Behandling av Parkinsons sjukdom

Behandlingen av Parkinsons sjukdom består av läkemedel och dessutom rekommenderas fysisk aktivitet. Målet är att lindra symtomen och förbättra livskvaliteten. Det är också en utmaning att hitta en balans mellan läkemedelsbehandlingens effekt och biverkningar.

Publicerad den: 2013-02-08
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

Fysisk aktivitet

Det är viktigt att försöka hålla sig fysiskt aktiv, eftersom detta hjälper mot besvären. Fysisk aktivitet som behandling rekommenderas till alla patienter med sjukdomen. Träningen kan till exempel bestå av rörelseövningar, muskelträning (så som motståndsträning), gångträning och övningar för att kunna utföra vardagliga sysslor. Läs mer om egenbehandling och råd vid Parkinsons sjukdom.

Allmänt om läkemedelsbehandlingen

Det finns en rad olika läkemedel som används i behandlingen av Parkinsons sjukdom, och upplägget måste anpassas noggrant efter den enskilda patienten. De läkemedel som fungerar för en patient har inte nödvändigtvis lika bra effekt hos en annan. Och ett läkemedel som inte ger biverkningar hos den ena kan ge allvarliga problem hos den andra. Dessutom kan effekten hos vissa av läkemedlen avta och försvinna efter långvarigt bruk. Läkemedlen kan också kombineras på olika sätt för att få bästa möjliga lindring av symtomen. Allt detta gör det nödvändigt med god och regelbunden kontroll och uppföljning hos läkare. Behandling av Parkinsons sjukdom sköts av neurolog eller geriatriker. 

Läkemedel som används för att behandla Parkinsons sjukdom (antiparkinsonmedel) verkar genom att dämpa de besvär som sjukdomen leder till och påverkar inte sjukdomsutvecklingen. Vid Parkinsons sjukdom förstörs de celler som tillverkar signalsubstansen dopamin. Antiparkinsonmedel verkar genom att på olika sätt påverka dopamin: ersätter bristen, förbättrar verkan eller bromsar nedbrytningen. Läkemedelsbehandling sätts in när diagnos ställts, och det tidigare synsättet att man ska vänta tills symtomen påverkar livskvaliteten eller funktionsförmågan har övergetts.

Annons
Annons

De flesta patienter har god nytta av behandlingen, men hos vissa kan biverkningarna bli besvärliga. Alla läkemedel har sina biverkningar, men graden av biverkningar varierar mycket från person till person. Ett vanligt problem vid alla antiparkinsonmedel är att de kan ge plötsliga sömnattacker under kortare eller längre tid efter intaget. Patienter med denna typ av biverkning behöver vara försiktiga med att framföra motorfordon tills dess att symtomet åtgärdas.

Levodopapreparat är förstahandsvalet hos de äldre patienterna, medan MAO-B-hämmare och dopaminagonister rekommenderas som förstahandsbehandling till yngre patienter, med tillägg av levodopa om behandlingseffekten inte är tillfredsställande. 

Läs också om egenbehandling av Parkinsons sjukdom.

Annons
Annons

Levodopa

Levodopa är den mest effektiva symtomlindrande läkemedelsgruppen, och är förstahandsvalet hos de äldre patienterna. Det används också hos yngre patienter (i det här sammanhanget under cirka 70 år) när dopaminagonister inte har tillfredsställande effekt. Levodopa kallas också L-dopa. Levodopa ombildas till dopamin i hjärnan, och ersätter därför det dopamin som saknas.

Levodopa ges som tabletter eller kapslar. Preparatet bör tas på fasta tider en halv till en timme före måltid. Det är viktigt med en långsam dosökning.

Vanliga biverkningar är övergående illamående och kräkningar i startfasen. Det kan hjälpa om läkemedlet tas tillsammans med lite kex och vatten den första tiden. Andra biverkningar är ofrivilliga rörelser, grimaser, upprymdhet, hallucinationer, mardrömmar och sömnrubbningar. De här biverkningarna är ganska sällsynta och uppträder framför allt vid höga doser, men kan med tiden uppträda även vid lägre doser.

Effekten av levodopa avtar vanligtvis efter några år. Det första tecknet på att effekten är på väg att avta är att doserna varar för kort tid. I sådana situationer är det viktigt att samarbeta med sin läkare för att justera doseringen. Det kan vara aktuellt att kombinera med andra antiparkisonmedel. I dessa fall finns det många individuella lösningar.

Dopaminagonister

Dopaminagonister är förstahandsval hos unga patienter (i det här sammanhanget under cirka 70 år). De kan också ha god effekt tillsammans med levodopa hos äldre patienter som inte får fullgod effekt med enbart levodopa, eller om effekten av levodopa är på väg att avta.

Dopaminagonister liknar naturligt dopamin, och verkar direkt på den plats i hjärnan där det saknas dopamin. De olika läkemedlen i den här gruppen verkar lite olika, och om det första alternativet inte har någon synbar effekt kan man pröva ett annat.

De här läkemedlen bör tas tillsammans med mat för att minska mag-tarmbesvär. Dosökningen bör ske långsamt.

Vissa patienter kan märka biverkningar av samma typ som nämns under levodopa.

MAO-B-hämmare

MAO-B-förlänger effekten av egenbildat dopamin liksom dopamin som bildas efter levodopabehandling. Preparatet ges ofta i början av sjukdomen, eller som tillägg till levodopa om denna behandlingseffekt börjar avta. Hos vissa patienter förbättras gångförmågan med MAO-B-hämmare.

Tidigare har MAO-B-hämmare framförts som sjukdomsbromsande. Men den eventuellt bromsande effekten har inte kunnat skiljas från den symtomatiska effekten, och MAO-B-hämmare kan därför inte längre rekommenderas med motiveringen att läkemedlet fördröjer utvecklingen av sjukdomen.

Vid långtidsbehandling med en typ av MAO-B-hämmare (selegilin) kan symtom som blodtrycksfall, reflux och sömnrubbningar) uppstå.

COMT-hämmare

COMT-hämmare (Katekol-O-metyltransferashämmare) används i viss utsträckning i kombination med levodopa hos patienter som inte får fullgod effekt med enbart levodopa. COMT-hämmare ökar effekten av levodopa, och det kan därför vara nödvändigt att minska levodopadosen. Läkemedlet ska intas samtidigt med levodopa (kombinationspreparat finns).

Biverkningarna beror vanligtvis på den ökade effekten av levodopa (till exempel ofrivilliga rörelser, psykiska biverkningar och sömnproblem). Dessutom är det relativt vanligt med illamående, kräkningar, magsmärtor, förstoppning eller diarré.

Kirurgisk behandling av Parkinsons sjukdom

Ett alternativ vid svår Parkinsons sjukdom är djup hjärnstimulering (Deep Brain Stimulation, DBS). Med hjälp av avancerad magnetkamera- och datortomografi-teknik sätts elektroder in i de områden i hjärnan som man vet är viktiga för symtomen vid sjukdomen. Elektroderna djupt inne i hjärnan står i förbindelse med en dosa som placeras på bröstkorgen, ungefär som en pacemaker. Stimuleringen kan vid behov ändras via programmering utifrån.

Det är väl dokumenterat att sådan behandling påverkar och lindrar de tre huvudsymtomen vid Parkinsons sjukdom: skakning (tremor), stelhet och nedsatt rörelseförmåga. Men operationen hjälper inte mot de så kallade icke-motoriska symtomen vid sjukdomen som till exempel tal, kognitiva besvär eller de psykiska följderna. Innan det blir aktuellt med operation är det nödvändigt med en grundlig utredning och klarläggande. Kan man hjälpa patienten genom att till exempel byta läkemedel är det att föredra framför operation.

Kirurgisk behandling är särskilt aktuellt hos yngre patienter, i synnerhet om läkemedelsbehandling inte längre ger acceptabel effekt. Men det är också en förutsättning att läkemedlen fortfarande har någon effekt, eftersom den kirurgiska behandlingen stimulerar de områden där läkemedlen utövar sin effekt – och om de hjärnområdena är fullständigt förstörda hjälper inte heller hjärnstimulering.

Alla operationer innebär en viss risk för komplikationer. I Sverige har inga dödsfall registrerats i samband med ingreppet, men internationellt anges en dödlighet på 0,4 % vid operation. Andra komplikationer som har rapporterats är hjärnblödning och infektioner. Hjärnstimulering kan också leda till att parkinsonsymtom tillkommer eller förvärras. Många gånger är detta beroende av elektrodplacering och programmering, och kan då ofta korrigeras.

Genterapi

En rad genterapier – det vill säga ingrepp i arvsmassan i syfte att reparera en skadad gen eller återställa normal funktion – har föreslagits eller är under utveckling, men inga genterapier för Parkinsons sjukdom är ännu etablerade. 


Annons
Annons
Annons