Forum Artros


Vår attityd hos läkaren

Tycker det verkar som om det är viktigast hur läkarna uppfattar en som patient, vilken hjälp man får. Om de tycker man är hypokondriker så kan man bli nonchalerad och om man biter ihop och ska vara "duktig" så kanske man inte får ngn hjälp alls. Sen får man också sämre hjälp när man väl är pensionär och inte ska tillbaka till jobbet.Hur ska man hitta balansen så att de tar oss "värkare" på allvar? jag ska inte klaga, men tycker att den här frågan borde lyftas fram i diskussionsforumet.

Sant det du säger. Fast om man ändå är hypokondriker, så har man faktiskt ont ändå. Nu tror jag att vi som är här på sajten inte är det, jag tror dessvärre att vi (jag) försöker vara "starka" och nästan bagatellisera våra problem många gånger, (ta inte åt er ni som inte är såna) När jag kommer till en doktor, säger jag, att jag har ont här och sen är det så. För mej. Egentligen skulle jag behöva bli dramatisk för att läkaren ska fatta att jag har in i helvete ont... för jag har ju det. Nu har det äntligen inträffat att jag fått en dr som skiter i hur min barndom var, han struntar i att jag har panikångest, han ser bara det jag säger, - jag har ont här! Och han gör nåt åt det, på en gång och jag är SÅ tacksam för det. Alla har inte den turen.


Jag vet ju inte hur det är att vara i "snart-pensions-åldern", men vad jag upplever är, att som 46-åring tar dom mig mycket mer på allvar än som 26-åring, eller 36-åring. Så man ska inte vara för ung, men inte heller för gammal tydligen. Medelålders verkar vara en bra ålder, för att bli tagen på allvar och få behandling. Jag har väl också lärt mig, hur jag ska uttrycka mig = Kortfattat och med rätt detaljer med... De orkar inte lyssna på för mycket...! Kanske man skulle skriva en handbok, om hur man möter stressade läkare? Jag har all förståelse för att stressen finns, även där, men det är ju tragiskt att man kanske blir dåligt lyssnad på, för att läkaren har lyssnat på för många? I alla fall, har jag förstått att "gnäll" inte är gångbart, när jag hör vad mina vänner och bekanta, som är långrandiga och lite åt gnäll-hållet berättar. Ja... det är en liten vetenskap det här också. Ja det var mina tankar idag, ang detta ämne.


Jag som överviktig känner att vissa manliga läkare behandlar mej som mindre vetande.Som om man vore dum i huvudet som har tillåtit sej att bli fet.Som om man ÄR dum i huvudet som inte lyckas gå ner i vikt.Som om man får skylla sej själv att man har ont.Har valt bort en husläkare p.g.a detta min nuvarande ska få några chanser till att lära känna mej.


Ja men såna har jag också träffat... ! Och jag som växlat stort och rätt snabbt i vikt, har verkligen kunnat uppleva hur olika man blir bemött, beroende på hur man ser ut - även av vanligt folk. Men så finns det läkare som tycker att måttlig övervikt inte gör något och det blir också fel. Jag bad om hjälp med vikten för 10 år sedan, men den kvinnliga läkaren då, tyckte inte att det var så farligt (men det BLEV farligt sedan) och min nuvarande läkare tycker att jag inte behöver gå ner mer i vikt, trots ett bmi på 30... ja det påverkar min motivation i negativ riktning - tyvärr - så jag få verklugen bygga upp ny geist nu.


Ja det där med övervikt och nonchalans har man ju mött! jag minns när jag var i 20årsåldern och hade en period m halsflusser en gång och det var jämt , nya läkare varje gång på vårdcentralen . Så kom jag dit och fick möta ännu en ny , en mörkhyad herre , som sa åt mej att Jovisst hade jag halsfluss igen , och att det berodde på min övervikt att jag hade dem så ofta! Då vägde jag 49 kilo ! SKRATT ! Ja tänk hur man kan bli bemött ! Annars tror jag att man ska stå på sig , inte gnälla kanske , men vara bestämd med vad man vill få fram under besöket .


Jag har nog haft tur...tänker jag efter så var det annorlunda förr när jag var ung. Har väl lärt mig med tiden att "ta vara på" läkarbesöken. Innan jag ska till någon läkare sätter jag mig och tänker ut vad jag vill. Skriver alltid ner, ibland bara på en minneslapp till mig själv men ofta ett "brev" till läkaren. Jag kan då i lugn och ro skriva ner allt jag vill ha framfört. Jag filar på formuleringarna så att det jag vill och tycker verkligen kommer fram. Kortar ner så att det aldrig blir mer än en A4. Tycker att jag alltid blir tagen på allvar och med respekt. "Breven" antar jag hamnar i min journal och då finns mina synpunkter dokumenterade. Tror också att jag vågar och orkar mer när jag skriver än jag gör annars. Ett annat sätt (om man har samma läkare) är att be om sin journal. Det visar att man kollar upp lite. Glöm inte att läkarna är till för oss och vi betalar deras lön med våra skatte pengar.


Jag var hos min husläkare på Vårdcentralen (min ord. läkare hade semester). Han sa: sätt dig ner och berätt för mig... Han hade säkert lärt sig på kurs att man skulle säga så, men det känndes ändå väldigt bra. Lungt och avstressat


Ja det här med att skriva ner, är bra. Ibland har jag smålappar, men en gång hade jag skrivit ett A4 som jag gav läkaren, för att jag inte orkade berätta... Hon var mycket imponerad, vilket förvånade mig - en sån enkel sak. Det brevet hamnade i journalen, ja.


Själv skriver jag alltid ned vad jag vill ta upp, men det hjälper inte alltid, eller rättare sagt aldrig. Sist hade jag en halv timmas tid på mig, utav den tiden stod läkaren en kvart i korridoren och npratade i telefon. Sedan hann jag bara lämna min lista på de recept som behövde förnyas. Som vanligt krävdes det flera telefonsamtal efteråt för att rätta till fel. Jag sa till läkren att du får ge mig en ny tid. Visst sa hon, jag skickar en tid som är lite längre. När den kom visade det sig att den var i mitten av September!!!!!! Jag fick den i mars. Jag har gettupp. Just nu kan man inte komma fram till min vårdcenmtral alls för sköterskerna strejkar och ingen kan svara i telefon för det är strejkbryteri. Läkarna finns där men dem kan man inte någ.


Jag har aldrig blivit misstrodd av ngn läkare, min första var i en klass för sig, han höll nästan dagligen kontakt med mig i början, han gav mig ett stöd utöver det vanliga, han slutade senare och han flyttade över mig till en kollega han tyckte skulle passa, jag fick säga ja, eller nej, jag tyckte det var ok, för denne läkare var också bra, nu har jag fått byta läkare igen, en kvinna som jag träffat en gång, men hon verkar ok, jag hoppas att mitt intryck stämmer, hon var lugn och lyssnade till mig och visade intresse. Jag brujar också skriva 'brev' till läkaren, dels är det lättare att få allt sagt om man skrivit ner det, och jag tror att läkaren kommer ihåg mer om det finns på pränt, det jag berättat. I stället för att ringa VC och stå i kö, och bli tokig... så brukar jag skriva ett par rader och lämmna in på VC, så får min läkare det och så blir jag uppringd. Jag har haft en stor tur vad gäller läkare, man hör ju hur illa en del människor blir behandlade. Att bli misstrodd är djupt kränkande.


Kan det bero på var man bor.Är det en stor ort med stor vc är kanske läkaren stressad,har för många patienter att ta hand om.Det blir mer opersonligt.

Annons
Annons
Annons