Medlemskrönika: Den självklara tryggheten

Eva Akerstedt är den första medlemskrönikören på Netdoktor, hon berättar här om sin cancerdiagnos. Detta är Evas andra medlemskrönika.

Aldrig har jag väl varit så tacksam över att jag bor i Sverige, som jag är nu.

Jag går till läkaren, jag är nervös inför beskedet jag ska få, vad de ska säga om min bröstcancers aggressivitet och prognos.
Jag lyssnar till deras förslag till behandling efter operationen.
- Vi vill använda både skyddshjälm, hängslen och livrem, säger de och berättar att jag bör genomgå cytostatikabehandling, därefter strålning och därefter en fem års lång kur med hormonmedicin.

Min dotter är gift med en man från Indien. De kommer från en välbärgad familj. Han har en yngre syster, hon är 25 år, och hon har fått en njursjukdom som slagit ut båda hennes njurar. När hon först blev sjuk sa de på sjukhuset att hon skulle kunna få en njure transplanterad genast.

I Indien är det svårt att tro på ett sådant besked. Möjligheten är stor att sjukhus och läkare ser det som en fin chans att tjäna mer pengar.
Så familjen avböjde, de trodde att flickan skulle tillfriskna. Det har hon inte gjort.

Nu har hennes sjukdom dränerat familjens ekonomi. Pappans ärvda hus måste säljas. Alla pengar går till mediciner, dialys och en planerad transplantation.

Om vi haft samma ”trygghetssystem” här i Sverige skulle jag antagligen ställas inför tvånget att sälja mitt hus, mitt älskade hus och trädgård som jag så starkt behöver i min läkning. Så skulle jag förmodligen tvingas att välja den näst bästa, eller näst, näst bästa vården. Kalmar sjukhus med dess berömda bröstcancervård skulle nog bli alltför dyr.

Efterbehandlingarna. Är det verkligen säkert att jag behöver alla tre? Kanske är det inte motiverat. Kanske bäst att dra ner på cellgifterna, de är nog det dyraste. Behöver jag verkligen sex omgångar cellgift? De kanske bluffar, vore det inte nog med tre? Eller är det den femåriga medicineringen som sjukhuset tjänar mest på… kanske den är omotiverad?
Jag kan bara föreställa mig hur fruktansvärt utlämnad jag skulle känna mig i den situationen. Lugnet jag behöver inför läkningen av sjukdomen, det lugnet skulle jag knappast hitta.

Lilla Sophie och hennes familj i Indien balanserar på otrygghetens brant hela tiden.

Här går jag till läkaren rädd för diagnos, prognos och behandling.
Hon går till läkaren rädd för diagnos, prognos och behandling.
Och hon går till läkaren rädd för att bli lurad, rädd för att inte kunna lita på någon. Hennes kraft till läkande splittras sönder av ekonomiska funderingar. Av känslan att vara familjen till last.

Jag får besked om behandlingar, jag vet att jag får den bästa vård, jag litar blint på min läkare, jag vet att de gör allt de kan för mig, trots att det kostar. Många i Sverige klagar på skattetrycket, på att vi betalar och betalar… men den trygghet vi är födda in i, den tar vi som så fullkomligt självklar att vi sällan tänker på hur oerhört mycket den är värd. Det är först när vi ser hur det är att leva utan den tryggheten som vi riktigt kan förstå och uppskatta den.

Nu ska jag i veckan påbörja min cellgiftsbehandling. Lagom till midsommar går jag in i den fyra månader långa kuren. Jag ser fram emot en sommar då jag inte planerar någonting. Starka dagar tar jag tacksamt emot, min cykel ska inte stå oanvänd bara för att jag får cellgift.

Sämre dagar ska jag försöka minnas hur underbart det är att läkarvården kommit så långt att de ofta kan bota bröstcancer. Jag ska njuta av att jag får ta del av deras stora kunnande, att jag vet att jag får den bästa tänkbara behandling, och att den antagligen innebär många friska år för mig.

Och så ska jag vänta på att de starka dagarna kommer tillbaks, och att min cykel fortfarande kan rulla på de öländska cykelvägarna bland cikoria och vallmo.

Och jag ber en stark bön för lilla Sophie, jag önskar så att också hon ska känna trygghet och kraft.

Och att hon ska bli frisk.

/Eva Akerstedt

Vill du också skriva en medlemskrönika? Kontakta Netdoktors redaktion:
redaktionen@netdoktor.se