Hur ställs diagnosen hjärtinfarkt?

Diagnostisering vid misstänkt hjärtinfarkt

Diagnosen hjärtinfarkt är i de flesta fall enkel att ställa, men kan i vissa fall vara något svårare att fastställa. De medicinska kraven för att ställa en säker diagnos är att det föreligger en typisk ökning av troponin i blodet, och att det dessutom antingen finns symtom som ger misstanke om infarkt, typiska förändringar på EKG eller påvisad blockering av blodkärlen vid röntgenundersökning av kranskärlen.

De första undersökningarna

En hjärtinfarkt börjar som regel akut, men förloppet håller i sig i flera timmar. För varje minut som går innan behandling sätts in, desto större blir skadan på hjärtat. Därför måste du söka hjälp så snabbt som möjligt, om du misstänker att du har en hjärtattack – det vill säga symtom på hjärtinfarkt.

I vissa fall är diagnosen redan klar innan du transporteras till sjukhus. Patientens sjukdomshistoria, fynden som läkaren och/eller ambulanspersonalen gör, samt resultatet av EKG som tas på plats kan i många fall med stor säkerhet ge diagnosen.

På sjukhuset görs snabbt en första bedömning av ditt tillstånd. Om du kan svara själv frågar de dig om symtomen. De undersöker dig och lägger stor vikt på att undersöka puls, blodtryck, cirkulation, hjärta och lungor.

Vid ankomsten till sjukhuset tar man EKG för att se tidiga tecken på utveckling av hjärtinfarkt. En snabb diagnos är avgörande för att kunna påbörja behandling så tidigt som möjligt. Om läkarna tror att du är på väg att få en hjärtinfarkt undersöks du vid ankomst till sjukhus och de följande dagarna grundligt med tester som med hög säkerhet kan ange om du har haft en hjärtinfarkt.

Blodprover

Rutinmässiga blodprover innefattar analys av ett flertal viktiga kemiska ämnen i blodet.

Infarktmarkörer. När hjärtmuskeln skadas frisätts vissa hjärtmuskelproteiner i blodströmmen, och de kan mätas. Förhöjda värden av några av dessa proteiner betyder att det föreligger en akut hjärtinfarkt. Upprepade mätningar av de här markörerna är bra, i synnerhet om EKG:t inte visar helt säkert att det är en hjärtinfarkt.

En ökning av troponin hos en patient med bröstsmärtor kan betyda hjärtinfarkt. Nivån stiger några timmar efter det att hjärtinfarkten börjat och kan förbli förhöjda under en hel veckas tid. Till viss grad kan nivån av troponin användas för att förutsäga risken för komplikationer.

EKG

Det här testet registrerar hjärtats elektriska aktivitet, vilket visas i ett karaktäristiskt grafiskt mönster. Varje hjärtslag har ett bestämt mönster. Avvikelser från mönstret kan ge information om hjärtats tillstånd. Undersökningen är enkel och utan obehag, och tar bara några få minuter. Elektroder fästs på armarna, benen och bröstet. Elektroderna fångar upp elektriska impulser från hjärtat och framställer dem grafiskt. EKG-förändringar som är typiska för hjärtinfarkt kan ibland ses tidigt i förloppet, men EKG kan också vara normalt i början och undersökningen måste upprepas. Ibland kan gamla EKG-förändringar göra det svårt att tyda EKG.

Ekokardiogram

Detta är en ultraljudsundersökning av hjärtat. Undersökningen använder ljudvågor för att skapa en bild av hjärtat, en bild som överförs till en bild-skärm. Det är ett enkelt och bra test som är utan obehag. Ett ekokardiogram kan visa förändringar i hjärtats uppbyggnad, till exempel förändringar i hjärtväggens rörelser.

En hjärtinfarkt är en skadad del av hjärtmuskeln. Ett ekokardiogram kan visa onormal förstoring (hypertrofi) eller utbuktning på hjärtväggen (aneurism). Ett ekokardiogram kan också synliggöra komplikationer till en hjärtinfarkt som klaffproblem, sprickbildning i hjärtmuskeln eller vätska i hjärtsäcken (perikardial vätska). Den viktigaste informationen från ett ekokardiogram är att bestämma den så kallade ejektionsfraktionen. Det är ett mått på hjärtmuskelns förmåga att pumpa. Den här informationen kan användas för att förutsäga prognosen för hjärtinfarkten och bestämma vidare behandling.

Kranskärlsröntgen (koronarangiografi)

Det här är det bästa testet för att påvisa förändringar i koronarartärerna. Undersökningen utförs ofta på personer med ihållande smärtor. På vissa sjukhus tas patienten direkt till kranskärlsröntgen efter det att de genomgått den första läkarundersökningen.

Ett långt, tunt plaströr (kateter) förs in i blodbanan via ljumsken eller en artär i armen. Katetern förs därefter upp till hjärtat. Under röntgengenomlysning letar sig katetern fram till koronarartärernas mynning. Kontrast sprutas in i artärerna så att blodkärlen syns tydligt på röntgen.

Koronarangiografi är en undersökning som sker inuti blodkärlen. Undersökningen kan i undantagsfall ge upphov till allvarliga komplikationer.

Ett angiogram är den bästa undersökningen för att slå fast vilken behandling som är mest lämplig: Läkemedel, utvidgning av blodkärl (angioplastik), insättning av armering i det blockerade kärlet (stentning) eller bypass-kirurgi.

Belastningstester

Ett belastningstest utförs ibland innan du får lämna sjukhuset. Undersökningen genomförs när ditt tillstånd stabiliserats och har hämtat dig från hjärtinfarkten och/eller behandlingen. Ett fysiskt belastningstest utförs genom att man tar ett EKG medan hjärtat belastas (du kan till exempel gå på ett löpband, eller cykla på en testcykel). Vissa förändringar i EKG:t kan betyda att en koronarartär är trång. Ett sådant belastningstest är 60–70 % säkert när det gäller att förutse risken för framtida hjärtattack. Om belastningstestet visar allvarliga tecken på syrebrist i hjärtmuskeln kan det krävas en (ny) koronar angiografi för att bekräfta diagnosen och fastställa behovet av ytterligare behandling.

Stresstest med scintigrafi är en annan form av belastningstest. Då använder man en särskild kamera som granskar blodströmmen efter att en liten dos med radioaktivt ämne (en isotop) sprutats in i koronarartärerna. Testet mäter mängden blod som når de olika delarna av hjärtmuskeln genom koronarartärerna. På samma sätt som det fysiska belastningstestet tas bilderna medan hjärtat belastas. Om en viss koronarartär är helt eller delvis tilltäppt kommer den del av hjärtat som får sin blodtillförsel från den artären att framträda som en "kal fläck" på bilderna, eftersom ingen radioaktiv isotop når det här området. Det här testet är ganska bra på att påvisa förändringar av betydelse i en koronarartär. Den ytterst lilla mängd radioaktivitet som används betraktas som harmlös.