Behandling av ankyloserande spondylit

Det finns ingen behandling som kan bota ankyloserande spondylit (Bechterews sjukdom). En kombination av egenbehandling och periodvis användning av läkemedel har emellertid god effekt hos de flesta. Behandlingen bör utformas i samråd med läkare och fysioterapeut. Den kan vara både tidskrävande och svår.

Uppdaterad den: 2017-01-12
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

Målet med all behandling av ankyloserande spondylit är att lindra smärta och stelhet, dämpa ledinflammationer, hindra felställningar, hindra tillståndet från att förvärras och göra det möjligt för patienten att fortsätta med sina dagliga aktiviteter.

Vad kan patienten göra själv?

Den avgjort viktigaste behandlingen av ankyloserande spondylit är den patienten själv gör. Regelbunden fysisk aktivitet är viktigast i behandlingen. Aktivitet minskar risken för smärtor och stelhetsutveckling i ryggen. Patienten bör ha regelbunden kontakt med en fysioterapeut som kan ge honom/henne råd om vilka övningar som bör utföras.

De första övningarna bör patienten göra redan på morgonen, gärna efter en varm dusch. Ryggövningar är särskilt viktiga, särskilt stretchövningar och träning som ökar rörligheten. Regelbundna andningsövningar för att undvika stelhet i bröstkorgen är också mycket viktiga. Simträning i uppvärmd bassäng är en utmärkt aktivitet för patienter med ankyloserande spondylit.

Annons
Annons

Patienten bör lära sig att använda lämpliga arbetsställningar och helst ha ett fysiskt aktivt yrke med varierade arbetsställningar. Han/hon bör undvika att sitta stilla länge i samma ställning.

På grund av risken för lunginfektioner och nedsatt lungkapacitet är det mycket viktigt att patienten med ankyloserande spondylit inte röker.

Vilka läkemedel kan användas i behandlingen?

Avsikten med läkemedel i behandlingen av ankyloserande spondylit är främst att lindra smärtorna. Mest använda är så kallade NSAID, som dämpar inflammation och verkar smärtstillande.

Annons
Annons

Det finns en mängd olika NSAID. I behandlingen av ankyloserande spondylit är det särskilt de läkemedel med långvarig effekt (lång halveringstid) som används. Om de tas på kvällen kommer verkan att vara god genom hela natten och fortsätta ha effekt på stelheten och smärtorna morgonen därpå. Exempel på sådana läkemedel är ketoprofen och ibumetin i "retard" form.

Listan över möjliga biverkningar av NSAID är lång, men allvarliga problem förekommer sällan. De vanligaste problemen är magsmärtor, illamående, uppkastningar, diarré, huvudvärk, yrsel, trötthet och synrubbningar. NSAID kan också ha en negativ påverkan på lever och njurar, och vissa får lågt blodvärde. NSAID leder till ökad syraproduktion och minskad slemproduktion i magsäcken, något som kan ge magsår och allvarliga magblödningar. Hos personer som använder NSAID över lång tid kan det vara aktuellt att använda läkemedel som skyddar mot magsår. Dessa finns i två grupper: protonpumphämmare, till exempel omeprazol och esomiprazol, och H2-hämmare, till exempel ranitidin och famotidin. Personer som har sår eller blödningar i magsäcken eller allergi mot någon av ingredienserna ska inte använda NSAID-preparat. Personer med rubbningar i blodkoagulation, hjärt-, lever- eller njursjukdomar ska iaktta försiktighet och användning under de tre sista månaderna i graviditeten avrådes.

COX-2-hämmare, exempelvis celecoxib, är en annan typ av NSAID med samma smärtlindrande och inflammationsdämpande effekt som de traditionella NSAID-preparaten, men möjligen något lindrigare effekt på magsäcken, och risken för magsår och magblödning är lite mindre. Dock ökar dessa preparat risken för hjärt-kärlsjukdom, så försiktighet rekommenderas för dessa preparat.

Ibland, särskilt om andra leder än ryggraden har angripits av inflammation, kan kraftigare inflammationsdämpande läkemedel användas. Detta är medel som bland annat används mot reumatoid artrit, till exempel sulfazalazin och metotrexat. Den här behandlingen ges av specialistläkare i reumatologi.

En ny typ av läkemedel – tumörnekrosfaktorhämmare (TNF-hämmare)

Läkemedel som hämmar den så kallade tumörnekrosfaktorn (TNF) har revolutionerat behandlingen. Fem olika läkemedel finns för närvarande tillgängliga: etanercept, golimumab, infliximab, adalimumab och certolizumab. Studier har visat att preparaten är effektiva i behandlingen av rygginflammatorisk ryggsmärta, funktion och perifer ledsjukdom. Läkemedlen har snabb, betydande och långvarig verkan och minskar inflammationen. Om behandlingen med TNF-hämmare avbryts leder det emellertid till en snabb tillbakagång hos de flesta patienter med långvarig sjukdom.

Behandling med TNF-hämmare bör övervägas för patienter med ihållande hög sjukdomsaktivitet. TNF-hämmarna tycks verka bättre hos dem som inte haft sjukdomen en längre tid, något som understryker betydelsen av en tidig diagnos. TNF-hämmare är kraftigt verkande läkemedel som också kan ge betydande biverkningar. Ökad förekomst av infektioner är rapporterade och tecken på infektion innebär att behandlingen avbryts. Det är också möjligt att långtidsbehandling kan predisponera för cancersjukdom. Preparaten är dyra, men det kan vägas upp av den betydande förbättring som preparaten medför.

Rörelse och styrketräning

Rörelse och styrketräning är den viktigaste beståndsdelen i behandlingen av alla patienter. En samlingsstudie fann att rörelseterapi var nyttig, men det stod inte klart vilket specifikt behandlingsprotokoll det var, som borde följas. Perioder med fysisk intensiv träning kan komplettera den regelbundna rörelseträningen, även bassängträning. Intensivträning i milt och jämnt klimat uppskattas och kan också vara gynnsamt.

Det viktigaste är emellertid att patienten lär sig övningar och träningsmetoder som han/hon kan utföra regelbundet på egen hand.

Kirurgi

Kirurgi kan i sällsynta fall vara aktuell vid kraftiga felställningar i ryggraden, men ingreppet är riskabelt. Vissa patienter har nytta av protesoperationer för att ersätta stela och förstörda leder.


Annons
Annons
Annons
Annons
Annons