Armbåge, distala humerus

Vad är brott i nedre delen av överarmsbenet?

En rad olika frakturer kan uppstå i nedre delen av överarmsbenet (humerus) i armbågen. Frakturerna får namn som beskriver var brottlinjen går: suprakondylära, interkondylära, kondylära, epikondylära och transkondylära frakturer, samt brott i ledytan. Bland barn är suprakondylära frakturer vanligast, och de förekommer ofta bland barn i fyra till tioårsåldern. De andra typerna av brott är vanligare bland vuxna och äldre. Se röntgenbilder av en normal armbågsled – framifrån och från sidan.

Större blodkärl och nerver löper nära benet i armbågen. I samband med ett benbrott kan dessa skadas – detta gäller särskilt suprakondylära frakturer.

Diagnostik av skadan

Ett benbrott i nedre delen av överarmsbenet beror nästan alltid på skada mot armbågen efter fall på utsträckt hand. Vid suprakondylär fraktur har patienten ofta haft en översträckning i armbågen, det vill säga att armbågsleden har varit utsträckt mer än vad som är normalt. Vanligen uppstår smärta, svullnad och nedsatt rörlighet.

Vid undersökningen kan läkaren känna tecken på fraktur (det "knastrar" vid rörelser i benbrottet), och armbågen kan till exempel vid suprakondylär fraktur uppvisa en felställning. En viktig del av läkarundersökningen är att kontrollera att blodkärl (arteria brachialis) eller nerver (nervus medianus) inte är skadade. Även axelleden och handleden undersöks för att utesluta samtidig skada där.

Diagnosen bekräftas med röntgen, som fastslår vilken typ av brott det rör sig om.

Behandling av suprakondylär fraktur

Målet med behandlingen är att förhindra komplikationer i form av skador på nerver och/eller blodkärl, samt att uppnå bästa möjliga läge och kontakt i brottet så att normal armbågsfunktion senare kan återställas.

Om en nerv eller ett blodkärl är i kläm kan vårdpersonalen behöva dra i underarmen för att få tillbaka blodförsörjningen. Om detta misslyckas måste den skadade snarast opereras. Operation krävs även:

• Hos barn, vid brott som inte kan sättas i rätt läge utan operation.
• Som regel hos vuxna, om benbrottet behöver sättas i rätt läge (reponeras).

Hos barn

Fraktur hos barn behandlas utan operation om brottet sitter i ett bra läge (ingen felställning). Man lägger på en gipsskena från axeln till handleden, som barnet ska gå med i cirka tre veckor. Ibland är benbrottet så komplicerat att operation är nödvändig. Efter operationen måste barnet gå med gips i tre veckor. I vissa fall kan sträckbehandling behövas i ett par veckor innan man gipsar – för att benbrottet ska lägga sig i rätt läge. Kontroller, inklusive röntgenundersökning, sker en och två veckor efter skadan, samt vid gipsning och avgipsning, därefter vid behov.

Hos vuxna

Fraktur som inte uppvisar någon felställning behandlas utan operation. Detta innebär gipsskena från axeln till handleden, med armbågen i 90 graders vinkel, i högst två veckor. Därefter utprovas en ledad ortos (en stödskena med gångjärn för leden). Frakturläget kontrolleras med röntgen en och två veckor efter skadan, samt vid gipsning/avgipsning, därefter vid behov.

Behandling av andra typer av brott

Interkondylär fraktur

Om benbrottet är i ett acceptabelt läge är behandlingen utan operation. Detta innebär gipsskena från axeln till handleden med armbågen i 90 graders vinkel. Gipset tas bort efter två veckor. Därefter får du en specialgjord stödskena (ortos) som gör det möjligt för dig att börja med försiktiga rörelser. Ortosen tas av efter sex veckor. Du blir vanligen ombedd att komma på kontroll med röntgenundersökning en, två, samt sex veckor efter skadan.

Om frakturen uppvisar en felställning måste den sättas i rätt läge genom en operation, där frakturen hålls i rätt läge med hjälp av stift eller platta och skruvar. Efter operationen får du en gipsskena från axeln till handleden, med armbågen böjd i 90 graders vinkel, som du i regel ska gå med i fyra till sex dagar. Därefter byter man till en ortos och du får börja med en försiktig mobilisering. Du remitteras oftast till fysioterapeut för att få hjälp med rehabiliteringen.

Kondylär och epikondylär fraktur

Hos vuxna behandlas benbrott i bra läge utan operation. Man anlägger en gipsskena från axeln till handleden (med 90 graders vinkel i armbågen) i två veckor. Därefter försiktig mobilisering i ledad ortos. Ortosen tas av efter sex veckor. Om brottet är i fel läge är behandlingen operation, varvid frakturen hålls i rätt läge med platta och skruvar. Efter operationen får du en gipsskena från axeln till handleden, med armbågen böjd i 90 graders vinkel, som du i regel ska gå med i fyra till sex dagar. Därefter byter man till en ortos och du får börja med en försiktig mobilisering. Du remitteras oftast till fysioterapeut för att få hjälp med rehabiliteringen.

Hos barn måste man som regel operera därför att brottet är i fel läge. Frakturen stabiliseras med stift eller skruvar. Behandlingen efter ingreppet är densamma som hos vuxna.

Transkondylär fraktur

Frakturen behandlas med operation och fixeras med stift eller små skruvar. Behandlingen för övrigt är som för de övriga frakturtyperna, med gips, ortos och flera kontroller. Den här typen av fraktur läker ofta sakta.

Skada i ledytan

Fraktur i armbågsledens ledyta måste opereras. Operationsmetoden beror på typen av brott.

Komplikationer vid suprakondylär fraktur

Vid skada på en artär kan det uppstå stor svullnad och nedsatt blodförsörjning, vilket kan ge varaktiga muskelskador (Volkmanns kontraktur). Du måste därför vara uppmärksam på detta tillstånd, som även kan uppstå i samband med för trångt gips och bandage. Ett tecken på detta tillstånd är smärtor vid passiv utsträckning av fingrarna, barnet vill inte öppna handen och underarmen är öm – läkare måste omedelbart kontaktas!

Nervus medianus kan skadas vid ett snedställt brott, på grund av att brottytan skär in i nerven. Det är dock mycket sällsynt att nerven skärs av helt. Om nerven skadas tidigt i förloppet blir nervfunktionen som regel normal igen efter några månader.

Prognos

Vid stora skador är det inte ovanligt att man får nedsatt rörlighet i armbågen. Suprakondylära frakturer som behandlas korrekt medför hos barn vanligen inga varaktiga skador.