Kolostomi

Vad är en kolostomi?

En kolostomi är en operativt anlagd öppning i tjocktarmen (kolon) som förs genom bukväggen och huden så att tarminnehåll kan tömmas. Öppningen kallas stomi eller stoma. Det kan vara nödvändigt att anlägga kolostomi när tarmen har blockerats, om det har gått hål på tarmen, vid cancer i tjocktarmen och ibland vid ulcerös kolit. Kolostomin kan anläggas termporärt för en kortare period eller permanent, beroende på den bakomliggande sjukdomen. Man skiljer mellan kolostomier som anläggs i den tvärgående delen av tarmen, den nedåtgående delen eller i sigmoideum, det vill säga den sista delen av tjocktarmen före ändtarmen.

Temporära stomier

Kolostomi i tvärgående kolon (transversostomi)

Stomin kan placeras till höger, till vänster eller mitt på buken. Detta är en typ av kolostomi som oftast anläggs temporärt för att avlasta den sjuka delen av tarmen så att den kan läka och bli normal igen. Senare kommer de två ändarna av den tvärgående tjocktarmen att sys ihop så att passagen återupprättas. Vid kolostomi i den tvärgående delen av tjocktarmen (transversostomi) drar man i de flesta fall ut en tarmslynga genom bukväggen och lägger ett snitt i tarmväggen. På så vis finns det två öppningar in till tarmen i samma stomi. När man observerar stomin är det lätt att se vilken del som tillhör den fungerande delen av tarmen och vilken som tillhör den icke-fungerande delen.

Dubbelpipig kolostomi

En dubbelpipig stomi, eller loopstomi, har två öppningar till tarmen. Den övre eller högersidiga stomin leder till den aktiva delen av tarmen. Den nedre eller vänstersidiga stomin går till den inaktiva delen av tarmen. Den dubbelpipiga kolostomin kan senare slutas genom att de två delarna av tarmen sys ihop (anastomeras).

Permanenta stomier

Dessa anläggs vanligen i den nedåtgående delen av tjocktarmen eller sigmoideum. Man anlägger en kolostomi och tar bort den sjuka delen av tarmen och ändtarmsöppningen vid en och samma operation. Stomin placeras vanligen på vänster sida av buken. Det händer att det ibland bildas bråck runt stomin. Sådana bråck kan vara plågsamma och är ofta svåra att reparera.

Hjälp till självhjälp

Det är viktigt att patienten får träning i att sköta kolostomin själv. I början upplever många stomioperationen som en chock, blir deprimerade och vill inte lära sig att sköta stomin själv. Men med tiden accepterar de flesta tillståndet och föredrar att själva ta hand om stomivården.

Som regel informeras patienten utförligt om ingreppet före operationen. Det är inte alla som förstår vad operationen innebär medan andra upplever informationen som mycket nedslående. Men det är ändå viktigt att patienten informeras på förhand för att undvika en eventuell chock efteråt. Patienten uppmanas att ställa frågor och kan få prata med personer som har ingående kunskaper om stomivård (stomiterapeut). Ofta kan man få prata med personer som själva är stomiopererade men det kan vara bäst att vänta med det tills efter ingreppet.

Stomibandage

Det finns lite olika utrustning för uppsamling av avföring. Det vanligaste är en stomipåse som fästs runt stomin och som byts med fyra, fem timmars mellanrum. Ibland anläggs en artificiell ändtarm (en reservoar av tunntarm) och patienten tränas i att kontrollera tömningen av avföringen. När patienten har kontroll behövs inte mer än en kompress över stomin och patienten tömmer tarmen vid behov.

Stomivård

Huden runt stomin måste hållas ren och skyddas mot innehåll från tarmen som kan skada huden. Området tvättas regelbundet med tvål och vatten och torkas noga innan en hudskyddande ring eller platta fästs på huden. Hudskyddsplattan fungerar sedan som fäste för stomipåsen.

En del patienter måste mjukgöra avföringen genom att tillföra vatten genom stomiöppningen. Detta gör man med hjälp av en specialsond som förs in i stomin.

Kost

Det behövs sällan några särskilda kostrestriktioner. Patienten bör lägga märke till vilka typer av mat som orsakar gasbildning, diarré eller förstoppning, och anpassa kosten så att så lite besvär som möjligt uppstår. Det är viktigt att tugga maten väl. Lukt kan vara en källa till bekymmer men kan kontrolleras med noggrann rengöring, genom att man undviker gasproducerande mat och genom att ändtarmsreservoaren placeras förnuftigt. Eventuellt kan man också använda deodorant.