Fakta | Artros

Knäledsartros

Knäledsartros ger ofta, men inte alltid, ont i knät. Smärtan förvärras ofta vid aktivitet, särskilt aktivitet som till exempel knäböjning eller att gå i trappor.

Uppdaterad den: 2021-03-16
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare allmänmedicin och med. dr., medicinsk chef, Netdoktor

knä-smärta-artros
Annons

Vad är knäledsartros?

Röntgenbild av knäleden. 1 = Knäskål, 2 = Lårben, 3 = Ledspalt, 4 = Skenben, 5 = Vadben.

I kroppens leder finns brosk som gör att benändarna kan glida mot varandra. Knäledsartros innebär att brosket och andra delar av knäleden försvagas, tunnas ut eller försvinner. Knäleden utgörs av lårbenets och skenbenets ledytor. Dessutom har knäleden två halvmåneformade broskskivor (meniskerna), som stabiliserar och fördelar belastning i leden. Vid knäledsartros är ledytorna inte lika släta och symmetriska längre, vilket kan göra att ben skaver mot ben. 

Symtom och tecken

Knäledsartros ger ofta, men inte alltid, ont i knät. Smärtan förvärras ofta vid aktivitet, särskilt aktivitet som till exempel knäböjning eller att gå i trappor. Ett typiskt symtom är mer smärta efter vila, som sedan kan förbättras inom ungefär en halvtimme. Efter långa promenader eller vid stående arbete kan stelheten också tillta.

Vid artros går smärtan upp och ner över tiden och det är inte ett tecken på att artrosen har blivit mycket sämre. Till och från kan knät bli svullet som talar för förekomst av vätska i knät. Det kan ge stelhet i knäet. Ibland kan smärtorna påverka sömnen negativt genom att knäet värker när det ligger an mot det andra knäet. En kudde mellan benet kan då ge lindring. 

Annons
Annons

Orsak

Det är inte alltid tydligt varför knäledsartros uppstår. Man tror att det handlar om en obalans mellan nedbrytning och återuppbyggnad av brosket i knät. Finns det ingen tydlig orsak kallas det för primär artros. Ibland finns en tydlig orsak, särskilt efter skador i knät, och man talar då om en sekundär artros. 

Knäledsartros är en åldersrelaterad åkomma och förekomsten tilltar desto äldre man blir. I högre åldrar är det vanligare hos kvinnor än hos män, men hos unga är det vanliga hos män. Man tror att det beror på att unga män i större grad har fått skador i knät som leder till (sekundär) artros. Ungefär 20 procent av alla personer över 65 år har fått en diagnos av artros i knäleden. Förekomsten av knäledsartros förväntas öka, eftersom vi lever längre och allt fler blir överviktiga.

Det finns en rad olika riskfaktorer som bidrar till utvecklingen av knäledsartros:

Annons
Annons
  • För överviktiga är risken att drabbas av artros tre till åtta gånger högre än för normalviktiga.
  • Tidigare frakturer som har lett till oregelbundna ledytor.
  • Tidigare knäskador, till exempel korsbands- eller meniskskada.
  • Uttalad kobenthet eller hjulbenthet.
  • Ett fysiskt ansträngande arbete med/eller mycket lyftande, bärande, gång i trappor eller klättring på stege, eller ett arbete som innebär mycket knästående eller stående, ökar risken att drabbas av knäledsartros.
  • Ärftlighet, till viss del. 

Diagnos

För diagnos räcker det med en beskrivning av symtomen och typiska fynd vid undersökningen av knät.

Knäleden undersöks och bedöms avseende rörlighet och om vissa rörelser gör mer ont. Leden kan vara svullen och rörligheten kan vara nedsatt. När leden är i rörelse kan ett knakande ljud höras. Ofta är ledspalterna ömma när man trycker på dem.

Röntgen behövs inte för att ställa diagnosen och används bara i vissa fall:

  • Vid osäkerhet om diagnosen.
  • Om behandling (se nedan) inte ger förväntad effekt.
  • Om man behöver utesluta andra sjukdomar i knät.

Röntgenbilderna visar typiska förändringar, speciellt i senare stadier men berättar inte hela sanningen. Ofta kan man hitta uttalade förändringar hos patienter med måttliga besvär, medan patienter med starka smärtor kan uppvisa inga eller små förändringarna på röntgen. Magnetkameraundersökning och titthålsoperation rekommenderas inte eftersom de inte ger mycket information och ofta ses saker som också förekommer hos individer som inte har besvär.

Behandling av artros i knäet

Socialstyrelsens behandlingspyramid för artros

Behandlingen av alla former av artros följer samma principer. Man använder en så kallad behandlingspyramid som består av olika behandlingsalternativ.

Information och utbildning kan bestå av skriftlig information såsom denna text eller en föreläsning. Ibland finns särskilda utbildningsserier om artros, en artrosskola.

Egenbehandling

Hos personer med ett BMI över 25 kg/m2 är viktminskning med minst fem procent sannolikt den viktigaste åtgärden för att bromsa knäledsartros. Viktnedgången kan uppnås genom en kombination av kostanpassningar och fysisk aktiviteter. Aktiviteter som inte belastar knäet för mycket, till exempel lättare styrkeövningar, cykling, stavgång, simning eller lågintensiva aerobicsövningar, kan vara särskilt lämpliga.

Hjälpmedel som käpp eller krycka kan användas för att minska viktbelastningen på den aktuella sidan. Stötdämpande skoinlägg kan också prövas. Ibland kan knät tejpas för att minska besvären.

Läkemedel

Läkemedel kan minska besvären men de förhindrar inte att artrosen blir sämre med tiden. I första hand rekommenderas läkemedel som är inflammationsdämpande, så kallade NSAID. Läkemedel ur denna grupp kan till exempel vara naproxen, ibuprofen eller diklofenak. De kan både användas för sig eller som tillägg till paracetamol i perioder med mer smärta. NSAID kan påverka magslemhinnan, vilket i värsta fall kan medföra blödande magsår, ska de inte användas av personer som har haft magsår. Vid magsmärtor bör man söka kontakt med vården.

Paracetamol kan också prövas men har visat sig ha sämre effekt vid knäledsartros. Beroendeframkallande smärtstillande ska i allmänhet undvikas på grund av risk för allvarliga biverkningar eller beroende. 

Hos vissa personer kan man pröva en injektion med kortison i knäleden. Vid god effekt kan injektionen upprepas några gånger per år. 

Fysioterapi och fysisk träning

Fysioterapi rekommenderas och kan ha mycket god effekt vid knäledsartros. Fysisk träning kan kortvarigt leda till ökad smärta men har visat sig ha en god effekt på smärta, rörelse och funktion. Det har inte visats sig att fysisk träning förvärrar artrosen. 

Behandlingen består bland annat av fysisk aktivitet och stärkande övningar. Målet är att stärka muskulaturen och öka rörligheten i leden. Fysisk träning med hjälp av utbildad personal med sikte på att stärka de främre lårmusklerna är viktigt. Då bärs vikten upp bättre och stabiliserar och skyddar därmed leden. Ofta hjälper det också om man vill gå ner i vikt. 

Kirurgi

Det finns flera alternativa kirurgiska ingrepp vid knäledsartros. Valet av ingrepp beror på omfånget och lokaliseringen av artrosen, samt ålder. Vid lättare knäledsartros kan ledytornas position justeras i förhållande till varandra (osteotomi). Vid mer långt gången artros är huvudbehandlingen att sätta in en delprotes eller helprotes (konstgjord knäled). Erfarenheten av att sätta in en totalprotes är god men bör föregås av icke kirurgisk behandling. Undersökningar har visat att 15 år efter ingreppet fungerar protesen bra hos cirka 90 procent.

Risken för komplikationer reduceras med rökstopp en tid före protesoperationen.

Prognos

Med viktminskning, träning och läkemedel kan symtomen från knäledsartros minska och kan man vänta med andra åtgärder, som till exempel kirurgi.

Protesoperation har god effekt och de flesta som får en ny knäled upplever både att smärtan försvinner och att det blir lättare att röra sig. En operation kan dock bli aktuell först när egenbehandling, det vill säga viktminskning, träning och läkemedelsbehandling, inte längre leder till önskat resultat.

Filmer med förslag på träningsövningar vid artros (Reumatikerförbundet/Netdoktor)
Film från Vetenskap och Hälsa
Film från Skånes universitetssjukhus där artrosskola beskrivs

DELTA I ENKÄTUNDERSÖKNING: Har du fått vård enligt patientlagen?