Behandlingar mot skelettsmärta vid myelom (cancer i benmärgen)

• Skelettsmärta är ett vanligt symtom vid myelom. 

• Ofta drabbas ryggen eller bröstkorgen. 

• Hos vissa personer kommer smärtan plötsligt, hos andra kommer smärtan smygande. 

Att man får skelettsmärtor vid myelom beror på att cancercellerna i benmärgen bildar ett ämne som ökar urkalkningen av skelettet. Skelettet blir då skörare. 

När skelettet är skört ökar risken för frakturer. Skador i ländryggen kan leda till kompressioner av nerver, nervrötter eller ryggmärg. Det kan förutom smärta ge nedsatt muskelstyrka, känselrubbningar eller svårigheter med att kissa. 

Smärtan mäts av vården

Hälso- och sjukvården brukar mäta en myelompatients upplevda smärta med hjälp av så kallade smärtskattningsinstrument. Det kan exempelvis vara en smärtskala, såsom VAS (visuella analogskalan), där man som patient anger smärtan genom att göra ett kryss på en skala från 0 till 10, från ”ingen smärta = 0” till ”värsta tänkbara smärta = 10”.

Som patient får man även svara på frågor som:

• När kom/kommer smärtan?

• Är smärtan rörelserelaterad?

• Var sitter smärtan? Känns smärtan  på flera ställen. ”Förflyttar” smärtan sig?

• Hur upplever du smärtan? Är smärtan molande, stickande eller brännande?

• Har du smärta hela tiden?

Denna mätning kommer göras flera gånger under sjukdomsförloppet.    

Olika typer av behandlingar mot smärta vid myelom

Behandlingen mot smärta består ofta av både läkemedel, egenvård och icke-farmakologiska behandlingsmetoder. Vissa personer med myelom kan även behöva annan typ av omvårdnad som exempelvis ett bekvämt sängläge, hjälp med personlig hygien eller hjälpmedel som kan underlätta vardagen. 

Val av läkemedelsbehandling, egenvård och icke-farmakologisk behandling ska göras i samråd mellan dig som patient och ditt vårdteam. Det bör också göras en kontinuerlig värdering av behandlingens effekt och dess biverkningar. 

Här nedan är några exempel på behandlingar som syftar till att minska smärta vid myelom.

Läkemedel mot smärta

Valet av smärtstillande läkemedel kommer grunda sig på en avvägning mellan de effekter läkemedlet kan ge och vilka biverkningar patienten riskerar att få. Vilken typ av smärtstillande läkemedelsbehandling man kan komma att få är därför individuellt. 

Läkemedlets effekt och biverkningar bör dokumenteras av vårdteamet, exempelvis utav kontaktsjuksköterskan. 

Läkemedel mot benskörhet

Patienter med myelom som riskerar att drabbas av benskörhet kan få läkemedel som förebygger detta. 

Bisfosfonater är en grupp läkemedel som används för att förebygga och behandla benskörhet (osteoporos). Dessa läkemedel har visat sig minska förekomsten av onormala frakturer och bensmärta. 

Bisfosfonater och osteonekros i käkbenet

Osteonekros i käkbenet (kallas på engelska för osteonecrosis of the jaw, ONJ) är en ovanlig men smärtsam och besvärlig komplikation vid behandling med bisfosfonater som ges direkt i blodet (intravenöst) 

Hälso- och sjukvården skickar därför patienter som ska påbörja behandling med bisfosfonater till en tandläkare som kan bedöma patientens tandstatus och åtgärda tandproblem om det behövs, innan behandling med bisfosfater påbörjas. 

Risken för ONJ tycks vara högre hos personer som får bisfosfonater intravenöst (direkt in i blodet) och för personer som behandlas med bisfosfonater under längre tid. Om osteonekros uppkommer ska behandlingen med bisfosfonater avbrytas.

Symtom på ONJ kan vara: 

• Smärta, svullnad och/eller infektioner i tandköttet 

• Tandköttet läker sämre 

• Domningar eller tyngdkänsla i käken

Strålbehandling mot skelettsmärta

Lokal strålbehandling kan ibland ges som snabb smärtlindring, oftast mot smärta i skelett. Strålbehandling kan också ges till patienter där cancercellerna bildat knutor eller knölar utanför benmärgen (plasmocytom).

Icke-farmakologiska behandlingsmetoder

Icke-farmakologiska smärtlindrande behandlingar kan fungera som komplement till läkemedelsbehandling. Ofta kan de utföras av patienten själv eller med stöd av närstående, sjuksköterska, fysioterapeut och/eller arbetsterapeut. 

Det kan exempelvis handla om fysisk aktivitet, massage, akupunktur och TENS (transkutan elektrisk nervstimulering). 

• Fysisk aktivitet är viktigt för alla människor och även för den som lever med myelom. Inaktivitet kan bidra till flera typer av smärtor i leder och muskler. Fysiskt aktiv kan lindra trötthet och illamående samt förbättra den psykiska hälsan. 

Det kan vara bra att ta hjälp av en fysioterapeut som kan visa hur man ska träna samt hur man ska göra för att bibehålla muskelstyrka och rörlighet.

Som cancerpatient bör man, i samband med att man får sin diagnos och sin inledande behandling, få information om betydelsen av fysisk aktivitet och även hur man på ett enkelt sätt kommer i kontakt med en fysioterapeut eller arbetsterapeut. Träningen kan exempelvis ske individuellt eller i grupp.

Att vara fysiskt aktiv kan innebär att man helt enkelt rör på sig, vilket även inkluderar vardagsmotion (cykla, gå eller trädgårdsarbete).

Klicka här för att se två filmer med tips på träningsövningar för dig som lever med cancer, samt en intervju med två fysioterapeuter som är specialiserade inom området cancer. 

• TENS (Transkutan elektrisk nervstimulering) innebär att man sätter elektroder på huden vid smärtområdet. TENS-apparat skickar sedan ut elektriska impulser genom elektroderna, vilket kan (helt eller delvis) blockerar smärtan i området. De elektriska impulserna gör så att musklerna börjar arbeta vilket gör att endorfiner frisätts. Endorfiner bidrar till smärtlindring.
  
  

• Vid akupunktur sätts nålar in på särskilda punkter på kroppen. ”Nålsticken” gör så att kroppen ökar produktionen av olika ämnen, bland annat endorfiner som bidrar till smärtlindring.

En förhöjd kalciumnivå, hyperkalcemi?

Vid myelom bildar cancercellerna i benmärgen ett ämne som ökar urkalkningen av skelettet. Skelettet blir då skörare. I samband med detta frisätts kalcium, alltså kalk, från skelettet och ut i blodet. 

När kalciumnivån i blodet är för högt kallas det för hyperkalcemi. Enligt det nationella vårdprogram för myelom drabbas en av tre personer med myelom någon gång under sjukdomsförloppet av hyperkalcemi. 

Hyperkalcemi kan ge symtom, men behöver inte alltid göra det. Symtom som kan förekomma: 

• Trötthet

• Svaghet i muskler

• Dehydrering (brist på vätska i kroppen)

• Förvirring

• Nedstämdhet

• Illamående

• Förstoppning

Tillståndet brukar delas in i mild, måttlig eller svår hyperkalcemi och behandlingen utifrån kalciumnivån samt patientens tillstånd. 

Behandlingen kan bestå av rikligt med vätska, kortison, och bisfosfonater. Om snabb sänkning av kalciumnivåerna önskas kan kalcitonin (hormon som reglerar kalciumhalten i blodet) användas.

Perkutan vertebroplastik vid svår och smärtsam kotkompression

Kotkompression betyder att en kota har tryckts ihop, något som kan ge varierande grad av smärta.

För de patienter som har svår smärta vid kotkompressioner eller osteolytiska kotmetastaser (bennedbrytande dottertumörer i kota) – och om man inte blir hjälpt av annan konventionell medicinsk behandling – kan perkutan vertebroplastik (PVP) övervägas som behandling. Det står i det nationella vårdprogrammet för myelom.

Vid PVP injiceras bencement i en kota för att stärka och stabilisera kotan och därmed uppnå smärtlindring. För personer som har med kotmetastaser i halsryggen kan PVP göra att man inte behöver hård halskrage. 

Ryggmärgskompression

Plasmocytom (tumörer som bildats av canceromvandlade plasmaceller) eller skelettskador kan i vissa fall trycka mot ryggmärgen och orsaka ryggmärgskompression. 

Vilka symtom ryggmärgskompressionen ger beror exempelvis på hur omfattande kompressionen är, utbredningen av myelomförändringar och hur snabbt kompressionen uppstått.

Vid ryggmärgskompression kan följande symtom uppstå:  

• Ryggsmärta

• Nedsatt känsel

• Domningar

• Svaghet

• Gångsvårigheter

• Sfinkterstörning (störning i slutmuskel) av urinblåsa och tarm. 

Ryggmärgskompression är en medicinsk akutsituation som kräver diagnostik och insatt behandling inom 24 timmar.

Den behandlande läkaren bör omgående diskutera med andra specialister, såsom exempelvis ryggkirurg eller neurolog samt strålbehandlingsläkare om vilken behandling som är lämplig för patienten. 

Läs mer om myelom här >