Råttbettsfeber
Råttbettsfeber är en infektion som orsakas av bakterierna Streptobacillus moniliformis och Spirillum minus.
Vad är råttbettsfeber?
Bakterierna kan genom bett av råttor eller andra gnagare orsaka råttbettsfeber, och Haverhill-feber vid intag av matvaror som är förorenade med råttexkrement. Streptobacillus monili-infektion ger en sjukdomsbild som präglas av feber, muskelsmärtor, samt svaga generella utslag. Spirillum minus-infektion ger en sjukdomsbild där bettstället vanligtvis läker spontant, men en till flera veckor senare kan det uppstå lokal inflammation och febersjukdom med efterföljande generella utslag.
Båda formerna av råttbettsfeber är sällsynta. Tillståndet beskrevs första gången år 1914. År 1926 beskrevs ett utbrott i Haverhill i USA, vilket gav sjukdomen dess namn.
Bakterierna förekommer naturligt i nässvalget och munhålan hos råttor och andra gnagare. Bakterierna förekommer även hos friska sällskapsdjur och laboratorieråttor. 10–100 % av alla råttor är bärare och bakterien kan orsaka sjukdom hos värden.
Orsak
Infektion uppstår efter råttbett. Uppskattningsvis är risken att drabbas av infektion efter råttbett 10 %. Infektioner förekommer hos personer efter bett av vilda råttor och hos laboratoriepersonal som hanterar försöksråttor. Barn och vuxna kan också bli sjuka om de blir bitna av råttor som hålls som husdjur.
”Livet med hiv” – en ny podd från Posithiva Gruppen
”Livet med hiv” är en helt ny podd från Posithiva Gruppen, Sveriges största patientorganisation för personer som lever med hiv. Podden innehåller både personliga och professionella reflektioner kring hur det är att leva med hiv i Sverige idag.
Symtom och tecken
Sjukdomen uppstår alltså på grund av man har blivit biten av en råtta eller en annan gnagare. Tiden från bett till sjukdom, det vill säga inkubationstiden, är 2–10 dagar.
Infektion med Spirillum minus. Vanligtvis läker själva råttbettet spontant, men en eller flera veckor senare bli bettstället svullet, inflammerat och gör ont. Bettstället kan bli purpurfärgat och kan bilda ett sår.
Infektion med Streptobacillus moniliformis. Sjukdomen kännetecknas av relativt plötsligt insättande feber, huvudvärk, kräkningar och muskelsmärtor.
Ett lätt svullet utslag (makulopapulöst) uppstår vanligtvis efter några få dagar, följt av ledsmärtor i upp till 50 % av fallen. Efter några dagar kan både de lokala och generella symtomen avta för att sedan komma tillbaka efter några dagar. Detta gäller både vid infektion med Streptobacillus moniliformis och Spirillum minus. Det växlande förloppet med feber i 3–4 dagar, vilket alterneras med feberfria perioder kan pågå i veckor och det kan uppstå komplikationer.
Diagnos
Patientens sjukdomshistoria med uppgifter om bett av råtta eller gnagare är den mest avgörande informationen. Tidigt i sjukdomsförloppet finns endast ett bettmärke, och det är bara i ett fåtal fall som tecken på lokal infektion finns redan från början. Senare i sjukdomsförloppet uppträder lokal inflammation åtföljt av svullna lymfkörtlar (Spirillum minus), till exempel i armhålan om bettet sitter på handen. Några dagar efter att du har blivit sjuk uppstår utslag på kroppen, armar och ben (Streptobacillus moniliformis). Förstorad mjälte kan påvisas hos vissa. Ledinflammation, artrit, kan också förekomma.
Odlingsprov från var, och även från blod används för att påvisa aktuell bakterie. Blodprov som vita blodkroppar, CRP och blodsänka är vanligtvis förhöjda. Mätning av antikroppar mot de här bakterierna kan också avslöja orsaken till infektionen.
Behandling
Målet med behandlingen är att få bukt med infektionen och påskynda patientens tillfrisknande. Behandlingen innebär i de flesta fall antibiotika, vanlig penicillin är förstahandsalternativet. Behandlingen bör pågå i 14 dagar. Vid penicillinallergi kan tetracyklin användas.
Prognos
Obehandlad kan infektionen avta och läkas ut spontant, men den kan komma tillbaka efter några veckor till månader med feberperioder på 3–4 dagar och däremellan feberfria perioder. Symtomen kan också hålla i sig trots lämplig behandling.
Komplikationer kan uppstå. Dessa kan vara påverkad lever och mjälte, lunginflammation, inflammation av insidan av hjärtat (endokardit), hjärtmuskelinflammation (myokardit), bulor, hjärnhinneinflammation och ledinflammation.
De allra flesta blir bra spontant eller tillfrisknar efter behandling. Tillståndet kan vara dödligt, särskilt hos spädbarn och patienter som utvecklar endokardit, vilket kan hända hos disponerade personer – men detta är ytterst sällsynt.
