Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Ju längre tid som går, ju sämre mår jag

Jag har alltid haft problem med att ha sex. Till en början hade jag problem med män överhuvudtaget, nästan alla män var pedofiler i mina ögon. En pedofil ringde upp mig när jag var 9 år, jag förstod inte att hans frågor inte var normala, för det sa han ju att dom var. Men det hela polisanmäldes och han fick sitt straff. Jag fick aldrig prata med någon vuxen om vad som hände och varför det han gjorde var fel, jag har fått komma på allting själv när jag har blivit äldre och någon gång i 16-17 års åldern började jag fatta att alla män inte är pedofiler. Jag är inne på mitt tredje förhållande med en man nu, båda de föregående har förmodligen tagit slut p.g.a min oförmåga att ha sex. Jag tycker att jag har gjort många framsteg men de räcker nog tyvärr inte, jag väntar bara på att det här förhållande också ska rasa. När det här förhållandet rasar är jag rädd för att jag också kommer göra det. Jag har inget jobb, taskig utbildning, inga vänner och en familj som håller kontakt med mitt otrogna ex. Det är väldigt viktigt för mig att kunna behålla det här förhållandet. Det är det enda jag har som är sant och fint. Jag tror att jag måste medge att jag inte kan lösa det här på egen hand. Jag sökte hjälp för 4-5 månader sedan här i kommunen. Hon som jag fick prata med då sa att hon trodde att jag bara behövde mer tid och att allt sedan skulle komma av sig själv. Men jag känner verkligen att jag har gett det hela tid, och min partner kommer liksom de föregående inte kunna vänta hur länge som helst. Och det hela blir inte enklare av att ständigt bli dumpad. Det jag undrar främst är väl var jag kan få hjälp? Jag skulle tycka att det vore jätteskönt om man kunde åka iväg och isolera sig samtidigt som man får hjälp, men jag har inte lyckats hitta nått sånt. Jag vill verkligen ta tag i livet och rycka upp mig nu innan det går allt för långt utför.

Svar:

Hej! Du har kommit in i en destruktiv spiral där det snart är svårt att reda ut vad som är orsak och vad som är konsekvens. Det viktigaste för dig just nu är att din vardag ska fungera. Om du inte klarar ha sex med din pojkvän, får det vara just nu. Det du måste fokusera på först, är att skaffa ett jobb, ha vardagsstruktur, träffa folk som kan bli vänner, osv. När det väl fungerar, kan du börja ta tag i svårare saker i livet. Du har fått rådet att ge det tid. Jag tycker tid inte är intressant i sig själv, det är vad du använder tiden till som är det centrala. Om du använder tiden till att tycka synd om dig själv, älta dina svåra upplevelser och trycka ned dig själv, kommer tiden bara göra dina svårigheter större. Om du däremot använder tiden till att skaffa rutiner, ett jobb, nya vänner och positiva erfarenheter av dig själv i samspel med andra - ja, då hjälper tiden dig. Börja i det lilla, ha dagliga rutiner som fungerar som struktur för dig. Träna, äta rätt och sova - det är bas i ett fungerande liv. Sen lägger du på med jobbsökandet, där du använder alla kanaler och instanser du kan. Vilket jobb som helst är bättre än inget jobb. Om du jobbar får du feedback från andra, och den kommer vara mer positiv än den feedback du ger dig själv när du är hemma och arbetslös. På det sättet får du lite skjuts att se dig själv i ett mer realistiskt ljus. När du var 9 år och utsatt för ett sexuellt övergrepp, är det klart att det är svårt att hantera och komma vidare. Det verkar på mig som att du inte fick någon hjälp att hantera händelsen, och det är i sig kränkande och ett nytt övergrepp. Sen polisanmäldes han, med påföljande rättegång och straff. Även det måste ha varit otroligt jobbigt för dig att vara en del av, utan någon som tog dina tankar och känslor på allvar. När du då kommer i en situation som påminner om övergreppet - alltså är relaterad litt sex - blir du som en 9-årig flicka. En 9-årig flicka vill inte ha sex, och du vägrar. Du behöver komma i kapp din biologiska ålder när det gäller sex, så att du kan göra sexuella val som hör till en vuxen kvinna och inte ett barn som inte ens är i puberteten än. Visa ditt brev till mig och mitt svar till din pojkvän. Han behöver vara med på ditt lag. Han behöver ges en chans att förstå och vara motiverad att vänta ut dig i din process. Om han vet vad du jobbar med, kan han se dina framsteg och ge dig uppmuntran. Den närheten och intimiteten är också värdefull - inte bara sex. Hoppas detta hjälper dig lite, jag tycker du förtjänar att komma loss från det järngrepp händelsen när du var 9 år fortfarande håller dig i. Lycka till! Med vänliga hälsningar /Anne


Annons
Annons
Annons
Annons