Jag är en tjej på 25 år snart som har fruktansvärda panik känslor! jag är 1:63 och väger 58kg. Jag har sedan 18års ålder velat ha barn skaffa familj få finna all lycka en kvinna e värd. Men idag sitter jag här sönder gråten o nertryckt i nerverna och funderar på livet! Har en mamma som vänt mig ryggen pga hennes nya gubbe som jag aldrig under alla 18 år kommit överens med. Genm alla år har jag genomlidit burdusa ord o många troligt många hårda SLAG! Idioten i mina ögon har under hela min uppväxt slått mig mycke och ofta. Och vilket min mamma aldrig har trott mig. Sm 19åring blev jag våldtagen avett svin. Sm jag aldrig vågat anmäla för att ingen tror mig. Nu är jag sm sagt snart 25 o sitter här som ett nerv vrak med tusen tankar snurrande i huvudet. Jag vill HA BARN!! Det enda i livet som skulle kunna få mig att känna lite uppskattning är att få leva som på rosor under nio månader och sedan få föda fram en liten kpia av mig. Men hur skall det gå till? vad ska jag ta mig till?Storken finns ju knappast. inte för mig iallafall. Känner mig värdelös ful äcklig obetydlig underlägsen gentemot allt o alla. vad skall man tasig till. jag jbbar varje dag och försöker att hålla modet uppe.Men snart orkar jag inte mer jag har insett att det uttryck som många använder: Ensam e stark! INTE stämmer. Vad ska jag ta mig till. jag har efter alla år av tystnad bärt mycke inom mig och det har sina komlikationer vilket innebär att jag har väldigt svårt att öppna mig o prata med någon men däremot har jag lite lättare för att skriva av mig mina tankar. Så jag har nog skrivit bort mitt liv i tysthet o ensamhet. Nu återstår bara frågan vad skall jag ta mig till? hur skall jag få uppleva lyckan när får jag bli mamma? kmmer jag bli mamma? Det gör så ont i hjärtat känns som att någn hugger m knivar i bröstet på mig. kroppen kännns tung men ändå tom. Hur länge skall man orka! inte lätt att svara på. Men snälla hjälp mig på nått sätt. vägled mig eller ge mig förslag för jag känner mig likgiltig. Hoppas på att d någon gång ska ljusna
Tack för Din fråga. Jag förstår att Du har det mycket besvärligt och jag vet inte riktigt vad jag skall råda Dig till. En sak som jag tycker ar uppebar är att Du är i behov av professionell hjälp och jag tycker därför att Du skall söka den psykjiatriska mottagningen på hemorten (eventuellt via Din vårdcentral för att få en remiss). Riktigt vilken slags hjälp Du behöver är nog inte så lätt att säga- men min första tanke är nog att en psykoterapeutisk kontakt skulle kunna vara till hjälp. Om Du därutöver behöver någon form av farmakologisk behandling vill jag nog lämna till till Dina kommande behandlare att bedöma.
Jag förstår att Du längtar efter barn och familj (det gör nog de flesta människor) och det finns väl inget som säger att Du inte framöver skulle kunna få detta. Men jag ber Dig bara akta Dig för tron att detta skulle kunna kompensera för andra svårigheter och brister i livet- var sak bör nog ha sin plats.
Så sök hjälp och behandling- det finns sådan att få.
Lycka till
Vänliga hälsningar Lars Davidsson överläkare, psykiater.
