Medlemskrönika: Tillbaka till ljuset


Publicerad den: 2009-11-13
Författare: Sofie Bergman

Annons

Efter att ha&nbsputsatts för alla övergrepp du kan tänka dig från fyra års ålder upp till dagens 24 år, utvecklade jag PDST, posttraumatiskt stress syndrom som det heter, en klinisk depression samt en total utbrändhet.&nbsp Utan att med några som helst sjukbidrag eller liknande, existerade jag endast som en levande död genom att apatiskt ligga i min säng och stirra rakt upp i taket. Från morgon till kväll, ungefär&nbsp2 år i sträck (05-07).

Jag kommer inte ens ihåg hur jag tog mig upp och ut ur mardrömmen men den finns fortfarande kvar som en besk smak på tungan.&nbspSex år blir det nu sammanlagt med mina diagnoser, dock kan jag äntligen se en ljusning&nbsp närma sig. Det har varit en tuff kamp tillbaka till mänsklighet och mycket kvarstår att jobba med. Framför allt med självbilden har blivit helt skev efter allt som inträffat. Jag har, trots vad man kan tro efter så mycket lidande, inte varit i kontakt med någon psykiatrisk hjälp förrän exakt ett år sedan. Det var då, när jag höll på att dö som jag insåg att jag inte skulle komma undan utan hjälp.&nbsp

Annons
Annons

Jag visste inte ens vad en panikångestattack var förrän en god vän till mig kunde identifiera det som hände mig. Jag höll på att få hjärtinfarkt flera gånger per dag under en hel vecka, fruktansvärda kramper i bröstet. Några gånger svartande det även&nbsp för mina ögon och jag höll på att svimma. Hade det inte varit för att min chef som&nbspifrågasatte min hälsa och jobbet jag precis fått, så hade jag inte heller fått den slutgiltiga attacken då mina armar och läppar förlorade all känsel och domnade bort. Jag hade nu gått så djupt ner som till självmordtankar.

Varför? Naturligtvis för att jag var så misslyckad att jag&nbsp inte ens kunde behålla ett arbete. Varför skulle jag då ens existera? Jag hade ju blivit så sjuk på grund av ett så enkelt jobb, klarar jag&nbspinte det här så kommer jag aldrig att klara något. Lika bra att avsluta skiten, så gick tankarna. Morgonen därpå ringde jag akut.&nbspÄndå fanns ingen akut hjälp förrän 2 veckor. Det är inte många gånger i livet som man känner sig så uppgiven som när man ber om det man hatar mest bara för att få ett nekande svar. För det första skämms man redan för sig själv trots allvaret, därefter visar det sig att man inte är viktig nog för att få hjälp akut.

Trots kritiken glömmer jag aldrig den underbara sköterskan som hjälpte mig via telefon. Hon hade en gudomlig röst och tröstade mig på det allra bästa vis som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Därefter fick jag även träffa högsta chefen för psykiatrin som även hon gav ett mycket proffessionellt bemötande. Det alla har förundrats över är att jag aldrig tidiagre sökt hjälp för något besvär. Att jag försökt lösa allt själv bevisar att jag&nbsp är mycket stark påstod dem. De flesta som har varit med om liknande brott som jag, brukar inte klara livhanken så bra fick jag veta.

Annons
Annons

Vad vill jag har sagt med min historia? Var inte lika naiv som jag och tro att allt blir bättre av sig självt och att man kan ska vara stark hela tiden. Om du samlar och lägger dina problem på hög så kan stapeln falla ner och krossa dig.&nbsp Idag lever jag med några gipsade frakturer från mina krossskador. Hoppas att mina ben ska läka ihop fint och vill sprida mina erfarenheter&nbspkring detta vidare.


Annons
Annons