Parkinsons sjukdom, en översikt

Vad är Parkinsons sjukdom?

Parkinsons sjukdom är en så kallat degenerativ sjukdom, som utvecklas när nervcellerna i ett litet och avgränsat område i hjärnan gradvis förstörs. Förstörelsen drabbar särskilt de celler som utsöndrar ämnet dopamin. Bristen på dopamin leder till besvär som långsam och trög rörlighet, ökad grad av stelhet i armar och ben, samt skakningar (främst i händer) i vila.

1 % av befolkningen i åldersgruppen 50–70 år utvecklar Parkinsons sjukdom. Förekomsten är vanligast hos personer över 70 år, men sjukdomen kan i sällsynta fall ses ända ner till 20 års ålder. Det är ingen skillnad i förekomst mellan könen. I Sverige har cirka 15 000–20 000 diagnosen Parkinsons sjukdom; sekundära former som läkemedelsutlöst parkinsonism, vaskulära former och atypiska former uppskattas till lika många.

Symtom

I början av sjukdomen är symtomen diffusa. Sjukdomsförloppet börjar ofta med skakningar, och efterhand följer stelhet i kroppen och dålig balans. Alla rörelser kommer också med tiden att bli långsamma, och det blir tungt och svårt att komma igång med en rörelse. Skakningarna är i synnerhet framträdande i vila och förvärras vid psykiska belastningar. Gången hos en person som lider av Parkinsons sjukdom blir efter hand snubblande och trippande och är generellt ostadig. Rösten blir svagare, talet mer monotont och ansiktet kan vara uttryckslöst. Psykiska symtom som glömska, passivitet och depression är vanligt och många upplever även sömnproblem. Andra symtom som kan utvecklas är förstoppning och besvär med vattenkastning.

Orsak

Orsaken är i de flesta fall inte klarlagd, men forskare antar att arv spelar en roll. I vissa fall upptäcks sjukdomen efter virusinfektioner i hjärnan, olika typer av förgiftningar har också lett till utveckling av Parkinsons sjukdom. Dessutom kan patienter med psykisk sjukdom som använder så kallade neuroleptika i vissa fall uppleva symtom som liknar Parkinsons sjukdom (parkinsonism) på grund av biverkningar av dessa läkemedel.

Diagnos

Diagnosen baseras på de karakteristiska symtomen. I de tidiga stadierna av sjukdomen kan diagnosen vara svår att ställa, men efterhand som den utvecklar sig kan diagnosen ställas med säkerhet. Detta görs genom upprepade undersökningar där läkaren observerar de typiska symtomen och kliniska fynden. Inga laboratorieprover eller andra undersökningar är nödvändiga när diagnosen ska ställas, men oftast görs datortomografi, magnetkamera och ibland även andra bilddiagnostiska undersökningar för att utesluta andra orsaker till symtomen än Parkinsons sjukdom.

Behandling

Avsikten med behandlingen är att lindra symtomen och försöka bromsa sjukdomsutvecklingen. Det finns i dagsläget ingen känd behandling som kan bota tillståndet. Behandling av Parkinsons sjukdom sköts av neurolog eller geriatriker.

Det är viktigt att försöka hålla sig fysiskt aktiv, eftersom detta hjälper mot besvären. Fysisk aktivitet som behandling rekommenderas till alla patienter med sjukdomen. Träningen kan till exempel bestå av rörelseövningar, muskelträning (så som motståndsträning), gångträning och övningar för att kunna utföra vardagliga sysslor.

Läkemedel som används för att behandla Parkinsons sjukdom (antiparkinsonmedel) dämpar de besvär som sjukdomen leder till och påverkar inte sjukdomsutvecklingen. Antiparkinsonmedel verkar genom att på olika sätt påverka dopamin: ersätter bristen, förbättrar verkan eller bromsar nedbrytningen. Läkemedelsbehandling sätts in när diagnos ställts, och det tidigare synsättet att man ska vänta tills symtomen påverkar livskvaliteten eller funktionsförmågan har övergetts. Läkemedelsbehandling har vanligtvis god effekt under flera år. Hos vissa kan biverkningarna dock vara besvärliga.

Levodopapreparat är förstahandsvalet hos de äldre patienterna, medan MAO-B-hämmare och dopaminagonister rekommenderas som förstahandsbehandling till yngre patienter (i det här sammanhanget under cirka 70 år), med tillägg av levodopa om behandlingseffekten inte är tillfredsställande.

Kirurgi kan i enskilda fall vara aktuellt vid särskilt uttalade och invalidiserande besvär, när behandling med läkemedel inte längre har avsedd verkan.

Läs mer om behandling av Parkinsons sjukdom.

Rehabilitering

Personer med Parkinsons sjukdom bör enligt Socialstyrelsens riktlinjer ha tillgång till ett multidisciplinärt team, man bör erbjudas gånginriktade rehabiliteringsinsatser vid nedsatt gångförmåga och sammanhängande teamrehabilitering vid påverkad funktionsförmåga.

Förlopp och prognos

Under de första åren med sjukdomen varierar förloppet mycket från person till person, men många upplever bara en liten inverkan på aktivitet och livsföring. Under den här perioden har även läkemedelsbehandlingen god effekt på symtomen. Efterhand måste de flesta lära sig att leva med en viss grad av invaliditet även om många kan klara sig länge. Hos de flesta leder sjukdomen efter en tid till mindre eller större grad av invaliditet och hjälpbehov.

Svängningar i funktionsnivå är särskilt vanligt efter några år med tablettbehandling. Det är också vanligt med så kallade on-off-fenomen. Det vill säga att symtomen växlar snabbt från bra och rörlig ("on") till stel och parkinsonistisk ("off"). Att man plötsligt inte kan göra något man klarade för några minuter sedan kan feltolkas som ovilja eller att personen sätter sig på tvären.  

Vid för hög dos av läkemedel som används i behandlingen kan patienten uppleva ofrivilliga rörelser. Vissa kan också få psykiska biverkningar på grund av läkemedelsbehandlingen, eller som en följd av själva sjukdomen. 

Med tiden utvecklar många med Parkinsons sjukdom demens. Efter tio år med sjukdomen har ungefär hälften utvecklat demens, och är något vanligare hos män.

Att leva med Parkinsons sjukdom

De allra flesta vet inte hur det känns att ha Parkinsons sjukdom, och det kan därmed lätt bli missförstånd. Parkinsons sjukdom undergräver självtilliten för den drabbade och problemen kan leda till isolering och depression. Det är viktigt att patientens anhöriga och vårdpersonal känner till hur sjukdomen utvecklar sig, och hur den kan upplevas av patienten:

• Jag vet vad jag vill, men jag får inte till det.
• Musklerna lyder inte, de reagerar för sent.
• Språket finns där, men orden kommer inte ut.
• Rösten är så svag att många inte hör vad jag säger.