Bältros

Så smittar bältros

Bältros kan smitta genom direktkontakt med sårvätska från blåsorna, och ger då vattkoppor hos dem (oftast barn) som ännu inte haft infektion med vattkoppor. En person som aldrig haft vattkoppor har inget vilande vattkoppsvirus i kroppen och kan därför inte få bältros. En person med bältros kan inte smitta en annan person så att den får bältros.

Orsaker till bältros

Efter att man blivit smittad med vattkoppor förflyttar sig vattkoppsvirus från huden, längs med nervbanorna, till hudens nervknutor, där viruset blir inaktivt och lägger sig vilande. Om det aktiveras igen vandrar det längs nervbanorna till huden.

Bältros kan drabba människor i alla åldrar, men är vanligast hos personer över 50 år och hos personer som av någon anledning har ett nedsatt immunförsvar. Bältros kan ibland vara ett tecken på att immunförsvaret inte fungerar som det ska på grund av annan sjukdom, som hos personer med obehandlad HIV-infektion eller om man behandlas med cellgifter eller andra immunnedsättande mediciner.

Symtom på bältros

Det första tecknet på att vattkoppsvirus återaktiverats är en brännande känsla längs den nervbana som viruset vandrar efter. Nervbanorna bildar vanligtvis halvcirklar runt kroppen och smärtan och de efterföljande hudutslagen motsvarar dessa nervbanor, vilket innebär att smärtan och utslagen vid bältros nästan alltid är halvsidiga.

Hudutslagen kan följas av lätt feber och svullna lymfknutor.

Två till tre dagar efter att smärtan startat, utvecklas det karakteristiska hudutslaget man får vid bältros, små blåsor med svullen, röd bakgrund. Utslagen påminner om vattkoppsutslag, men täcker ett mindre område.

Utslagen är ofta som kraftigast efter tre till fem dagar från insjuknandet. Blåsorna går då sönder och det bildas sår som efterhand bildar sårskorpor. Efter två till tre veckor faller skorporna i regel av.

Hos vissa patienter, främst äldre, kan det göra ont flera veckor eller månader efter att skorporna fallit av. Smärtorna, som benämns postherpetisk neuralgi, kan bli mycket svåra.

Diagnos

Ofta kan en kombination av sjukdomshistorien och utslagens utseende vara nog. Virus kan påvisas i avskrap från blåsorna. Ett blodprov kan också stödja diagnosen bältros.

Möjlig försämring

• Utslagen blir infekterade av bakterier.

• Bältros i ögonen kan medföra ärrbildning på hornhinnan.

• Bältros i ansiktets nerver kan i sällsynta fall medföra tillfällig hörselnedsättning, balanssvårigheter, förlamning av ansiktsmuskler och förlust av smaknerver.

• Påverkan på hjärnan eller hjärnhinnorna kan förekomma och ge huvudvärk, förvirring och påverkan på talet.

Efterförlopp

För de flesta av dem som drabbas av bältros dämpas symtomen inom en månad. Speciellt äldre människor kan plågas av långvariga och svåra smärtor, även efter utslagen dämpats/försvunnit. Det är ovanligt att man drabbas av bältros mer än en gång i livet, men det förekommer.

Behandling vid bältros

• Om man fortfarande får nya blåsor kan läkaren eventuellt behandla med läkemedel mot vattkoppsvirus. Medicinen kan förkorta sjukdomstiden och förhindra spridningen av bältros och ges främst till personer över 50 år. Behandlingen fungerar bäst om man påbörjar den inom tre dygn efter den första blåsan. Den har ingen säker effekt på förekomsten av postherpetisk neuralgi.

Övrig behandling:

• Behandling mot eventuell åtföljande bakteriell infektion eller andra komplikationssjukdomar.

• Smärtstillande behandling med tabletter, eventuellt kompletterat med en lokalbedövande kräm, dock oftast utan säkerställd effekt.

Vad kan jag själv göra?

Det kan vara lindrande att använda puder eller zinkliniment.

Vaccination mot bältros

Det finns idag två vacciner mot bältros. Sedan 2013 finns ett vaccin som innehåller levande försvagat varicella zoster-virus (Zostavax). Vaccinet ges med en enkeldos och injiceras under huden.

Sedan våren 2020 finns även ett nytt, icke levande, bältrosvaccin (Shingrix). Vaccinet består av ett antigen samt så kallad adjuvans (ämnen som förstärker det immunsvaret). Vaccinet ges i två doser med två månaders mellanrum och ska injiceras i en muskel.

Skyddseffekt

Studier har visat att vaccination med det levande vaccinet minskade incidensen (nya insjuknanden) av bältros med 50 procent och postherpetisk smärta med 67 procent. Skyddseffekten var bättre hos de mellan 60 och 69 år än för dem över 70 år vid vaccinationen. Långtidsuppföljning har visat att skyddseffekten är mycket begränsad åtta år efter vaccination.

Studier har visat att det icke levande vaccinet minskade nya insjuknanden av bältros med över 90 procent i alla åldersgrupper. Skyddets varaktighet är för närvarande inte fastställt, men uppföljningsstudier tyder på ett mer långvarigt skydd jämfört med det levande vaccinet.

Vilka kan vaccinera sig?

Vaccin mot bältros kan ges till personer över 50 år och skyddar mot både bältros och postherpetisk smärta. För närvarande rekommenderas vaccination efter individuell bedömning.

Vilka ska inte vaccinera sig?

Vaccinerna ska inte ges till personer som har säkerställd överkänslighet mot någon beståndsdel i vaccinet. Vid hög feber bör man skjuta upp sin vaccination.

Det levande vaccinet ska inte heller ges till:

• personer med allvarlig immunbrist

• personer med pågående behandling som påverkar immunförsvaret

• gravida

• personer med aktiv obehandlad tuberkulos

Det icke levande vaccinet kan anvädas till personer med nedsatt immunförsvar.

Biverkningar

Det levande vaccinet kan orsaka rodnad, svullnad, ömhet och klåda på injektionsstället. Huvudvärk är en annan vanlig biverkan. Allergiska reaktioner förekommer i enstaka fall.

Det icke levande vaccinet kan orsaka smärta vid injektionsstället. Muskelvärk, huvudvärk och magtarmsymtom är andra mycket vanliga biverkningar.