Intervju | Lymfom

Knölen som inte borde vara där

Det är upptäckten ingen vill göra. Knölen som inte hör hemma i kroppen, men icke desto mindre sitter där. Den går helt plötsligt inte att missa. Är det Cancer? För Leif, 36, satt den på ena testikeln. En upptäckt som blev början på ett flera månader långt känslosvall.

Publicerad den: 2013-06-04
Författare: Henrik Ek, journalist

Annons

Kanske är det bara brosk? Eller en liten fettknöl? I två månader tänkte Leif så - han tänkte väldigt mycket. Den gnagande känslan gjorde att han till slut valde att plocka upp telefonen för att ringa sjukvårdsupplysningen.

Det ångrar han inte i dag. Den lilla knölen, inte större än halv lillfingernagel, krävde en undersökning konstaterade husläkaren på hälsocentralen, dit han rekommenderades att gå.

– Det var när jag kom till ultraljudsundersökningen som jag blev riktigt orolig, säger Leif till Netdoktor.

Annons
Annons

– Sköterskan började med att säga ”oj, oj, oj”, medan han tittade på skärmen under ultraljudet. ”Inte bra”. Det var inte hans jobb att ge besked om, så innan jag fick det riktiga beskedet gick jag i två dagar och var hemskt orolig.

Svaret han fruktade

Beskedet var att undersökningen gett svaret han fruktade. Det var en förändring på testikeln – en tumör av ett slag som gjorde att hela testikeln var tvungen att tas bort.

– Det var det som chockade mig. Jag blev ledsen och rädd. Men min fru blev glad. Läkarna garanterade nämligen att jag skulle bli frisk. Hon var i ett skede där hon var rädd att jag skulle dö.

Annons
Annons

Förutom sin egen och sin familjs oro tillkom behandling som var direkt smärtsam. En skiktröntgen för att undersöka om tumören spridit sig visade inget märkbart. Men förutom att ta bort den drabbade testikeln ville läkarna också ta ett vävnadsprov från den andra.

– Jag var nedsövd förstås, men hade hemskt ont efteråt. Framför allt på grund av vävnadsprovet. Det var svårt att gå och jag fick morfin för smärtan.

Leif var inte helt införstådd med fortsättningen, men det var långt ifrån över för hans del. Så fort såren efter operationen läkt var han tillbaka på sjukhuset för nästa besked. Analysen av förändringen hade visat att det var cancer och ingen godartad tumör.

– Även om de inte hade sett någon spridning kunde det finnas cancerceller för små för att se på röntgen, sa de. Jag fick två val, säger Leif.

Cytostatikabehandling

Det ena var att genomgå en cytostatikabehandling för att vara på den säkra sidan. Det andra var att strunta i behandlingen – hoppas på det bästa och istället gå på täta kontroller.

– Beskrivningen var att det fanns en 20 procents risk att cancern kunde komma tillbaka på någon plats i kroppen om jag inte tog behandlingen. En på fem helt enkelt. Om jag gjorde den minskade risken till fem procent.

Leif sa ja, med farhågor om den påfrestande behandlingen. Han visste att den var förknippad med olustkänslor. I cytostatikabehandlingens linda gick illamående nämligen inte att göra något åt. Patienter led i olika grader av kräkningar och plågsamma magproblem. I dag finns dock läkemedel mot illamåendet och Leif fick både kortison intravenöst och tabletter med antiemetika.

– Det var en känsla som jag inte känt tidigare. Det var mer åt magsjukshållet än den av bakfylla. Men det går egentligen inte att jämföra med något annat. Man mår illa, men det går inte så långt att man vill kräkas, säger Leif.

– Just illamåendet var inte det värsta med behandlingen, det var mer olustkänslan och stickningar i händer och fötter. Det var som att man kände hur cytostatikan gick runt i kroppen och åt upp en inifrån.

I dag är Leif av allt att döma frisk. Han ska på ettårsdagen av operationen tillbaka för en helkroppsröntgen. Förhoppningsvis det sista han behöver gå igenom på grund av upptäckten han aldrig ville göra.


Annons
Annons