Fråga Psykologen

Fråga   Psykiatri

Dystymi?

Jag har under en tid, kan inte säga hur länge, inte riktigt känt igen mig själv. Jag känner att jag är mer lättirriterad, ofokuserad, trött, har huvudvärk, känslig för höga ljud (min 6 månaders sons skrik gör mig väldigt stressad) saknar motivation och känner ibland viss oroskänsla. Dessa symtom är inte ständiga utan kan variera från dag till dag.

Det ett känns lite jobbgt att man måste gå runt och bita sig i tungan bara för att man lätt blir irriterad. Den ena delen av mig säger att "jag säkerligen överreagerar", den andra delen säger "sök hjälp, du ska inte lida i onödan". Som många andra har jag såklart googlat, vilket man inte bör göra. Då fann jag Dystymi. Bör jag söka hjälp eller är jag bara inbillningssjuk? Mig veterligen finns inga yttre faktorer som skulle kunna påverka, mer än att jag blivit förälder för ca ett halvt år sedan. Det i sig tycker jag inte känns belastande.

jag promenerar så gott som dagligen, sover gott (än så länge) och är frisk i övrigt. vitala parametrar är utan anmärkning vid senaste hälsokontrollen. Tacksam för svar. Med vänlig hälsning, Pelle (28).

Svar:

Hej!

Tråkigt att du inte mår bra, nu när du fått en baby och blivit pappa! Jag förstår att det är ett problem för dig, och tycker inte alls att du överreagerar. Idag vet vi så mycket om mental hälsa, och det finns ingen anledning att kämpa på i det tysta för sig själv.

Först det som är bra: toppen att du promenerar, sover gott och är frisk. Det kan vara att du skulle prova att köra lite jobbigare fysisk aktivitet för att få upp hjärtfrekvensen, och med det få mer av må-bra-hormoner i hjärnan. Så om du kan jogga i stället för att gå några gångar i veckan, kan det säkert vara bra för dig på alla sätt och vis.

Du är irriterad, ofokuserad, trött och så vidare. Klart att jag då tänker att det är alla småbarnsföräldrar... Kommer ihåg hur det var för mig, gick som i en dimma i flera år. Omställningen, all anspänning runt graviditet och förlossning, nattevak, en fru som kanske har större behov än tidigare - allt detta gör att ditt liv under lång tid har haft större tryck än förut. Först under graviditeten, och nu efter att sonen är född. Men om vi ska tänka att dessa två saker är orelaterade, att inte din oro osv är alls har med livsförändringen att göra, blir det att leta i andra områden i ditt liv. 

Många kan i perioder i sitt liv vara nedstämda utan någon reell orsak. Det kan vara genetiskt, så du kan kanske fråga dina föräldrar om de har haft perioder som detta i sina liv. De flesta depressioner eller nedstämdhet går över av sig själv, men är jobbiga när de pågår. Om man inte klarar av att bryta passivitet och negativa tankar av sig själv, behöver man ta hjälp. Att prata med en bra KBT-psykolog är det man rekommenderar i första hand som åtgärd. Därefter kan man som sekundär åtgärd tänka på medicin som antidepressiva.

Många vårdcentraler har i dag avtal med psykolog, och för att eventuellt få medicin måste man ju också gå till läkare. Så jag rekommenderar dig att börja med att boka in ett besök hos din husläkare och diskutera din situation. Förhoppningsvis kan läkaren hjälpa dig med samtalskontakt, men om det inte finns möjligheter för det kan du ju även söka privat. De flesta psykologer jobbar med privat praktik och tar emot människor med precis samma problem som du beskriver.

När man inte mår bra, tycker jag att man inte ska låta något hindra en i att jobba på att må bättre. Särskilt när man har barn har man ett ansvar i att ha en bra mental hälsa. Så gör allt du kan, träna, gör roliga saker, gå till läkare, psykolog, prata med familj och vänner - ha koll på din grundstruktur som mat, sömn, jobb och så vidare. - Och jag tycker som du: man bör inte googla och diagnostisera sig själv.

Lycka till!
Med vänliga hälsningar

/Anne


Annons
Annons
Annons
Annons