Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Söka hjälp?

Jag har svårt att ta tag i att fixa en kontakt på sjukvården för det som jag upplever som ångest och/eller depression. Jag tyckte under långa stunder i min barndom inte om mitt liv och grät och önskade att jag skulle dö under natten många, många gånger. Jag har berättat det här för en person för längesen, som inte kunde göra så mycket mer än att lyssna. Detta pågick under så långt jag kan minnas tillbaka i livet fram till det att jag var cirka 20 år. Grunden till detta var mina föräldrars inställning till alkohol. Inget våld, men mycket obehag. Jag har jättesvårt att skriva det här eftersom det eventuellt kan bli öppet på nätet och jag vill inte under några som helst omständigheter bli identifierad. Självmordstankarna har nu börjat återkomma, samt ångest varje morgon i en halv timme till en hel timme, då jag även har självmordsförhoppningar och extrem negativitet. Dessutom får jag ångest titt som tätt på dagarna också. Ofta känner jag att jag behöver "hjälpa till" med andningen och ta djupa andetag, som att jag inte får tillräckligt med luft. Jag orkar heller inte syssla med det som tidigare har intresserat mig, varken de intressen jag hade som barn eller de två områdena jag hittat på senare tid. Det jag känner är att "för fan, bara ryck upp dig", "gör något åt det själv", "sluta vara lat, sluta klaga". Om mig själv då. Jag är osäker (och rädd för) om jag ska ta kontakt med sjukvården, be att få prata med en psykolog så att jag har någon att prata om mina gamla upplevelser med, bearbeta och få ev. mediciner? Eller om jag bara ska skärpa mig och fixa det själv?

Svar:

Hej! Barn till alkoholister har ofta problem både som barn och vuxna med att hantera de sår som föräldrarnas missbruk orsakade. När föräldrar "blir" någon man inte känner, är det extremt skrämmande och ångestframkallande för barn. Dessutom får barn ofta rollen som den som ska hålla tyst, städa upp och på andra sätt "hjälpa" missbrukaren/-erna att kunna fortsätta sitt missbruk. Fruktansvärt svårt för barn och helt förödande för deras sätt att se på sig själv och sin omvärld. Man kallar det medberoende, och det betyder att man utvecklar beteenden och tankar som är lika "sjuka" som missbrukarens - och mycket svårt att bli av med. Jag är säker på att din ångest, depression och självkritiska sätt har sin rot i medberoendet. Jag tycker du ska kontakta Ersta Vändpunkten http://www.erstadiakoni.se/vandpunkten som har mycket bra program och erfarenheter av att hjälpa även vuxna barn till alkoholister. Detta är i Stockholm, och om du inte bor där - ring oavsett. De kan kanske tipsa dig om vart du kan vända dig där du bor. Du tycker det är svårt att skriva om detta, det förstår jag. Du är helt anonym här. Men svårigheten att öppna sig hör ihop med ditt medberoende, och jag är så glad att du faktiskt vågade skriva in! Det är ett stort steg för dig och det säger mig att du kommer fixa detta! Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne


Annons
Annons
Annons
Annons