Fakta | Smärta

Inflammatorisk ryggsjukdom och ankyloserande spondylit (AS)

Långvarig ryggsmärta är ett vanligt besvär, som sällan beror på någon sjukdom. Ofta hittar man ingen direkt orsak till smärtan, och ofta går den över av sig själv efter ett tag. Ibland kan dock smärtan bero på orsaker som bör behandlas, och då är det ofta viktigt för prognosen att behandlingen sätts in så snart som möjligt.


Lennart Jacobsson, Överläkare reumatologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Sahlgrenska Universitetssjukhuset
Uppdaterad den: 2017-06-30
Författare: Lennart Jacobsson, Överläkare reumatologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset , Sahlgrenska Universitetssjukhuset

Annons

Inflammatorisk ryggsjukdom är en sådan diagnos – eller snarare grupp av diagnoser, som kallas axiala spondylartriter (SpA).

Den svårast sjuka undergruppen av de inflammatoriska ryggsjukdomarna benämns ankyloserande spondylit (AS), tidigare kallad Bechterews sjukdom. Vid detta tillstånd föreligger ledskada i bäckenlederna (de så kallade sakro-iliakalederna), eller förbening (ankylos) av ligament i dessa leder eller mellan ryggkotorna.

Ungefär 0,25-0,50 procent av Sveriges befolkning har inflammatorisk ryggsjukdom, vilket innebär omkring 20-30 000 personer. Ungefär hälften av dessa har ankyloserande spondylit (AS).

Annons
Annons

Orsak till inflammatorisk ryggsjukdom

Orsaken till inflammatorisk ryggsjukdom (inklusive AS) är inte helt fastlagd, men både omgivningsfaktorer (som infektioner) och ärftliga faktorer är av betydelse.

Sju av tio av de som har inflammatorisk ryggsjukdom har arvsanlag, gener, för en speciell vävnadstyp som kallas HLA-B27. Förekomst av HLA-B27 ger en ökad risk att utveckla sjukdomen men är i sig inte säkert sjukdomsframkallande.

Vid så kallade tvillingundersökningar har det visat sig, att om en enäggstvilling får sjukdomen så har den andra tvillingen 60 procents risk att få sjukdomen. Detta har tolkats som att ärftlighet är en stark faktor vid denna sjukdom, men att andra faktorer också har betydelse.

Annons
Annons

Om man har HLA-B27 så har man en ökad risk att reagera på tarminfektioner med ledsvullnader, så kallade reaktiva artriter, som följd. I familjer med HLA-B27 förkommer även inflammatoriska tarmsjukdomar i ökad omfattning (till exempel ulcerös kolit och Crohns sjukdom) samt psoriasis. Dessa sjukdomar har ibland även symtom som ledsvullnad.

AS är vanligare hos män, medan inflammatorisk ryggsjukdom utan uttalade skelettförändringar är vanligare hos kvinnor. Debutåldern för inflammatorisk ryggsjukdom är vanligen 20-30 år och mycket sällan över 45 år.

Symtom på inflammatorisk ryggsjukdom

De första, ofta ”smygande”, symtomen vid inflammatorisk ryggsjukdom är vanligen stelhet och smärta i bäckenlederna/nedre delen av ryggen. Denna stelhet är besvärligast nattetid och på morgonen, och lindras under dagen (då man är fysiskt aktiv).

Både tidigt och sent i sjukdomsförloppet kan man ha symtom från organ utanför ryggen; såsom i andra leder, inflammation kring häl och knä, smärtsam inflammation i ögats regnbågshinna (irit), psoriasis och kronisk inflammationssjukdom i tarmen.

Efter år av inflammatorisk ryggsjukdom utvecklar en del patienter – det vill säga de med undergruppen AS – ledskador i bäckenlederna samt förbening av ligamenten mellan kotorna. Riskfaktorer för AS är tidig debut, manligt kön, hög inflammationsgrad och rökning. Oberoende av denna utveckling kan man dock såväl tidigt som sent uppleva svåra sjukdomssymtom.

Diagnos och undersökning av ryggen

Diagnosen inflammatorisk ryggsjukdom är ofta svår att ställa, speciellt eftersom annan typ av ryggsmärta är så vanlig. Diagnosen bygger på en noggrann genomgång av symtom enligt ovan (där ryggsmärta i minst tre månader är grundläggande), kompletterat med frågor om förekomst av inflammatorisk sjukdom i den nära familjen samt blodprov.

För att bekräfta diagnosen AS krävs oftast någon form av bilddiagnostik; efter flera års symtom kan man ofta se typiska förändringar med datortomografi (skiktröntgen), men en känsligare metod är magnetkameraundersökning, som kan påvisa förändringar tidigare. Konventionell röntgenundersökning av bäckenlederna har dock låg diagnostik precision, speciellt tidigt i sjukdomsförloppet, och bör därför inte göras.

Behandling av inflammatorisk ryggsjukdom

En hörnsten i behandlingen av inflammatorisk ryggsjukdom är träning för att motverka smärta, stelhet och minskad funktionsförmåga. En sjukgymnast (eller motsvarande) kan ge inledande instruktioner, och sedan är det viktigt att träna regelbundet på egen hand. Dessutom är rökstopp viktigt.

Olika rörelseprogram i varm bassäng, under ledning av sjukgymnast kan vara en lämplig och effektiv behandlingsform.

Behandling med akupunktur och TENS (”transkutan elektrisk nervstimulering”) kan lindra smärtan.

Många sjukgymnaster är mycket duktiga på att mäta upp rörelseomfång i ryggen och kan kontakta patientens läkare vid försämring.

Läkemedelsbehandling ges i första hand i form av smärtstillande och inflammationshämmande läkemedel, så kallade NSAID (non-steroidal anti-inflammatory drugs). Om diagnosen inflammatorisk ryggsjukdom/AS är säkerställd och NSAID-läkemedlen inte ger tillräcklig effekt, exempelvis vi hög inflammatorisk sjukdomsaktivitet, kan behandling med så kallade TNF-hämmare påbörjas av reumatologspecialist och om dessa inte har effekt ges eventuellt så kallade IL17-hämmare. Vid perifer ledinflammation kan dessutom alltid kortisoninjektioner ges som behandlingskomplement.

Prognos

En del personer med inflammatorisk ryggsjukdom riskerar att utveckla tillstelning av ryggen, med stor negativ effekt på funktion och livskvalitet. Möjligen minskar de inflammatoriska symtomen i högre åldrar, men detta är inte tillräckligt studerat. Andra komplikationer – särskilt vid AS – är, i en del fall, benskörhet samt, mer sällsynt, hjärtpåverkan.


Annons
Annons