Fraktur i stortån

Stortån

Stortån består av två tåben (falanger). Det yttersta tåbenet kallas ytterfalang och det innersta kallas grundfalang. Båda falangerna har en inre (proximal) och en yttre (distal) ände. Den mittersta delen är smal och lång (skaftet) och de yttre delarna är förtjockade. Den proximala änden kallas för basen och den distala kallas för caput (huvud).

Skademekanismer vid fraktur i stortån

Frakturer i stortån är förhållandevis vanliga. De uppstår vid stukning, klämning eller direkt skada mot tån.

Diagnos

Vid fraktur i stortån får man kraftiga smärtor. Stortån blir svullen, röd och varm, och det är svårt att röra den.

För att vara helt säker på att det handlar om en fraktur tas det röntgenbilder av tån.

Behandling

Första hjälpen kan begränsa skadans omfattning innan man kommer till sjukhuset: nedkylning, immobilisering, foten i högläge och smärtstillande.

Ofta är det tillräckligt att tejpa ihop stortån med tån bredvid. Det finns också speciella skenor som kan användas till att immobilisera tån. Ibland är ett gips över framfoten den bästa behandlingen. Avsikten med tejp, gips och skena är att få det brutna benet att ligga helt stilla så att det kan växa ihop ordentligt. Denna immobilisering bör pågå i minst två till fyra veckor.

I sällsynta fall går frakturera in i själva leden och då kan det bli nödvändigt med operation för att förhindra att man får besvär senare.

Komplikationer och prognos

En fraktur i stortån läker vanligtvis bra och det är få patienter som drabbas av långvariga besvär. En del patienter kan uppleva smärtor och stelhet vid rörelser i leden under det första året, men dessa besvär går som regel över efter hand.