Biologiska läkemedel

I slutet av 1990-talet kom det första biologiska läkemedlet för behandling av reumatoid artrit. Den första var etanercept, men det tog inte lång tid innan fler biologiska läkemedel kom ut på marknaden.

Läkemedel som ändrar det biologiska svaret, oftast kallade biologiska läkemedel, är utformade för att förhindra och dämpa inflammation. De biologiska läkemedlen är skräddarsydda för att binda till målmolekyler på celler i immunsystemet och lederna. De blockerar ämnen som utsöndras i lederna, ämnen som orsakar inflammation och förstör lederna.

Det finns flera typer av biologiska läkemedel. Var och en av dem riktar sig mot en specifik typ av molekyl involverad i inflammationsprocessen. Exempel är tumörnekrosfaktor (TNF), interleukin-1 och ytmolekyler på T- och B-lymfocyter.

Tumörnekrosfaktor alfa (TNF-alfa)

TNF-alfa är ett signalprotein (cytokin) som är involverat i tidig fas av inflammation –proteinet är en del av det som kallas den akuta fasreaktionen. TNF-alfa bildas huvudsakligen av celltypen makrofager. TNF-alfas primära uppgift är att reglera immunceller. TNF kan utlösa reaktioner i kroppen som feber, celldöd, trötthet, inflammation.

Dysreglering av TNF-produktion tros spela en roll i en mängd olika sjukdomar, särskilt autoimmuna sjukdomar såsom reumatoid artrit, ankyloserande spondylit, inflammatorisk tarmsjukdom, psoriasis och astma. TNF främjar inflammationssvaret och spelar en nyckelroll i sjukdomens utveckling.

Medel som hämmar TNF (TNF-hämmare eller blockerare), såsom de biologiska läkemedlen, har visat sig vara effektiva i behandlingen av inflammatoriska autoimmuna sjukdomar.

Definition av biologiska läkemedel

Biologiska läkemedel skiljer sig från andra läkemedel genom att de är tillverkade eller renade från levande celler eller vävnader. Dessa kan vara mikroorganismer (bakterier/virus/svampar), organ eller vävnader från växter eller djur. Hur de produceras skiljer sig från ett traditionellt kemiskt läkemedel. Eftersom produktion sker i olika levande organismer/bakteriestammar, kan det finnas små strukturella olikheter i molekylerna som läkemedlet består av. Om en biverkning uppstår och man vill veta orsaken är det viktigt att kunna spåra exakt var och när läkemedlet tillverkades.

Angreppspunkter

Etanercept, infliximab, adalimumab, golimumab och certolizumabpegol är biologiska läkemedel som riktar sig mot TNF. De kallas ofta TNF-alfa-hämmare eller TNF-alfa-blockerare, och är antikroppar som blockerar proteinet TNF-alfa. Det finns numera en slags läkemedelskopior av en del av TNF-alfahämmarna, så kallade biosimilarer. Dessa har samma effekt som originalpreparatet.

Anakinra, basiliximab, ustekinumab, tocilizumab och kanakinumab hämmar interleukin. De uppfattas generellt som mindre effektiva biologiska läkemedel än TNF-blockerare.

Abatacept påverkar aktiveringen av T-celler. Abatacept är vanligtvis reserverat för patienter med måttlig till svår reumatoid artrit som inte får tillräcklig effekt med metotrexat och en TNF-alfa-blockerare.

Rituximab minskar antalet B-celler. Detta läkemedel kan också vara ett alternativ för patienter som inte får tillräcklig effekt med metotrexat och en TNF-alfa-blockerare.

Verkningsmekanism

De biologiska läkemedlen motverkar inflammatoriska och immunologiska processer. Därmed dämpas aktiviteten i den reumatiska sjukdomen och många känner sig mindre trötta. Inflammationsmarkörer som sänkningsreaktion (sänkan) och CRP går ner och ledsmärtan minskar.

Biologiska läkemedel används hos vuxna för reumatoid artrit, psoriasisartrit och ankyloserande spondylit. Hos barn används några av dessa läkemedel för att behandla reumatoid artrit hos barn. Vid psoriasisartrit förbättrar biologiska läkemedel också hudutslagen som finns vid psoriasis.

Det kan ta lite tid innan man märker effekten av dessa läkemedel, vanligtvis kommer effekten inom 12 veckor. TNF-alfa-hämmare kombineras ofta med metotrexat och/eller andra läkemedel vid reumatisk sjukdom.

Effekten av de biologiska läkemedlen kan minska efter hand. Det kan bero på att kroppens immunförsvar har reagerat på läkemedlet. En annan förklaring är att andra cytokiner i kroppen har tagit över och driver inflammationen istället för de cytokiner som det biologiska läkemedlet riktar sig mot.

Biverkningar

Alla läkemedel kan orsaka biverkningar, likaså biologiska läkemedel. De flesta får inte biverkningar, men vissa får det. Vissa patienter kan uppleva allvarliga biverkningar. Biverkningar kan uppstå upp till flera månader efter den senaste injektionen.

Var särskilt uppmärksam på följande:

• Symtom på en allergisk reaktion som svullnad i ansikte, läppar, mun eller hals som kan orsaka sväljnings eller andningssvårigheter. Hudutslag, nässelfeber, svullnad i händer, fötter eller vrister kan också förekomma.
• Symtom på en infektion (inklusive tuberkulos), såsom feber, trötthet, hosta, andnöd, influensaliknande symtom, viktminskning, nattliga svettningar, diarré, magsår, tandproblem eller sveda vid urinering.
• Symtom på leverproblem som att hud och/eller ögon blir gula, mörkbrun urin, magsmärta högt upp på höger sida, feber, illamående, kräkningar och kraftig trötthet.
• De vanligaste biverkningarna är infektion i de övre luftvägarna, halsont eller heshet, rinnande näsa. Sådana biverkningar förekommer oftare än hos 1 av 10.

Vem?

Patienter som har ett otillfredsställande svar på DMARDs (sjukdomsmodifierande anti-reumatiska medel) är vanligtvis lämpliga kandidater för biologiska medel.

Jämfört med DMARDs har biologiska medel snabbare effekt. Man vet inom veckor efter att man startat om man har effekten av läkemedlet.

Många reumatologer ger numera biologiska medel som förstahandsval.

Kontraindikationer

Tyvärr är biologiska medel inte lämpliga för alla patienter. Det finns vissa tillstånd där risken för biverkningar överstiger fördelarna med behandlingen. Till exempel gäller det patienter med multipel skleros (MS) eller tidigare lymfom. Patienter med hjärtsvikt är inte heller bra kandidater. Det kan också vara riskabelt att använda biologiska läkemedel för patienter som har haft allvarliga eller återkommande infektioner.

Försiktighetsregler

Behandlingen bör inte påbörjas om man har en infektion i kroppen. Symtom på infektion inkluderar feber, hosta, andnöd, influensaliknande symtom, diarré, magsår, tandproblem eller sveda vid urinering. Det är mycket viktigt att ta reda på om man har eller har haft tuberkulos. Man bör inte heller vara bärare av eller ha hepatit B-virus.

Man kan lättare få infektioner när man använder biologiska medel eftersom de försvagar immunsystemet. Infektioner kan utvecklas snabbare och bli svårare.

Vilket biologiskt läkemedel bör väljas?

Behandlande läkare bestämmer vilket som är det bästa biologiska läkemedlet för den enskilde patienten. Detta är dyra mediciner, så diagnosen måste vara klar. Läkemedlen ges på olika sätt, antingen som injektioner eller direkt i blodet. Injektioner kan man tränas upp för att ge sig själv, medan medel som ges intravenöst innebär att man måste komma till en medicinsk mottagning för att få läkemedlet.