Intervju | Inkontinens

Många med analinkontinens känner skam

Att grannens ansiktsuttryck blev konstigare och konstigare under en konversation, kunde Maria inte riktigt begripa. Inte förrän senare. Hon hade läckt avföring men kände precis ingenting. ”Det var fruktansvärt pinsamt”.

Publicerad den: 2011-05-02
Författare: Besima Aho, Redaktionschef, Netdoktor

Annons

Analinkontinens, även kallat för avföringsinkontinens, drabbar cirka två procent av befolkningen och är vanligare hos kvinnor än hos män. Det är flera samverkande faktorer som kan orsaka den här typen av inkontinensbesvär, bland annat kan analinkontinensen bero på att slutmuskelfunktionen inte fungerar som den ska eller uppstå på grund av skador i samband med förlossning.

– Jag har haft riktigt plågsamma perioder, så pass att jag till slut isolerade mig från allt, för jag visste aldrig när det plötsligt skulle hända igen, berättar Maria som haft analinkontinens i sex år. Idag är Maria 64 år gammal. 

Efter tre år av ofrivilligt läckage av hård avföring stod Maria inte längre ut. Hon vågade till slut söka hjälp för sina besvär, som successivt hade trappats upp. Det har varit en lång och psykiskt påfrestande tid för henne.

Annons
Annons

Minns inte hur allt började

Hon minns inte hur allt började. Men hon minns särskilt konversationen med grannen hon träffade på stan.

– Det var fruktansvärt pinsamt, för jag förstod efteråt att jag hade läckt men jag kände ingenting just då.

Marias läckage beror på att hennes ändtarmsmuskel inte fungerar.

Annons
Annons

– Det går egentligen inte att med ord beskriva hur förnedrande det är om man inte själv faktiskt upplevt det. Det är som att vara bebis igen, att inte ha kontroll över sin avföring.

Många skäms

Trots att hon någonstans förstod vilka besvär hon gick runt med tog hon inte itu med problemet. Att skämmas över inkontinensbesvär är inte unikt för Maria. Många vågar inte söka hjälp för problemen för att de skäms, men också för att de tror att de är ensamma om sin situation. För Marias del slutade det med att hon isolerade sig. Hon ville inte gå någonstans för hon visste aldrig när det helt plötsligt skulle hända.

Flera gånger på väg till affären för att handla fick Maria vända så fort hon gått tvärs över gatan. Hennes vardag var långt ifrån normal och för att kunna hantera den någorlunda var noga planering och lokalisering av offentliga toaletter avgörande.

Ny behandlingsmetod blev hennes räddning

En relativt ny behandlingsmetod, en koksaltlösning som den nedre ampullen sköljs rent med och som hjälper till med att tömma det sista i tarmen kom att bli Marias räddning.

– Jag vill uppmana människor med min typ av besvär att inte känna skam. Gå till din läkare och få hjälp. Man går ofta runt och tror att man är ensam om sina problem. Det är bättre att våga söka hjälp innan det faktiskt är alltför sent.

Maria berättar att hon idag mår fantastiskt bra och kan hantera besvären.

– När min sköterska på inkotinentkliniken föreslog sprutan gjorde jag motstånd, men valde att testa den ändå och det är jag glad för. Den har gjort revolution i mitt liv.

Kommentera denna artikel

Alla kommentarer granskas av redaktionen före publicering. Se regler för kommentarer här.

Inga har kommenterat på denna sida ännu


Annons
Annons