Fakta | Cancer

Kronisk myeloisk leukemi

Kronisk myeloisk leukemi (KML) är en form av cancer där vissa stamceller i benmärgen växer och delar sig ohämmat. De allra flesta har en god prognos med behandling.

Uppdaterad den: 2021-04-13
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare allmänmedicin och med. dr., medicinsk chef, Netdoktor

Annons

HAR DU KOLL PÅ PATIENTLAGEN? Lär dig mer om dina rättigheter här!

Vad är kronisk myeloisk leukemi (KML)?

KML är en form av cancer där stamceller i benmärgen, där blodcellerna bildas, har en specifik genetisk skada som leder till ansamling av mogna och omogna blodkroppar. Stamceller är förstadier till röda blodkroppar, blodplättar och de olika typerna av vita blodkroppar. Sjukdomen medför en överproduktion av de här celltyperna, främst vissa typer av vita blodkroppar, så kallade myeloiska blodceller.

Varje år uppstår cirka 100 nya fall av KML i Sverige. KML är något vanligare hos män än kvinnor. Tillståndet förekommer även hos barn, men är vanligast över 40 år, medianåldern vid diagnos är 59 år. 

Orsak

KML orsakas av en specifik genetisk avvikelse där en ny hybridgen bildats ur de så kallade BCR- och ABL1-generna. Detta påverkar blodstamcellernas celldelning och tillväxt. Den okontrollerade tillväxten ökar den totala mängden blodceller, vilket kan leda till störningar i blodcellernas förmåga att utföra de funktioner de normalt har.

Annons
Annons

De flesta fall uppstår utan känd utlösande orsak. Oftast uppstår BCR/ABL1-hybridgenen vid KML genom att delar av kromosomerna 9 och 22 byter plats. Detta leder till en kromosomförändring, kallad Philadelphiakromosom (Ph+).

Diagnos

För att ställa diagnosen tas blodprov och benmärgsprov.

Symtom

Hälften har inga symtom vid diagnostidpunkten. Symtom kan vara gradvis utveckling av trötthet, bristande matlust, tidig mättnadskänsla, klåda, svettningar nattetid och obehag i varma omgivningar. Obehag i magen kan uppträda hos vissa som följd av förstorad mjälte och skador i mjälten. Infektioner, blödningar eller bildning av blodproppar, kan förekomma. Det är dock ovanligt att personer med KML uppvisar förstorade lymfkörtlar.

Annons
Annons

KML delas in i tre olika faser:

  • Kronisk fas: Hos mer än 90 procent är sjukdomen i kronisk fas vid diagnostidpunkten. Den här fasen kan med behandling vara i många år.
  • Accelererad fas: Symtomen kan öka i den här fasen. Antalet omogna blodceller (blaster) och granulocyter (en typ av vita blodceller) ökar i blodet. 
  • Blastkris: Blastkrisen ger en sjukdomsbild som vid akut leukemi antingen som lymfoblastisk eller myeloblastisk typ. 

Behandling

Vid kronisk fas är det primära målet att förhindra att sjukdomen övergår i accelererad fas eller blastfas. Med behandling kan övergång till blastfas ofta förhindras.

Tyrosinkinashämmare (exempelvis imatinib eller nilotinib) brukar vara förstahandsval vid behandling. Denna läkemedelsgrupp har förändrat prognos och behandling för KML radikalt. Numer finns flera olika tyrosinkinashämmare att välja mellan, och man har därmed ett större urval av preparat om det blir besvärliga biverkningar eller resistensutveckling. 

Läkemedelsbehandling bör, om det är aktuellt, börja vid diagnostillfället för att uppnå bästa möjliga resultat. Hydroxyurea kan användas primärt i väntan på svar på genetisk analys, men tyrosinkinashämmare är förstahandsval när diagnosen fastställts.

I vissa fall kan allogen stamcellstransplantation bli aktuellt.

Rekommendationen är att alla patienter med KML ska hänvisas till eller diskuteras noga med läkare som är specialiserade på sjukdomen, så att ett ändamålsenligt kontroll- och behandlingsupplägg kan genomföras och så att patienterna kan få delta i studier. 

Prognos

Vid otillfredsställande behandling kan kronisk myeloisk leukemi övergå från kronisk fas till accelererad fas/blastkris, vilket leder till kraftigt försämrad prognos. Tack vare dagens behandling med tyrosinkinashämmare avancerar sjukdomen endast hos ett fåtal till de allvarligaste formerna.

Patienter som vid diagnos är <70 år och i kronisk fas har en överlevnad som nästan motsvarar den för normalbefolkningen. Patienter >70 år har en något sämre överlevnad.