Forum Artros


Om rädslan för biverkningar

Tänker på vår gamle bekante som länge varit deppig och oföretagsam p g a separation. Han provade det som vissa kallar för lyckopiller (serotonin som kan saknas i patientens hjärna tillförs i tablettform) (?) Han tyckte han blev konstig (provade inte mer är några veckor) så han slutade, själv övertygad om att det är fel att ta tabletterna. Men har fick ju aldrig en bra period i livet då han hade kunnat må så mycket bättre, ifall han bara hade haft tålamod att fortsätta med behandlingen. så han kom sig aldrig för att träffa vänner, gå ut med dem eller bara ta cykeln för att få lite motion. Han är lika konstant nere idag efter så många år... Generell ångest tycker jag att det ser ut som. Har svårt att tåla eller koncentrera sig på något.

Jag har lidit av panikångest sen jag var barn. Det bröt ut ordentligt för 18 år sen. Som en blixt från klar himmel. Sen följde 15 helvetiska år. Det tog ca 3 år innan jag fick en diagnos. Ville inte alls äta medicin utan läste ALLT jag kom över om sjukdomen. Tyvärr hjälpte det inte. För 2½ år sen bestämde jag mej för att prova medicin ändå. Först blev jag sämre (det ÄR så) sen tog det kanske 4 - 5 månader innan jag började märka att det faktiskt hjälpte. Idag är jag så gott som symtomfri. Jag har fått ett helt annat liv och jag är så tacksam för min medicin. Den heter Sertralin och innehåller alltså seretonin. Medicinen tillför ett ämne som varje människa har naturligt i kroppen men i mitt fall finns det för lite av. Mina vinterdepessioner har också blivit lugnare. Lyckopiller är fel benämning. Man blir inte lyckligare av dom, man blir bara mer normal. Så ingen ska vara rädd för att medicinera.

Annons
Annons
Annons