Intervju | Preventivmedel

Intervju med medlemskrönikören Sofie Bergman

Annons

Sofie Bergman är 24 år gammal och arbetar med smycken i Stockholm. Hon beskriver sig själv som en allkonstnär, som utöver smyckesarbetet älskar musik, dans och film. För bara några veckor sedan fick hon diagnosen PDST - Posttraumatiskt stressyndrom.

- Jag fick diagnosen väldigt nyligen, men har hela tiden varit medveten om vilka symtom jag haft. När jag berättade om mina symtom för läkaren förklarade hon att det var typiskt för posstraumatisk stress, säger Sofie Bergman.

Annons
Annons

Innan Sofie kom i kontakt med vården fick hon stor tröst av en nära vän, som ringde när Sofie fick en panikattack.

- Den vän som ringde mig under attacken är väldigt betydelsefull för mig. Hon brukar vara ganska tuff, men i det här fallet var hon så ödmjuk och instruerade mig i hur jag skulle hantera situationen. Det visade sig att även&nbsphon varit med om en stor, traumatisk händelse. Jag tror även att hon började öppna sig mer för mig när jag öppnat mig för henne. I dag har vi väldigt bra kontakt, berättar Sofie.

När Sofie för första gången ringde till vården för att söka hjälp var det inget som kändes naturligt.

Annons
Annons

- Jag skämdes som en hund över att behöva ringa till psykmottagningen. Men sköterskan var jättegullig. Hon ville ge mig så snabb hjälp som möjligt och vi bokade tid omgående. När jag träffade henne var hon väldigt professionell. Under vår första träff fick jag en panikångestattack när jag berättade om vad jag varit med om, jag började skaka och mina händer domnade bort. I det ögonblicket kastade hon sig fram och höll om mig tills attacken bedarrade. Det är ett av de starkaste minnena jag har, jag kommer aldrig att glömma det, säger Sofie.

Sofie ser ljust på framtiden, men menar att vissa saker i livet kan få vänta lite tills saker och ting lugnat ned sig.

- Det känns som att jag lägger livet lite&nbsppå lock tills jag löst allt med mig själv, såsom utbildning och att skaffa barn. Planen nu är att jobba med just det här ämnet jag har sökt till socionomprogrammet och har börjat skriva en bok om det jag varit med om. Jag tycker att det är skamligt att det gjorts så lite insatser för människor som drabbats av liknande saker som jag gjort, och det vill jag vara med och ändra på!

&nbsp

Kommentera denna artikel

Alla kommentarer granskas av redaktionen före publicering. Se regler för kommentarer här.

Inga har kommenterat på denna sida ännu


Annons
Annons