Fakta | Inkontinens

Trängningsinkontinens


Uppdaterad den: 2015-04-21
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

 

Animation av urinläckage

Vad är trängningsinkontinens?

Trängningsinkontinens är urinläckage som föregås av ett plötsligt och trängande behov av att tömma blåsan. Om man inte klarar av att avbryta den ofrivilliga blåstömningen kan det resultera i att man tömmer ut en större mängd urin.

Tillståndet överaktiv blåsa liknar trängningsinkontinens och karakteriseras av frekvent och trängande behov av att tömma blåsan, utan att det uppstår läckage. Vid överaktiv blåsa tömmer man blåsan ofta (8–10 gånger per dygn) och vanligen också på natten.

I Sverige uppger omkring 20% av alla kvinnor att de har urinläckage. Personer med trängningsinkontinens utgör 10–15 % av patienterna med inkontinensbesvär. 35–50 % har en blandning av trängningsinkontinens och ansträngningsinkontinens. Ansträngningsinkontinens, som alltså är det vanligaste tillståndet, kännetecknas av små urinläckage vid exempelvis hostning, nysning och liknande.

Annons
Annons

Orsak

Orsaken till tillståndet är ofta oklar, men inkontinensen beror på en bristande samordning av kontrollen över den muskel som tömmer blåsan. I de flesta fall hittar man ingen annan sjukdom hos patienten. Besvär kan i vissa fall uppträda i samband med akut urinvägsinfektion, och kan i några enstaka fall vara ett symtom vid neurologiska sjukdomar.

Diagnos

Diagnosen ställs i de flesta fall baserat på sjukdomshistoria, som för det mesta är typiska. Vid en vanlig läkarundersökning kommer fynden i regel att vara normala, men i enstaka fall kan läkaren hitta tecken på underliggande neurologisk sjukdom. Man undersöker ett urinprov för att utesluta urinvägsinfektion eller blod i urinen.

Eventuellt kompletterar man med en miktionslista där vätskeintag och hur ofta och mycket man kissar registreras.

Annons
Annons

Om det råder osäkerhet om diagnosen, eller om behandlingen inte hjälper, kan det ibland vara aktuellt med en urodynamisk undersökning. Denna undersökning innefattar tryckmätningar som kan bekräfta diagnosen. Om symtomen har uppkommit plötsligt kan det också vara aktuellt med en så kallad cystoskopi. Vid cystoskopi förs en smal slang med kamera in i urinröret. På så sätt kan urinrörets och urinblåsans insida undersökas.

Behandling

Det finns flera olika behandlingar mot trängningsinkontinens. Förstahandsvalet är i regel att försöka träna upp blåsan och bäckenbottenmuskulaturen.

Blås- och bäckenbottenträning

Blåsträning är den mest använda behandlingen. Detta är ett noga strukturerat träningsprogram, där man gradvis ska öka tiden mellan blåstömningarna. Målet är att ta tillbaka kontrollen över blåsfunktionen.

En möjlig behandlingsmetod är bäckenbottenträning. Den här träningen går ut på att göra knipövningar. De muskler som ska tränas upp, är de som används för att avbryta pågående blåstömning. Övningarna bör göras under någon minut, två eller flera gånger dagligen. Bäckenbottenträning har även effekt vid så kallad ansträngningsinkontinens.

Läkemedelsbehandling

Man kan också försöka med läkemedelsbehandling om blås- och bäckenbottenträning inte hjälper.

Läkemedel med antikolinergika är välbeprövat och har effekt hos de flesta. Läkemedelsbehandlingen kombineras  ofta med blåsträning. Antikolinergika gör att muskeln som tömmer blåsan blir mindre aktiv. Antikolinergika kan ge biverkningar i form av bland annat muntorrhet, förstoppning, torra ögon och torr hud. Denna läkemedelsgrupp passar oftast inte äldre personer. 

Ett alternativ är behandling med beta-3-receptorblockerare. Läkemedelsbehandling ger ingen dramatisk förbättring av tillståndet, utan viss förbättring. Effekten varar bara så länge man tar läkemedlen. Bäst effekt av läkemedlen får man om de kombineras med blåsträning.

Ibland ges desmopressin, ett läkemedel som liknar ett kroppshormon. Detta läkemedel ges oftast i de fall som kännetecknas av nattliga problem.

Elektrostimulering

Vid lätt och måttlig grad av trängningsinkontinens är ett av behandlingsalternativen så kallad maximal stimulering med elektrostimulator. Detta är en behandlingsmetod man kan använda i hemmet. Man får instruktioner och kan låna/hyra apparatur via en uroterapeut. Elektrostimulatorn ska användas i 20 minuter, en till två gånger dagligen i upp till tre månader. 

Andra hjälpmedel

Det finns också en rad hjälpmedel för personer som lider av inkontinens, som specialtrosor, blöjor och lakanskydd. Dessa finns på apotek och i specialaffärer som säljer hälsoartiklar. Många av de hjälpmedel som har nämnts är kostnadsfria hjälpmedel som kan förskrivas av distriktssköterska och vid inkontinensenheter.

Prognos

Vid korrekt bruk av hjälpmedel och tillgängliga behandlingsmetoder upplever de allra flesta en förbättring, och några blir också helt symtomfria. För vissa är inkontinensproblemen så besvärande att det leder till social isolering. Ett råd till den som lider av detta tillstånd är att vara öppen med besvären. Det kan minska stressen och underlätta socialt umgänge om man inte behöver gå runt och oroa sig för att någon ska upptäcka tillståndet.

Större slitage på kläder, sängkläder, täcken och liknande kan vara en konsekvens av urinläckage. Detta kan dock förebyggas i mångt och mycket genom att man utnyttjar de olika hjälpmedlen.

Eventuell ömhet och torrhet i underlivet kan undvikas genom användning av lokalt verkande östrogen om man har passerat övergångsåldern. Det är också viktigt att man provar att undvika att tvätta sig alltför ofta med tvål i detta område.

Kommentera denna artikel

Alla kommentarer granskas av redaktionen före publicering. Se regler för kommentarer här.

Inga har kommenterat på denna sida ännu


Annons
Annons