Medlemskrönika: Min diagnos

Känslan att få svar på mina frågor och att få en möjlighet hjälp att få andra att förstå mig och varför jag är som jag är var helt fantastisk. Medlemskrönikören Bodil Äikäs skriver här sin första medlemskrönika som handlar om när hon fick diagnosen ADHD.

Publicerad den: 2009-10-23
Författare: Bodil Äikäs

Annons

Jag föddes för 57 år sedan i Malmö. Som tredje barnet i en rätt stökig familj. Min mamma (som jag själv misstänker har ADHD) hade psykiska problem och var vad man kallade för nervig. Min pappa var en jättesnäll person, men tyvärr alkolist.

Som barn var jag väldigt orolig. Sprang upp på nätterna och ställde till det. Min mamma berättade att de fick binda fast mig i sängen för att få sova själv.

Jag hade svårt att få kamrater och var nog väldigt orolig och störig.

Annons
Annons

När jag gick i 3:e klass och det var första gången vi skulle få betyg så fick jag tyvärr inte godkänt i uppförande och ordning utan skulle få gå om det skolåret.

Det var problematiskt omkring mig, så vi kontaktade vad som då kallades för Barnavårdsnämnden, för att träffa någon där så att man där skulle diskutera min vidare framtid.

Det enda jag minns av det mötet (jag var 8 år) var att damen vi besökte sa att "hon är ju socialt missanpassad" så vi får nog ta och söka ett fosterhem för henne.

Annons
Annons

Det tog rätt hårt, men som jag hade lärt mig, det var bara att gömma allt bakom en pajasfasad så jag gick omkring och berättade för alla att jag nog minsann var socialt missanpassad, med ett skratt.

Jag kom iväg till ett fosterhem där jag stannade i sju år. Sedan kom jag tillbaka till Malmö.

Under åren som gick så blev livet rätt jobbigt. Hade svårt att stanna kvar på mitt arbete, så jag har haft tusen jobb. Dåliga relationer. Dålig självkänsla, svårt med många människor på en gång.

Ovissheten om att jag många gånger betedde mig annorlunda gjorde att jag fick ångest och jag hamnade i en djup depression. Under åren hade jag många tankar och funderingar på varför jag tyckte mig vara annorlunda än andra i min närhet.

- varför hade jag så svårt med många människor
- varför kände jag mig alltid utanför
- varför hade jag det så svårt med att stanna kvar
- varför umgicks jag hellre med djur än människor
- varför tröttnade jag så fort

Alla dessa "varför" har förföljt mig under alla år och det var när mina döttrar fick sina diagnoser ADD och UNC som jag började fundera på om jag kunde ha samma problem.

Jag ställde mig i kö för att utredas, och efter några år var det min tur att få svar på alla min  varför. Jag fick min utredning gjord på Akademiska i Uppsala och när den var klar och jag fick
utlåtandet att det var en "klar" ADHD med uppmärksamhetsstörning, koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet så blev jag faktiskt jätteglad när jag hörde detta.

Känslan att få svar på mina frågor och att få en möjlighet hjälp att få andra att förstå mig och varför jag är som jag är var helt fantastisk.

Jag har börjat med min medicin och den har hjälpt mig jättemycket. Jag orkar ta tag i saker att umgås med människor och så vidare. Nu försöker jag tänka på mina impulser så att de inte drar i väg med mig. Ja, jag gör vad jag kan tror jag. Det som jag kanske saknar är psykologisk hjälp. Det finns många saker man skulle behöva få hjälp med ändå att bearbeta. Jag fick min diagnos och min medicin, men sedan är det upp till mig. Det kan kännas tungt trots att jag har en positiv inställning till min diagnos.

För det är så att jag är jag, jag är inte min diagnos, utan det är så att diagnosen har tillfört min personlighet en del extra.  Detta ska jag leva med och lära mig att hantera efter bästa förmåga.


Annons
Annons