Forum Neuropsykiatriskt funktionshinder (NPF)


ADD - livet står stilla

jag känner att jag sitter fast, kommer ingenstans längre. jag har ingen tro på mig själv och tycker bara jag är tråkig. jag försöker till varje pris gömma mig själv bakom alla andra för att jag inte vill riskera att någon kommer på mig, med hur dum jag är. Vad gäller jobb och framtidsvisioner så har det stannat av helt, jag hankar mig fram med att studera lite kurser som inte leder någonstans egentligen bara för att få ihop det för stunden. jag känner mig inte motiverad till så mycket. de jobb jag haft tidigare har varit inom städ och restaurang men all stress i kombination med fysisk ansträngning fick mig till slut att lämna det, jag fick till slut sådana problem med ryggen att jag hade svårt att sova om nätterna för att jag aldrig kunde känna mig skön och avslappnad och minsta lilla rörelse kunde plötsligt göra att något låste sig i ryggen och det var ett helvete. För att komma ifrån detta slutade jag jobba och läsa på distans, jag tänkte väl att jag skulle komma fram till vad jag vill göra, men fortfarande två år senare har jag ingen som helst tro på att jag skulle klara av något jobb. jag har funderat på att gå till arbetsförmedlingen, men blev så illa bemött där sist att det knappt känns som ett alternativ. men nu måste det snart in pengar och jag kan verkligen inte se hur. genom en av kurserna jag läst har det gått upp för mig att jag har ADD och jag tror att detta har mycket att gör med min syn på mig själv och min motivation. hur kan man få hjälp av samhället i min sits? känner att jag skulle behöva prata med någon ordentligt men då måste man bli utredd först väl och det är några år i väntetid som jag förstår det. det gör att jag har ännu mindre hopp inför framtiden, allt känns så omständigt och omöjligt att lösa. alla jobb som inte kräver utbildning är mer eller mindre fysiska och även om jag byggt upp min kropp och styrka det senaste året märker jag att minsta fel jag gör fortfarande kan få svåra konsekvenser. jag ser bara ingen utväg. alla krav som ställs känns oöverstigliga, mina studier är inte ens på heltid och jag hinner inte med det ändå för det är så mycket som snurrar i min skalle. just nu har jag så dålig ekonomi att jag inte kan unna mig någonting, och jag kan se hur det gör att jag känner mig ensam och att allt blir meningslöst glädjelöst. all min tid och energi behöver jag lägga på att få ihop enkla saker, jag får panik om något problem dyker upp mitt i en massa annat, känner att jag behöver lagom mängd, för mig meningsfull sysselsättning som jag klarar av fysiskt och psykiskt men inte ens min vildaste fantasi kan komma på vad detta är eller hur det ska gå ihop. När jag fick läsa om add, var det som att hela mitt liv föll på plats, hela min existens och allt som jag undrat över om mig själv sen jag var liten fick sina svar. och känner att jag blir tvungen att inse att jag inte klarar av det tempo man normalt gör. jag kan oftast inte planera något och sen göra det, saker får hända när de händer, när mitt sinne är i balans och därmed är möjligt. och då hopar det sig snabbt saker och när jag sitter med en lista på saker jag måste göra blir jag så stressad och pressad att jag inte vet var jag ska börja. och all denna kamp leder egentligen till att det finns mindre och mindre kvar. har alltid tänkt att när jag väl måste ha ett jobb så löser det sig, men kan inte se att det är hållbart i längden. Vad jag än tar mig för är det som att jag når en gräns hela tiden som gör att jag inte kommer vidare, en tröskel som sätter stopp för att jag ska kunna fortsätta med en viss sak, för att det på ett eller annat sätt blir för krävande. någon som varit i samma situation eller vet vad man kan ta sig till??

Hej Kattis Ser inget om att du har pratat med varken läkare, psykolog eller psykriater Skriv ut det du skrev här och ge det till någon du träffar, till din första kontakt Berätta så gott du kan, så har du iaf lagt grunden till hjälp, jag är 41år, jag får medicinering och hjälp först någongång i januari Skulle kunna ha skrivit det du skrev redan 1994, nu är året 2011 Hade jag vetat hur jobbigt allt skulle fortsätta va, hade jag aldrig överlevt Jag blir lite bitter över att jag inte fick hjälp med detta under alla mina år med kontakt inom psykvården från 99 och framåt Hade verkligen gett upp, tills jag träffade rätt psykriater Tills det blev fokuserat på ADD Du har den möjligheten NU I värsta fall så tar det 3år, i bästa fall 3-6mnd Sätt bara igång processen NU Kattis, så ser ditt liv mycket bättre ut i framtiden Börja bara ringa dom nu Med bästa lyckoönskningar


lite det som är problemet vid ADD har jag just nu, att veta hur jag ska gå till väga.. vem kontaktar jag? jag har aldrig varit hos någon psykolog eller så och jag har så himla lite förtroende för "vården" känns inte som att någon riktigt bryr sig och att man själv måste stå på sig och vara envis vilket jag inte har ork med. är helt enkelt rädd för att inte bli tagen på allvar. sen blir jag så himla känslosam när jag pratar om det här, att jag knappt kan prata.. och det gör att jag drar mig ännu mer från att ta tag i det. vad är det som gör att det kan skilja så mycket som 3månader upp till 3 år? hur har du orkat med då? tack för ditt stöd!!


Hur vet man om man har add? Jag känner att något inte står rätt till hos mig. Glömmer lätt vart jag lägger saker! Känner mig nedstämd och dålig i princip varje dag. Jag har mycket plugg i skolan, jag klarar mig iaf men jag har så sjuuukt svårt för att sitta och plugga kan öppna boken titta i den i fem min sen lägger jag mig i soffan för att jag ger upp. På lektionerna lär jag mig oftast ingenting tänker på annat som om att jag vill att något bra/roligt ska hända. Folk upplever mig som trög, jag ser lite drömmande ut och det har jag fått höra ofta. Jag kan planera att imorgon ska jag göra si och så men mina planer skiter sig oftast. På prov kan jag sitta och störa mig på att det låter ifrån andras pennor innerst inne vill jag bara skrika och gå därifrån. Kan detta bero på stress ?? Eller vad är det för fel på mig? Är det add tänkte om du kännde igen dig i mig.


jag känner igen mig mycket i det där du skriver. nu vet ju inte jag om jag faktiskt har ADD men inom mig så känner jag att det är så och man får väl någonstans lita på den känslan. jag skulle därför bli oerhört "besviken" om det nu inte är så, för då finns det inget som förklarar varför saker är som de är. speciellt det här med planer för följande dag, ofta är jag väldigt pigg och kreativ på kvällen med en massa idéer och tankar, får visioner om framtiden, men på morgonen är det som bortblåst. jag har slutat planera för jag kan inte följa de planer jag hade dagen innan, sinnesstämningen är inte densamma och det man såg fram emot dagen innan blir som ett måste dagen efter och gör bara att man känner sig dålig. jag kan inte tvinga mig själv eftersom jag inte är tillräckligt motiverad då. ska jag få saker gjorda måste det vara när jag får en impuls, men jag inser också att det inte är hållbart att gå och utvänta en impuls för att få saker gjorda. för mig så känner jag att vad jag än företar mig så möts jag av en återvändsgränd hela tiden, det finns en begränsning oavsett vilken väg jag väljer. att hitta ett nytt intresseområde där jag känner att det ska funka har jag tappat tron på. sånt här gör ju såklart att man blir stressad, det är ju väldigt frustrerande när man vill men inte kan. men har du alltid känt av detta? jag kan se detta i mig själv långt tillbaka i tiden, hur jag var i skolan, på rasterna, vid läsning och i grupper. //kram kattis

Annons
Annons
Annons