Fakta | Inkontinens

Urininkontinens hos män

Urininkontinens är egentligen inte i sig en sjukdom, utan ett symtom på att det föreligger ett problem i urinvägarna. Besvären kan uppstå när som helst i livet, och bero på allt från infektioner till komplikationer efter prostatakirurgi.


Uppdaterad den: 2011-03-24
Författare: Josefine Rössberger, läkare, Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Annons

Då mäns urinrör är betydligt längre och slutmuskeln kraftigare än kvinnors är inkontinens hos män under 70 år ovanligare än hos kvinnor i motsvarande ålder. Hos män förekommer inte genuin ansträngningsinkontinens varför det oftast finns en relativt lätt påvisbar orsak till läckaget. Vid åldrar över 70 år blir urinläckage vanligare då hjärnans kontroll över urineringen och blåsan försämras på grund av stroke, demens med mera.



Besvären kan uppstå när som helst i livet, och bero på allt från infektioner till komplikationer efter prostatakirurgi. Blåssten, diabetes och övervikt är andra exempel på bakomliggande orsaker.

Urininkontinens är egentligen inte i sig en sjukdom utan ett symtom på att det föreligger ett problem i urinvägarna. Urininkontinens uppkommer när slutmuskeln (sfinktern) som håller blåsöppningen stängd inte är tillräckligt stark. Detta kan ses om slutmuskeln är för svag, om blåsmusklerna drar ihop sig för starkt eller om blåsan är överfull.

Hos män är inkontinens utan föregående kirurgi nästan alltid av trängningstyp, det vill säga blåskontraktioner som inte kan styras driver ut urinen.

Mer ovanliga orsaker till manlig inkontinens är kvarstående nattlig enures (sängvätning) från barn-och ungdomstiden och slutmuskelskador efter bäckenfrakturer eller prostata-/uretrakirurgi. Vid slutmuskelskador är patienten totalinkontinent i stående eller har symtom som liknar kvinnlig ansträngningsinkontinens.

Annons
Annons

Symtom och orsaker till urininkontinens    

De olika typerna av urininkontinens kan huvudsakligen delas upp i:

Trängningsinkontinens
Läckaget föregås av en intensiv trängning, som kan uppstå även vid små urinmängder, och omöjliggör att man hinner till toaletten i tid. Trängningar kan dock uppkomma av en mängd olika orsaker, så som urinvägsinfektion, förstoppning, prostatit, Parkinsons sjukdom, stroke, njursten, prostataförstoring och prostatacancer.

Ansträngningsinkontinens
Läckage vid exempelvis nysning, hosta, skratt och tyngre lyft. Denna form kan uppkomma efter operation av förstorad prostata, strålbehandling mot prostatacancer eller bortopererande av prostatakörteln.

Överfyllnadsinkontinens
Denna form av inkontinens uppstår när blåsan misslyckas med att tömmas helt, på grund av hinder eller svaga blåsmuskelsammandragningar. Hinder orsakas vanligen av prostataförstoring eller försnävning av urinröret på grund av ärrbildning. Andra orsaker kan vara medicinering med exempelvis antihistaminer samt nervskador sekundärt till diabetes och multipel skleros.

Total inkontinens
Detta innebär kontinuerligt läckage av urin på grund av förlorad slutmuskelfunktion och kan ses efter kirurgi eller trauma.
Det finns ingen exakt definition för hur mycket urin man ska läcka för att det ska klassas som inkontinens. Istället är det den personliga uppfattningen om besvärens svårighetsgrad som ligger till grund för val av behandling och hjälpmedel.

Utredning kring inkontinens

I regel bör alla män med inkontinens, som bedöms vara operabla för ett eventuellt avflödeshinder, remitteras till en urolog. Läkaren kommer fråga om tidigare urinvägssjukdomar, tidigare operationer, trauma och neurologiska sjukdomar. Om prostata bedöms vara en möjlig orsak, kommer symtomen registreras med ett så kallat symtomscore. Utöver det görs en undersökning, inkluderande penis, prostata och nervsystemet. Dessutom tas rutinprover inklusive urinprov och urinodling.

Man kan också bli ombedd att föra dagbok över toalettbesök för att läkaren skall få en uppfattning om frekvens och volym på blåstömningarna. Man kan även med hjälp av ultraljud mäta om det finns urin i blåsan som inte töms i samband med blåstömning. För att få klarhet i vilken typ av urininkontinens det är fråga om kan man ibland vara tvungen att göra ytterligare så kallade urodynamiska test, för att kunna skilja på inkontinens sekundärt till försnävning av urinröret respektive blåsmuskel-/nervskada. Man kan även behöva göra en cystoskopi, vilket innebär att ett smalt instrument förs in i urinröret och möjliggör inspektion av urinblåsan inifrån.

Behandling av inkontinens

Behandlingen varierar beroende på typ av inkontinens och hur uttalad den är. Som regel inleder man med vissa livsstilsförändringar, så som reducering av vätskeintag och elimination av koffein och kolsyreinnehållande drycker. Många gånger har emellertid patienterna själva redan tillämpat detta för att kunna sova bättre på natten. Man kan också öva blåsan på att tömma sig med jämna intervall (”blåsträning”).

Vid trängningsinkontinens börjar man vanligtvis behandla med någon form av antikolinergika, så som fesoterodin, tolterodin, solifenacin samt darifenacin, men effekten kan vara otillräcklig eller biverkningarna (framförallt muntorrhet) intolerabla.

Vid trängningsinkontinens utan känd orsak brukar antikolinergika och blåsträning vara förstahandspreparat. Vid utebliven effekt har man sett goda resultat av nervstimulering, då en elektrod läggs in genom bäckenbenet och stimulerar nerverna involverade i styrningen av blåsfunktionen. Vid otillräcklig effekt på svåra symtom kan inopererande av tarm i urinvägarna leda till symtomlindring.

Vid trängningsinkontinens sekundärt till prostataförstoring med avflödeshinder har farmaka otillräcklig effekt och hyvling av prostata (så kallad TURP), mikrovågsbehandling eller prostatacancerbehandling behövs. Detta är även behandlingen vid överfyllnadsinkontinens.

Vid ansträngningsinkontinens, som vanligtvis uppkommit efter prostatakirurgi finns det huvudsakligen tre olika behandlingsmetoder. En är en form av konstgjord slutmuskel som är gjord av silikon och placeras runt urinröret och kan ”blåsas upp” och tömmas - och därmed möjliggöra blåstömning. En annan behandling går ut på att spruta in ”utfyllnadsmaterial” runt urinröret och därmed bygga upp en extra kraftig urinrörsvägg. En annan metod är en ”slyngplastik”, då en slynga placeras under urinröret och ger extra stöd.

Även vid total inkontinens sekundärt till slutmuskelskada kan det vara möjligt att operera in en konstgjord slutmuskel.

Annons
Annons

Annons
Annons