Klimakteriet

Vad är klimakteriet?

Klimakteriet är perioden före och efter den sista menstruationsblödningen, som också kallas menopaus. Den inträffar vanligtvis i 40–58 års ålder (medianålder 52 år) och beror på att ägganlagen i äggstockarna har tagit slut. Äggstockarna kan därför inte reagera på de hormoner som stimulerar ägganlagen att mogna till befruktningsbara ägg. Under klimakteriet år är det vanligt med svettningar och så kallade värmevallningar i form av plötsliga vågor av hetta med efterföljande svettningar. Man kan också få humörsvängningar och sömnproblem, torra slemhinnor i underlivet och besvär med att ofta känna sig kissnödig.

Symtom

Blödningsrubbningar

Innan menopaus är det vanligt med oregelbundna blödningar. Vissa kvinnor kan få kraftiga och långdragna menstruationsblödningar medan de hos andra kan vara sparsamma och glesa. Det typiska mönstret fram till menopausen är att blödningen avtar i mängd och kommer mer sällan.

Värmevallningar och svettningar

Värmevallningar och svettningar är vanliga besvär. Intensiteten varierar från kvinna till kvinna. Hos vissa stör det nattsömnen. Besvären avtar gradvis och är ofta helt försvunna några år efter menopaus. Hos vissa kvinnor kan besvären vara i över tio år.

Slemhinneförändringar

Slemhinnorna i urinröret och slidan blir tunnare och torrare några år efter menopaus. Då kan det svida när man kissar, man kan få urinvägsinfektioner och känna ömhet och torrhet. Ibland uppstår småblödningar vid samlag.

Psykiska symtom

Under åren närmast före och efter menopaus kan man få lättare humörförändringar och bli mer irriterad. Sömnproblem uppträder ofta också under den här tiden i livet. Nattliga svettningar kan bidra till sömnproblem och torra slemhinnor i underlivet kan bidra till att sexlusten minskar.

Orsak

Under den fruktsamma delen av livet producerar äggstockarna kvinnliga könshormon – östrogen och progesteron. Under klimakteriet avtar äggstockarnas aktivitet och hormonnivåerna blir lägre. Könshormonerna reglerar normalt menstruationsblödningarna. Östrogen stimulerar slemhinnorna i underlivet, motverkar förlust av bensubstans och bidrar till sexuell lust. Besvären i övergångsåldern kan därför i stor grad förklaras av östrogenbrist. För många kvinnor sker under den här perioden även sociala omvälvningar, som kan medföra stress och belastning och påverka symtomen.

Rökare och underviktiga kvinnor kommer i genomsnitt tidigare i klimakteriet och drabbas oftare av klimakteriebesvär än icke-rökande och normalviktiga kvinnor. Detsamma gäller kvinnor som får äggstockarna borttagna vid operation och därmed får ett plötsligt hormonfall. Även arv verkar spela roll för hur stora besvär man får i övergångsåldern.

Diagnos

Ålder och de typiska besvär som kvinnor i klimakteriet beskriver gör att det oftast är lätt att ställa diagnos. Hormonnivån kan mätas med blodprover, men det görs inte rutinmässigt eftersom diagnosen i de flesta fall är säker också utan prover.

Behandling

Syftet med behandling vid klimakteriet är att minska symtomen. Fysisk aktiviteten kan öka välmåendet och motverka förlust av benmassa. 

Läkemedelsbehandling

Hormonbehandling i klimakteriet har en välkänd positiv effekt på besvär av östrogenbrist. Sådan behandling innebär att man tillför östrogen som påverkar hela kroppen genom tabletter, plåster, gel eller sprej, i så låg dos som möjligt. Utöver östrogen brukar man också få ta gestagen (syntetiskt progesteron) för att slemhinnan i livmodern inte ska växa och bli för tjock. Blir den för tjock finns en ökad risk för att utveckla cancer i livmoderslemhinnan. Det kan också leda till okontrollerade blödningar. Om man har opererat bort livmodern behöver man inte ta progesteron.  

Det finns numera pålitliga data som visar att risken för hjärt-kärlsjukdom inte ökar med hormonbehandling. Hormonbehandling som ges inom 10 år efter menopaus och under 60 års ålder minskar istället något risken för hjärt-kärlsjukdom. För stroke och för blodpropp i ben eller lungor har man visat att det är en något ökad risk vid hormonbehandling i klimakteriet. För östrogen som tas upp genom huden (plåster, gel eller sprej) verkar dock inte risken för blodpropp i ben eller lungor vara ökad. Hormonbehandling med östrogen och gestagen i kombination under längre tid än fem år leder till en liten ökning av risken för bröstcancer, men inte behandling med enbart östrogen i mindre än 10  år.

Som regel rekommenderar man hormonbehandling om man har besvär som sänker livskvaliteten och önskar behandling. Fördelarna med behandling överväger nackdelarna om den påbörjas i nära anslutning menopaus, det vill säga före 60 års ålder eller inom 10 år efter menopaus.

• Plåster:
  • Plåstret fästs på huden och byts efter instruktioner, vanligen två gånger i veckan. Plåster kan innehålla enbart östrogen eller en kombination av östrogen och gestagen.
• Gel eller sprej:
  • Östrogen i form av gel eller sprej administreras på huden och tas upp i hela kroppen. Vanlig dosering är en gång dagligen.
• Tabletter:
  • Tas dagligen. De kan antingen innehålla enbart östrogen eller vara kombinationspiller med östrogen och gestagen.

Om man enbart har problem med torra slemhinnor i slidan och urinröret räcker det med lokal behandling i slidan. Dessa läkemedel innehåller en låg mängd östrogen eller ett svagt östrogen som inte påverkar resten av kroppen. Det innebär att alla kan få en sådan behandling, utan några risker. Dessa läkemedel finns som vaginalkräm och slidpiller och kan köpas receptfritt.

Vissa föredrar alternativa läkemedel vid besvär i klimakteriet. Växtöstrogen (sojaprodukter, rödklöver med flera) och silverax (black cohosh, cimicifuga racemosa) används i en del fall men effekten av behandlingen har inte kunnat bevisas. Silverax kan dessutom leda till allvarlig leverskada. Plantan agnus castus rekommenderas också av vissa, men studier som genomförts visar ingen övertygande effekt.

Prognos

Utan behandling försvinner klimakteriebesvären normalt efter cirka fem år, men en del kvinnor har besvär i många år. Den normala utvecklingen efter klimakteriet är att förekomsten av benskörhet, hjärt-kärlsjukdomar och urinvägsinfektioner ökar.