Intervju | Stroke |

Virpi fick stroke som 38-åring

För den som drabbas av stroke vänds hela livet upp och ner på bara några ögonblick. Virpi Päivärinta var bara 38 år gammal när hon plötsligt fick svår huvudvärk. Hon oroade sig inte särskilt mycket – förrän hon inte längre kunde röra handen.

Publicerad den: 2014-10-27
Författare: Anna-Cajsa Torkelsson

Annons

– Den bara låg där på bordet och lydde mig inte alls när jag skulle göra frukost, berättar hon.

Hon hade fått ont i huvudet kvällen innan, men eftersom hon ibland hade migrän tänkte hon inte så mycket mer på det utan gick och lade sig tidigt. Men morgonen efter förstod både Virpi Päivärinta och hennes man att något allvarligt hade hänt. Hennes man kände inte igen henne där hon satt hopsjunken på köksgolvet. Han letade reda på hennes mobiltelefon för att hon skulle kunna ringa vårdcentralen, men Virpi mindes inte längre pin-koden.

Annons
Annons

– Jag visste att koden var samma som mitt födelsedatum, men jag kom inte ihåg när jag var född, säger hon.

Lång process av rehabilitering efter stroken

Och det blev bara värre och värre. När de skulle göra sig redo för att åka till vårdcentralen kunde hon inte komma underfund med hur hon skulle hämta sina kläder. Väl framme på vårdcentralen gick det snabbt. Läkaren testade om hon kunde le och lyfta armarna, och när det inte gick fick Virpi åka i ilfart till akuten. Hon minns hur akutläkarna stod och väntade vid dörren när hon kom, och deras förvirrade miner när hon försökte förklara vad som hänt. I efterhand har hon insett att hon nog inte pratade så sammanhängande som hon trodde.

Med medicinering började blödningen i hjärnan att lägga sig och dagen efter började den långa processen av rehabilitering.

Annons
Annons

– Jag tränade mest bara på att gå i början. Det var svårt och jag gick in i allting – väggar, möbler, dörrkarmar, säger Virpi Päivärinta.

Stressigt liv kan ha orsakat stroke

Efter många tålamodskrävande intervaller av träning och vila tycker Virpi att hon nu är så gott som återställd.

– Folk säger till mig att det inte syns på mig att jag har varit så sjuk och jag tycker att man ska försöka se positivt på saker och ting. Men mitt korttidsminne fungerar inte som förr och jag har lite problem med balansen.

Läkarna hittade aldrig något fysiskt fel på henne, men efter flera undersökningar och blodtrycksmätningar tror både Virpi och läkarna att det var hennes stressiga liv som orsakade stroken.

– Jag var för snäll och tog på mig allt. Jag kunde jobba 60 timmar i veckan och ändå fortsatte mina kollegor att ringa mig på kvällar och helger när jag var hemma. Jag jobbade flera hundra övertidstimmar på bara några månader. Jag var aldrig ledig.

Nu, fyra år senare, har Virpi Päivärinta startat ett eget företag, en liten nätbutik som hon sköter från hemmet och där hon säljer kläder och smycken. Hon försöker att hålla normala arbetstider och pausar när hon känner sig trött - utan att behöva be någon om lov.

– Pengar och prylar är inte så viktigt längre och jag tror inte att jag har en enda pensionsdag. Man vet ju inte hur länge man lever. Det låter förstås förfärligt men mitt liv har blivit bättre efter stroken. Jag lever mer i nuet, jag känner mig mer avslappnad och jag ler oftare än förut.

Kommentera denna artikel

Alla kommentarer granskas av redaktionen före publicering. Se regler för kommentarer här.
  • Avatar 2015-03-7 10:36 (2 år sen)

    Precis samma hände mej vid 40 och som dom säger till dej att det inte syns får jag höra ofta men ingen vet hur mycket jag lider i min vardag med minnet,vänster halva som inte lyder och värmer konstant med en konstig molande värk,koncentrationen, har svårt för o va ute bland mycket folk,hjärntröttheten som blir efter minsta ansträngning som gör att man måste planera in minsta lilla grej tex som att man inte kan gå på ett möte,handla o kanske tvätta samma dag och att man aldrig slutför det man skulle göra. Och förstås en hel del andra sviter man dragit på sej som gör varje dag till en kamp att nå fram till sovdags och inte ens då är det över för då börjar nervryckningarna i vän.sida o så vet man ju aldrig hur man får sova och blir det för lite så är man som ett fyllo dagen efter balansen är helt ur funktion och kläderna bakofram och är jag tvungen att ge mej ut så får jag höra att jag setts ute kanonfull och det är inte roligt när närstående får höra och ta emot elaka kommentarer. Men själv såna dagar när allt går åt skogen och man tappar allt man försöker hålla i och man pratar baklänges så har jag lärt mej att skratta åt det istället och skämta om min sjukdom för man gör så mycket tokigheter att jag brukar säga att det är tur att ingen såg en för då skulle dom undra va man höll på med och det underlättar att skratta åt sej själv fast man varje dag är så arg att man blev sjuk och aldrig kan bli frisk igen o få leva livet som andra men tack vare skrattet så gräver jag inte ner mej och ger upp. Men man blir väldigt ensam har inte träffat på nån med stroke och pratat så jag läser om allt som har med stroke och göra och blir väldigt förvånad att det finns fler med exakt samma skador som mej när det känns som man är den ende i hela världen...och kämpa på lilla du. Anneli


Annons
Annons