Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Rädd för att söka hjälp.

Hej.

Jag är rädd för att söka psykisk hjälp . Har provat i omgångar att prata med olika former av personer . Både kurator och till och med präst , men känner att det inte hjälper mig . 

Jag har mått dåligt i över 15 år men vågar inte att ta tag i problemen. 

Min man tror att jag har ätstörningar, och givetvis så tycker inte jag det . För det är säkert jättenormalt att gå jättelänge utan att äta för att det är bara ett onödigt måste. Har "normal" vikt enligt bmi så för smal är jag ju inte. Men hoppar gärna över eller glömmer att äta för att jag inte är hungrig. 

Har mycket ångest som jag inte vet var det kommer ifrån . Det är svårt att söka hjälp om man inte vet varför man ska göra det. 

Har pratat med en beteende vetare som tycker att jag ska kontakta en psykoterapeut, men känner en otrolig skräck fär att "klä av mig " inför ännu en ny person och har avsagt mig det. Men ingen vet om det med ätandet.

Finns det nån hjälp som inte innebär samtal ???? För att jag tycker att det är så förnedrande att sitta och prata med en vilt främmande människa om mina problem .. 

mvh 

Svar:

Hej!
Vad tråkigt att du mått dåligt i 15 år. Det är mycket länge att känna så. Men det finns hjälp, och jag hoppas du kan hitta rätt behandling.

Många tycker det är jobbigt att prata om sina problem, de tror kanske de blir dömda och bedömda av sin behandlare eller så är det jobbigt att konfronteras med det man upplever som misslyckanden. Alla professionella behandlare med legitimation från Socialstyrelsen har utbildning i att bemöta individer på ett icke-värderande sätt. Det gör att man inte upplever mötet med en psykolog som förnedrande, utan man möts med empati och medkänsla - och utmanas på ett gradvis och anpassat sätt.

Om man är myndig, har man rätten att bestämma själv över exempelvis vad man vill göra med att man mår dåligt och har ångest. Vissa kan få så allvarliga ätstörningar att man förlorar rätten att bestämma över sin behandling, och det är fara för ens liv. Men så verkar det ju inte vara med dig, och då är du fri att välja att fortsätta må dåligt eller söka behandling för att må bättre. Jag hoppas du skulle välja att gå i behandling, vilket är det långsiktigt bästa valet. Men om man upplever att obehaget i att söka hjälp är viktigast att undvika, väljer man ett kortsiktigt sätt att reducera ångest för att utsätta sig för förnedring.

Ångest och depression kan man medicinera, men det som har visat sig bäst i studier är psykoterapi med KBT. Vissa kan tycka det är bäst att börja med anti-depressiva och efter några månader - när medicinen har stabiliserats - börja i samtal hos en KBT-inriktad psykolog eller psykoterapeut. Du kan börja diskutera olika lösningar hos din husläkare.

Hoppas du tycker som jag - att 15 år är nog och att det är dags att ta tag i lösningarna.

Lycka till!
Med vänliga hälsningar

/Anne


Annons
Annons
Annons
Annons