Stamning

Vad är stamning?

Stamning definieras som en störning av flytet i talet som yttrar sig på olika sätt, till exempel genom omtagningar, förlängningar av ljud, ändringar i tonhöjden och/eller blockeringar. Stamning uppstår vanligtvis i början av en mening och på ordets första stavelse. Barn med talsvårigheter som stamning löper en ökad risk för att utveckla läs- och skrivsvårigheter när de börjar i skolan. Tidig hjälp ger bättre möjligheter att blir kvitt stamningen och förhindra sådana följder som inlärningsproblem samt psykiska och sociala problem.

Stamning åtföljs ofta av så kallade medrörelser: ögonblinkningar, ryckningar i käkarna och ofrivilliga rörelser av huvudet eller andra kroppsdelar. Dessa beteenden är ofta ett utryck för frustration och ett försök att minska stamningen. Rörelserna förvärrar patientens förlägenhet och rädsla för att tala. Äldre barn och vuxna utvecklar ofta sådana avledande beteenden för att försöka dölja stamningen. I dessa beteenden inkluderas också ersättning av ord, användning av utropsord (interjektioner) och att ändra meningen. En del undviker att säga specifika ord som triggar stamningen, det talas om inre och yttre stamning.

Stamning kan yttra sig på många olika sätt i olika åldrar och från person till person. En del stammar ofta och kraftigt med tydliga åtföljande rörelser. Andra stammar förhållandevis lindrigt och stamningen hindrar dem bara lite. Hur stamningen yttrar sig för en person kan variera mycket i olika perioder, dagar och situationer.

Det är viktigt att vara medveten om att stamning kan komma och gå mellan perioder med flytande tal. Detta gäller framför allt för de minsta barnen men även för äldre barn och vuxna. Hos en del kan stamning utveckla sig till betydliga kommunikationssvårigheter och kan få psykiska konsekvenser.

Hur vanligt är det?

Stamning förekommer i alla åldrar, men det är vanligast hos yngre barn som är i utvecklings- och inlärningsfasen för språk och tal. I de flesta fall börjar stamningen i åldrarna två till fem år, den period då barn tillägnar sig stora språkliga färdigheter. Cirka 5 % av alla förskolebarn stammar. Förekomsten avtar sedan och för skolbarn räknas det med att cirka 1 % stammar. En studie fann att stamning förekom hos cirka 1,4 % av alla barn under tio år. Stamming upphör i ung vuxen ålder hos nästan 80 % av alla barn som har stammat (uppgifterna varierar i olika studier). Mellan 0,7 och 1 % av den vuxna befolkningen stammar och 80 % av dessa är män. Förekomsten av stamning är densamma oberoende av social, ekonomisk, kulturell och etnisk bakgrund.

Olika typer av stamning

Stamning indelas i utvecklingsrelaterad, neurogen och psykogen stamning. Utvecklingsrelaterad stamning är den vanligaste formen. Det upptäcks hos barn i tre till åtta års ålder och utgör mer än 80 % av alla fall av stamning i befolkningen. Cirka 80–94 % av alla förskolebarn med utvecklingsrelaterad stamning blir spontant fria från sin stamning inom loppet av fyra år.

Neurogen stamning beror vanligtvis på sjukdom som hjärnskada eller stroke. Psykogen stamning är en ovanlig form av stamning och förekommer vanligtvis hos vuxna med problem efter ett psykiskt eller emotionellt trauma. Ofta finns ingen annan känd orsak.

Orsak

Vad som orsakar stamning är fortfarande osäkert. Troligtvis finns det flera faktorer som samverkar till att stamning uppkommer men många forskare anser idag att stamning har en neurobiologisk grundorsak som hänger samman med problem med styrningen av talet. För stamningens fortsatta utveckling kan både miljö och arvsanlag ha betydelse. Möjliga bidragande faktorer är ändrade tankemönster, arv, patientens kön och miljöfaktorer. En studie visade att vuxna som stammade använde längre tid för att komma fram till en lösning än de som talade flytande när de ställdes inför en kognitiv uppgift med ökande komplexitet. I en annan studie visades med hjälp av en funktionell MR-undersökning att nervsystemet aktiveras på ett annat sätt hos de som stammar när de ska prata. Studien visade också att de som stammar måste koncentrera sig mer när de ska prata och att de därför hade mindre kapacitet till annat tankearbete. Det finns dock inget sammanhang mellan stamning och intelligens.

Det finns allt mer dokumentation som stödjer sammanhanget mellan arv och stamning. Kön är av stor betydelse med en betydlig överrepresentation av pojkar, även när de gäller de yngsta barnen. Tillbakagång av stamning i vuxen ålder sker också oftare bland flickor än pojkar. Två gånger så många pojkar som flickor stammar. Fem gånger så många män som kvinnor stammar.

Miljöpåverkan som stressande sociala situationer, att prata i telefon och negativa erfarenheter av att prata kan också bidra till stamning. Ångestnivån hos personer som stammar är högre i situationer där det förväntas att de ska prata.

Den forskning som genomförts när det gäller förmågor och beteenden hos personer som stammar har framför allt utförts på vuxna.

Problem knutna till stamning

Personer som stammar kan bli nervösa och oroliga som en följd av stamning. En uttalad stamning kan leda till rädsla för att prata, vilket kan leda till fysiska effekter som till exempel muskelspänning och känslomässiga följder som förlägenhet och frustration. Personer som stammar kan också bli socialt utsatta och kan upplevas som mindre intelligenta än de som inte stammar. Stamningen kan upplevas som ett hinder för att få ett jobb eller bli befordrad och stamning kan hos vissa påverka hur de utför sitt jobb. Stamning kan påverka självkänslan och självbilden.

Olika grader av stamning

Det är vanligt att barn stakar sig ibland och normalt tal utan flyt hos små barn ses inte som stamning. Det är ett normalt fenomen och karakteriseras av upprepning av ljud, stavelser och ord, vanligtvis i början av en mening. De här barnen upplever lite eller ingen frustration och deras stakningar får inte stor uppmärksamhet.

Lindrig stamning förekommer vanligtvis mellan tre och fem års ålder. Det visar sig vanligtvis genom samma upprepningar i talet som det vi ser vid normalt tal utan flyt. Upprepningar förekommer dock oftare och de kan åtföljas av grimaseringar eller omedvetna rörelser. Även om patienten och dennes familj ofta inte oroar sig för denna lindriga stamning rekommenderas tidig remiss till logoped för att bromsa utvecklingen och undgå oönskade sociala följder.

Svår stamning visar sig vanligtvis mellan ett och sju års ålder. Även om svårighetsgraden under de första sex månaderna inte säger något om sannolikheten för en förbättring är det ett bra tecken om symtomen börjar att gå tillbaka efter efter denna period. I de flesta fall av svår stamning uppträder stamningen i färre än 20 % av orden, men stamningen förekommer dock i nästan varje mening. Stamningen åtföljs vanligtvis av grimasering eller omedvetna rörelser och undvikande beteenden. Denna typ av stamning leder ofta till förlägenhet och rädsla för att tala.

Remiss till logoped

Om du märker att ditt barn stammar, kontakta barnavårdscentralen, skolhälsovården eller logopedmottagning. Om du som vuxen stammar, kontakta vårdcentralen för remiss till logoped. Logopeden bedömer stamningen och erbjuder lämplig behandling och uppföljning.

BVC, läkare, förskollärare, lärare, skolsköterska och rektor har ofta en central roll då barn stammar eftersom de ofta är de första som föräldrarna eller patienten talar med om problemet. Även om stamning i många fall går tillbaka av sig själv är en remiss till en professionell behandlare (logoped) nödvändig om:

• Stamningen är svår eller varar längre än sex till tolv månader.
• Det finns stamning i familjen.
• Familjen eller personen är mycket bekymrad för stamningen och beteenden kring detta.

Behandling

Logopedbehandlingen har olika inriktning beroende på ålder och individuella behov hos den som stammar.Patienten tränar på att prata i olika situationer för att hitta ett mjukare sätt att tala och därmed undgå kraftiga blockeringar eller omtagningar. Detta innebär att träna in ett kontrollerat talflyt till exempel att sänka röstläget, tala i kortare fraser, andas lugnt och rytmiskt, ta vilande paus mellan varje fras. Ett speciellt träningsprogram följs.Stora delar av behandlingen går ut på att våga prata, med eller utan stamning. Det är dock svårt att veta om det är behandlingen som ger effekt när så många som 80 % av de barn som stammar blir av med stamningen av sig själv. En viktig poäng är dock att även om behandlingen bara påskyndar en naturlig förbättring är detta bra för barnets sociala och psykiska utveckling.

Det finns inga alternativ för läkemedelsbehandling av stamning. På den senaste tiden har behandlingen blivit mer inriktad på patientens egen övervakning av talet för att kunna hantera episoder med stamning och minskning av symtomen istället för att försöka eliminera dem helt. Hos barn är behandlingen inriktad på att förebygga ökade problem som följd av stamningen. Tidig behandling är mer effektiv än behandling som påbörjas senare.

Vad kan ni göra själv?

Familjen spelar en viktig roll i behandlingen av stamning hos barn. Skapa en miljö där långsamt tal uppmuntras, låt barnet få tid att prata, prata långsamt och avslappnat när du/ni ska hjälpa barnet ut ur episoder med stamning. Om stamningen accepteras på ett vänligt och icke-fördömande sätt förvärras inte problemet och samtidigt kan detta vara en tröst för ett frustrerat barn. Ett av de mest effektiva behandlingsprogrammet på förskolenivå bygger på att acceptera stamningen genom att ge vänliga och uppmuntrande kommentarer till barnet.

Generella råd:

• Prata med ditt barn på ett lugnt och avslappnat sätt. Stressa inte. Ta pauser ofta. Vänta några sekunder efter att barnet har pratat färdigt innan du börjar prata. Om du kan tala långsamt och avslappnat har detta mycket större effekt än kritik eller råd om att "prata långsammare" eller "försök igen, långsammare".
• Minska antalet frågor du ställer till barnet. Istället för att ställa frågor är det bättre att kommentera vad barnet har sagt.
• Använd ansiktsuttryck eller annat kroppsspråk för att signalera till barnet att du lyssnar på budskapet i det som sägs och inte hur barnet pratar.
• Avsätt några minuter samma tid varje dag då all uppmärksamhet riktas mot barnet. Denna lugna stund kan bidra till att stärka barnets självbild.
• Hjälp alla i familjen att lära sig att vänta på sin tur när de talar och att lyssna. Barn, särskilt om de stammar, upplever att det är mycket lättare att prata när det är få avbrott.
• Följ med i samspelet med ditt barn. Försöka att öka tiden du lyssnar på barnet och avsätt mycket tid till att prata.
• Viktigast av allt – låt barnet förstå att du accepterar det som det är. Den viktigaste hjälpen för barnet är ditt stöd, oavsett om det stammar eller inte.

Annan behandling

Lidcombeprogrammet är en behandlingsmetod för stammande förskolebarn som ursprungligen kommer från Australien. Metoden har som målsättning att barnen ska uppnå flytande tal.Programmet bygger på ett behavioristiskt synsätt där barnets naturliga flytande tal uppmuntras och stamningen korrigeras. I den här behandlingsformen sätts det ord på problemet och pratas öppet om stamningen. En viktig princip är att inte bara kommentera när barnet stammar utan också berömma barnet när det inte stammar. Föräldrarna utför behandlingen och får handledning av logoped i hur de ska behandla barnen. Behandlingen sker dagligen och föräldrarna får också skatta sitt barns stamningsgrad på en skala från 1–10 varje dag. Utvärderingar i Australien och England har visat på mycket goda resultat. Lidcombeprogrammet finns tillgängligt på flertalet Logopedmottagningar i landet.

Palin PCI (Parent Child Interaction)Föräldrars beteende är aldrig orsak till att ett barn stammar, men när stamning väl uppstått kan föräldrars beteende ha en mycket positiv inverkan på barnets förmåga att få mer flyt i talet. Syftet med behandlingen är att utveckla kommunikationsmönster i familjen som hjälper barnet att tala mer flytande. Palin PCI består av sex behandlingstillfällen, en gång per vecka, följt av sex veckors egen hemträning. Vid besöken görs en videoinspelning av barnet och föräldern när de leker tillsammans. Logopeden och föräldern tittar tillsammans på inspelningen för att ta reda på vad föräldern spontant gör som hjälper barnet att tala flytande. Därefter tas sådant som skulle kunna vara positivt att förändra upp. Det viktigaste målet med behandlingen är att öka familjens tro på sin förmåga att hantera barnets stamning.

Intensiv stamningsterapi. Sahlgrenska Universitetssjukhuset anordnar varje år stamningsbehandling för barn mellan 9 och 13 år och deras föräldrar i internatliknande form som kallas Intensiv stamningsterapi. Det ordnas även Intensiv stamningsterapi för vuxna. Behandlande logoped remitterar.

Tekniska åtgärder för att skapa flytande tal är till exempel användning av olika tekniska hjälpmedel och produkter. Tekniken bakom den här utrustningen bygger på den så kallade köreffekten. Många som stammar pratar mer sammanhängande när de talar i kör med en annan person. Dessa tekniska hjälpmedel skapar en illusion av att tala i kör med en annan person genom att höra den egna rösten lite försenat eller i ett annat tonläge. Långtidseffekter av sådana hjälpmedel är inte dokumenterad, men enskilda användare har en känsla av att tillståndet förbättras. Gemensamt för den här typen av hjälpmedel är att det finns dålig dokumentation av effekten och att resultaten är långt bättre i en kontrollerad laboratoriemiljö än vid vanlig användning.

Prognos

Hos cirka 80 % av barnen upphör stamningen innan de blir vuxna. Sannolikheten för att kunna bli av med oönskade beteenden som förknippas med stamning avtar om stamningen består efter åtta års ålder. Även om det inte finns någon säker behandling som fungerar för alla är en lyckad eliminering av lindrig stamning möjlig om behandlingen startas före sex års ålder. För alla personer som stammar är det viktigt att hitta en lämplig kombination av inlärning, träning och individuell behandling för att få ett så bra resultat som möjligt.