Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Tillräckligt deprimerad

Jag är i ett läge där jag nog egentligen vet att jag lider av någon form av depression, men känner att jag inte är "tillräckligt" deprimerad för att söka hjälp. Jag har känt mig så här ganska länge, svårt att säga exakt men kanske sedan slutet av gymnasiet och jag är 29 år nu. Anledningen att jag nu känner att jag verkligen vill göra något är att jag inte kan komma på en enda sak som jag tycker är kul eller tycker är kul att göra. Jag har som sagt känt mig så här, mer eller mindre, en längre tid men har blivit en expert på att dölja det. Gör saker som jag ogillar (allt från läsa på universitet till att åka iväg på semester) men aldrig för att jag vill göra det utan för att jag "måste". Det är väl ungefär här jag känner att i och med att jag klarar av att leva ett normalt liv med flickvän, bra resultat på studierna m.m. så har jag svårt att "motivera" för en psykolog hur jag känner. Känner nästan att jag skulle behöva ha med en fusklapp, annars kan jag lätt lura psykologen att allt är bra. Låter sjukt men jag är väldigt obekväm med att öppna mig för andra. Finns väldigt få personer som jag släpper in på livet. Väldigt få. Inte att jag saknar kompisar eller så men de är på en armlängds avstånd. Jag klarar av sociala interaktioner när det gäller jobb och studier utan problem men när det blir personligt drar jag mig undan. Jag känner en stor pessimism inför framtiden och för min egen kapacitet. Trots höga betyg på universitetet känns nästa kurs omöjlig. Så känner säkert många men jag kan verkligen inte se mig själv klara utbildningen och ännu mindre en framtid inom yrket. Lika så har jag svårt att se någon framtid alls, typ skaffa barn eller överhuvudtaget ett liv framåt. Har svårt att se mig komma dit helt enkelt. Jag har typ inga intressen som jag tycker är något kul. Samma sak här, jag utövar ibland t.ex. idrott för att folk frågar men det är inget jag får ut någon glädje av själv, vilket jag fick förut. Sociala situationer innehåller "som tur är" oftast alkohol och det underlättar. Jag kommer ofta med undanflykter annars. Men att se fram emot helgen känner jag mer och mer försvinner också. Jag har väldigt svårt att bara ta det lugnt. Jag avskyr sådant som andra tycker är avkopplande typ ligga på stranden eller bara lägga sig på soffan en stund. Då har jag alltid tv:n på eller håller på med mobilen. Studierna klarar jag av pga. att jag tvingar mig själv att sitta med det för att jag måste och överdriver det nog nästan. Samtidigt har jag absolut inte ro att läsa en skönlitterär bok. Studerar helt på egen hand och deltar sällan (om det inte är tvunget) i några gemensamma studier inför tenta eller så. Tyvärr känner jag hela tiden ångest över att jag inte studerar när jag inte gör det. Jag känner mig ganska likgiltig över folk i min närhet, även min flickvän till viss del. Det jag känner är oro och då i meningen av att jag t.ex. kan oroa mig över mina föräldrars ekonomi eller liknande men känner ingen saknad eller längtan efter att träffa någon. Det gäller alla, kompisar, föräldrar, syskon eller flickvän. Inte kall men likgiltig. Märker att detta blir väldigt långt men det här en del av allt. Det är så väldigt avlägset för mig att gå till en vårdcentral och berätta detta. Jag är rädd både för att jag kommer försköna sanningen för att slippa öppna mig och för att komma till någon som inte tar det på allvar. Det är ändå det som håller mig uppe tror jag, att det finns hjälp om det blir tillräckligt illa. Skulle inte en behandling hjälpa tror jag det skulle bli värre snabbt, för då är det kört i mitt huvud. Tror jag är stark på det sättet att jag klarar av att tvinga igenom att klara olika situationer i livet, men jag är rädd för den dagen jag ber om hjälp men inte kan få det. Har du några tips hur jag ska göra? Jag vill ta hjälp men vågar inte göra det.

Svar:

Hej! Det du beskriver låter som en lätt nedstämdhet som är mer eller mindre konstant, oberoende av tid och situation. Det kallas dystemi och är som en "depression light". Dock är det plågsamt, för din livskvalitet blir lidande och inget känns riktigt kul eller spännande. Jag tycker absolut du ska gå till vårdcentralen och prata med dom, de kan ge dig en lätt antidepressiva eller annan medicin och det kan hjälpa dig avsevärt. Om det är dystemi du har eller inte, kan jag självklart inte bedöma så här - det kan ju vara en uppsjö av olika faktorer som gör att du känner som du gör. Enkla saker som vitaminbrist, något organ som har en underfunktion (sköldkörteln..?) - det behöver du utredas för att få reda på. Du ska inte vara rädd för att be om hjälp. Kom ihåg att du är sjukvårdens kund. Det är på samma sätt på vårdcentralen som på vilket annat ställe som helst där du ska handla. Du vågar väl be personalen hjälpa dig om du ska köpa en dator eller en soffa? Många laddar just sjukvården med en massa känslor som man sen blir rädd för, men det är helt onödigt. Om du träffar på en läkare som är otrevlig eller inte tar dig på allvar, byt! Om du får en snorkig person som ska hjälpa dig när du köper kläder, byter du väl bara butik - eller hur? Så - kom igen! Ta tag i saken, acceptera inte att må "sisådär", och låt inte en irrationell rädsla stoppa din livskvalitet! Lycka till! Hälsningar /Anne


Annons
Annons
Annons
Annons