Intresseområden sparade.
Tack, din epostadress är nu registrerad.

Intervju med medlemskrönikören BaraLisa

Jag trodde lösningen var att sticka iväg, men det blev helt annorlunda. Helt plötsligt var jag tvungen att hålla reda på mig själv. Netdoktor har intervjuat medlemskrönikören BaraLisa, som valt att skriva om ADHD.
Annons

Lisa är en driven tjej som har mycket på sin meritlista, bland annat 7 års studier vid universitet och utlandsboende. När hon var 27 år fick hon diagnosen ADHD.

- Det är fortfarande lite läskigt att tala om det, på något sätt, man vill inte riktigt avslöja det. Jag har länge umgåtts i akademikerkretsar där man vill visa sig duktig, och det är inte lika coolt på fina middagar att ha ADHD, det passar inte in, säger Lisa.

När Lisa för 20 månader sedan fick sin diagnos, upplevde hon en stor lättnad.

Annons
Annons

- Jag kände "Gud, vad skönt". Jag visste det ju egentligen redan innan, och det blev ett kvitto på att det inte var jag som var dum i huvudet. Jag blev inte nedstämd av beskedet, eftersom jag hade bearbetat det sedan länge.

Men det har inte alltid varit lika lätt. 2002 flyttade Lisa från sin hemstad Uppsala, som hon tröttnat på, till Lund.

- Jag trodde lösningen var att sticka iväg, men det blev helt annorlunda. Helt plötsligt var jag tvungen att hålla reda på mig själv. Det var ok när jag bodde i en liten etta, där elen ingick och allt sådant, men när man sedan skulle flytta till en större lägenhet, ha inneboende, ta körkort, då blev det mycket. Jag tog en intensivkurs för körkortet, en kurs som blev till fyra sådana paket, skrattar Lisa.

I dag bor Lisa i Gävle med sina tre katter, och mår mycket bättre. Tack vare medicin och professionell hjälp har hon kunnat hantera sin ADHD på ett helt annat sätt.

- Medicinen gjorde mig klarare i huvudet, tidigare kändes det som att huvudet var helt fullt av allt möjligt, och de sociala normer som är självklara för andra var svåra att hantera. Det blev lättare, men samtidigt var det läskigt när jag blev varse hur jag betett mig i tidigare situationer.

- Gävle blev min räddning, kan man säga. Här fick jag för första gången hjälp på riktigt. De förstod mig, jag fick råd och hjälp med medicineringen, och jag har fått lite hjälp hemma. De tog mina problem på allvar, det har varit oerhört värdefullt för mig, berättar Lisa.

Annons
Annons

Kommentera denna artikel

I kommentarfältet får du gärna dela med dig av dina egna erfarenheter eller berätta vad du tycker om våra texter. Vi kan däremot inte svara på några medicinska frågor via kommentarsfältet. Alla kommentarer granskas av redaktionen före publicering. Se regler för kommentarer här.

Inga har kommenterat på denna sida ännu


Du har valt bort en eller flera kakor vilket kan påverka viss utökad funktionalitet på siten.