Blodtransfusion

Blodet består av två huvuddelar, blodceller och plasma – den vätska som blodcellerna flyter runt i. Blodcellerna består av röda och vita blodkroppar samt trombocyter/blodplättar.

Varför görs en blodtransfusion?

Vid en blodtransfusion får du den särskilda del av blodet som du behöver:

• Röda blodkroppar eller erytrocyter ges när blodvärdet, Hb, är för lågt, till exempel på grund av sjukdom, till följd av blödning under en operation eller blödning i samband med en skada/olycka. De röda blodkropparnas huvudsakliga uppgift är att se till att syre transporteras runt till kroppens alla celler. Typiska tecken på lågt blodvärde är andfåddhet, yrsel och nedsatt fysisk kapacitet.
• Blodplättar, trombocyter, kan ges som trombocyttransfusion om de är för få. Blodplättarna är nödvändiga för att kunna stoppa eller förhindra blödningar. Blodplättar ges framför allt till patienter som får cellgiftsbehandling, men även vid vissa sjukdomar med för få blodplättar eller där blodplättarna är defekta.
• Blodplasma (fryst, tinad plasma) innehåller faktorer (proteiner) som påverkar blodets förmåga att levra sig. Blodplasma används huvudsakligen vid stora, akuta blödningar där det kan uppstå brist på dessa proteiner. Sådan brist medför ökad blödning. Blödarsjuka behandlas med blodlevringsprotein, koagulationsfaktorer, som utvinns ur plasma. Blodplasma ges också till patienter med allvarliga brännskador.

Innan blodtransfusionen påbörjas ska du, om så är möjligt, ha givit ditt samtycke till behandlingen.

Var kommer blodet ifrån?

I Sverige har vi ett system med frivilliga blodgivare som kommer till sjukhuset några gånger per år och lämnar blod. Blodgivarna informeras om risk för blodsmitta och får inte ge blod om sådan risk finns. Dessutom testas givarna innan de får lov att lämna blod. Det är särskilt viktigt att utesluta att de kan ha sjukdomar som kan överföras med blodet.

Sedan blodet har tappats, delas det upp i olika komponenter. De röda blodkropparna förvaras som röda blodpåsar nedkylda i en blodbank till dess att de behövs. Maximal lagringstid är sex veckor. Resten av blodet används för att producera koncentrat av blodplättar, vita blodkroppar och blodplasma. Påsarna med vita blodkroppar används inte utan slängs.

Vissa smittämnen i givarens blod kan finnas i de vita blodkropparna. Vanliga transfusionsreaktioner beror ofta på reaktioner mot vita blodkroppar. De vita blodkoppar som finns kvar i blodpåsen filtreras bort vid framställningen. Man tillverkar ett så kallat leukocytfattigt blod (leukocyt = vit blodkropp).

Förberedelser inför blodtransfusion

Förutsättningarna för en lyckad blodtransfusion är att givarens blodgrupp är förenlig med din, det vill säga att det inte finns antikroppar i ditt eller blodgivarens blod som kan utlösa en transfusionsreaktion. Det är därför nödvändigt att man tar blodprover på dig före blodtransfusionen. Det ena provet används för att fastställa din blodgrupp. Det andra provet används för att undersöka om du har några antikroppar mot vanliga blodgruppsantigen. De kan utvecklas i samband med graviditet eller efter tidigare blodtransfusion. Om du har antikroppar måste man blanda ditt och givarens blod i ett provrör för att se att blodkropparna inte klumpar ihop sig, så att blodet du ska få är förenligt med ditt blod.

I samband med att man påbörjar själva blodtransfusionen finns det även stränga säkerhetsrutiner som följs av den personal som genomför transfusionen. Det är mycket viktigt att din och blodpåsens identitet kontrolleras mot de uppgifter som finns i transfusionsjournalen.

Innebär blodtransfusion några risker?

All medicinsk behandling innebär en viss grad av risk. Innan givarblodet används har det testats för virus som till exempel kan leda till hiv och aids och leverinflammation hepatit B och hepatit C. Risken för att bli smittad med dessa sjukdomar är därför mycket liten vid blodtransfusion. Leukocytfattigt blod kan användas för att minska risken för transfusionsreaktioner.

Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att blodtransfusion endast ges då det är absolut nödvändigt, och när andra behandlingsmöjligheter inte är tillräckliga. En blodtransfusion räddar ofta livet på patienten. Att inte genomgå en blodtransfusion kan därför få livsfarliga följder.

Risken för att en blodtransfusion leder till allvarliga komplikationer är mycket liten.

Kan blodtransfusioner ge biverkningar?

Trots alla säkerhetsåtgärder kan det uppstå biverkningar, och som nämnts tidigare i ytterst sällsynta fall, allvarliga komplikationer efter en blodtransfusion. Var därför uppmärksam på följande under och strax efter blodtransfusionen: allmänt obehag, frossa, smärtor, andningssvårigheter, utslag, snabb puls, illamående, kräkning, diarré och rödfärgad urin.

I upp till sex månader efter en blodtransfusion bör du vara uppmärksam på symtom som feber, blekhet, oförklarlig trötthet, mörkfärgad urin, gulsot, illamående och dålig matlust. Symtomen kan bero på att en smitta har överförts vid blodtransfusionen eller att blodkropparna från givaren förstörs på grund av antikroppar som har bildats efter blodtransfusionen.

Ta kontakt med din husläkare om du skulle få något av dessa symtom. Läkaren kan då genomföra nödvändiga undersökningar och ta prover.