoid person.

Samtidigt är det ändå något i mig som tycker att riktiga vänner skulle ha talat om för mig vad som hände, ge mig en chans att förstå. Att känna att jag var älskad. Inte sagt åt mig att jag bara ältade. Men de drog sig undan och distanserade sig. Även ”vi” vet när det är något som är fel, men kanske inte just vad. Så blev det med mig och mina vänner. Jag kände mig inte längre uppskattad eller delaktig, snarare som något de tyckte var mest jobbigt men som de var tvungna att engagera sig i då och då. Jag vill inte framstå som ett offer, ”alla var dumma”, men jag tycker att jag borde fått en chans att bli sedd innanför den arga trotsiga ytan av dem som ändå känt mig.

Med ADHD har man redan svårt att förstå subtila budskap. Ännu svårare om man är mitt uppe i en livskris (plötsligt hade alla andra mognat socialt medan jag var på ”gymnasienivå” fortfarande). Jag hade kanske inte lyssnat ändå? Kanske försökte de? Men hade någon varit rak, hade jag lyssnat… Jag tycker att jag var värd det. Det vet jag nu.

Annons
Annons

Än idag mår jag dåligt, men inte på det sättet. Jag är inte ensam och utanför och en pajas som ingen vill ha. Att under så lång tid känt mig så oönskad resulterade i att jag stängde av mina känslor och blev den hårda stöddiga personen som man anklagade mig för att vara. Nu mår jag dåligt, men bra. För nu i sommar har jag lärt mig känna igen. Detta resulterade i min första inläggning på psyket, men det var för att det var nytt och skrämmande att kunna känna. Att skjuta mitt sårbara jag ifrån mig var mitt sätt att orka fortsätta leva. Då.

Jag fick min diagnos som 27-åring, för 20 månader sedan. Att få medicin var första steget mot ett nytt, värdigt liv. Men först i våras fick jag hjälp med att få rätt dos och sedan dess är inte ”funktionshindret” något problem för mig längre (alltså inte ett funktionshinder?). Nu ska jag börja plåstra om såren och sviterna av ett liv med ADHD och få hjälp med att lära mig nya strategier.

Medicinen är det bästa som hänt mig. Med facit i hand var jag tidigare så uppfylld av mig själv samtidigt som jag var tom i huvudet så det kändes som om huvudet var fyllt med sockervadd. Att leva med diagnosen är inte ett problem i sig. Däremot är bemötandet en med ADHD får av omgivningen, i synnerhet av många myndighetspersoner i maktposition gentemot personen med ADHD, det som likt en osthyvel hyvlar av lager efter lager av denna människas livsglädje, hopp, värdighet och självkänsla.


Annons
Annons