Veronica Ingesson - änka till Klas Ingesson som gick bort i myelom (benmärgscancer)

Veronica Ingesson om livet som anhörig till Klas Ingesson

”Många säger att de förstår hur jag har det. Men det tror jag inte att de gör. De förstår att det är ensamt, men inte hur ensamt det faktiskt är”. I en intervju för Netdoktor berättar Klas Ingessons änka Veronica Ingesson för första gången om sorgen efter maken och det svåra livet som anhörig till en cancerssjuk partner.

Det är en kall, men ack så vacker, februaridag. Vi träffas på Café Gusto i Mjölby. En liten stad i Östergötland några mil bort från hennes och Klas Ingessons hemstad Ödeshög.  Det är ett möte jag sent kommer att glömma. Ett möte om en kärlekshistoria som är så hjärtskärande, så sorglig men samtidigt så otroligt vacker. Ett möte, i både skratt men framförallt tårar.  

Den 29 oktober 2014 somnade Klas Ingesson in i huset han och Veronica tillsammans lät bygga. I över fem år fick han leva efter beskedet om att han drabbats av blodcancersjukdomen myelom. 

Första symtomen

Det är senhöst och året är 2008. Klas börjar känna sig ovanligt trött. Han har ont i ryggen och tror först att han drabbats av ryggskott för att sedan tro att han kanske gått in i väggen. Det slutar med att Klas sover mellan 16-17 timmar av dygnets 24.  

Vid tidpunkten var Klas ganska otränad. Veronica berättar om hur de ibland var ute och sprang men att Klas inte kunde förstå varför han inte hängde med.

– Han hade ju alltid haft bättre kondition än mig och kunde inte acceptera att jag tog täten, säger hon och ler åt minnena på spåret. Trots tydliga symtom vägrade Klas gå till läkaren. Det var ju bara ryggskott, eller så hade han gått in i väggen.  

Men till slut kom de iväg. De åkte direkt till akuten på Linköpings universitetssjukhus. Innan dess hade Klas besökt vårdcentralen hemma i Ödeshög men på vårdcentralen kom de inte fram till något. Inte heller trodde de att det var ryggskott eller att Klas hade gått in i väggen.  

Det är en varm vårdag i maj 2009. Jourläkaren på akuten är hematolog. Han tar emot Klas, som får berätta om vilka symtom han har.  

– Jag tror läkaren förstod ganska direkt vad det kunde röra sig om. Han hade sina aningar om vad det kunde vara men han sa inget om det där och då, berättar Veronica.  

Klas får stanna kvar på sjukhuset över natten. Han ringer Veronica morgonen efter för att berätta att läkaren beslutat att ta en del cancerprover.  

– Men jag har väl ingen cancer, hade Klas sagt till läkaren. Jag glömmer aldrig det där samtalet. Det är svårt att glömma känslan när Klas berättar att de tagit nya prover, cancerprover. Ordet cancer är så hemskt, tungt, så overkligt och på något sätt så associerat med döden. Så är det ju inte för alla, det vet jag, men fortfarande idag kan jag känna att ordet cancer är svårt att hantera.

”Vet inte hur jag tog mig dit”

Sju mil. Så långt är det mellan Ödeshög och Linköpings universitetssjukhus. En resa Veronica har svårt att sätta finger på.  

– Jag vet inte hur jag tog mig dit. Det jag minns är att jag tänkte på våra två söner, Martin och David, då 15 respektive 10 år gamla. Från början var tanken att de skulle följt med in för att hämta hem Klas, men vi beslutade att de inte skulle göra det eftersom vi inte visste vilket besked som väntade oss. Jag minns att jag tänkte: hur ska vi berätta det för våra grabbar? hur kommer de att reagera? hur länge har Klas kvar att leva? Och då visste vi inte om det faktiskt var cancer eller inte. 

”Jag är inte redo att dö”   

”Jag är inte redo för att gå bort ännu, jag har många år kvar att leva”. Orden ekar i Veronicas huvud. Hon möts av en ledsen make, en Klas som uppfattat ordet cancer precis som hon själv hade gjort.  

– Klas var inte redo att lämna livet. Jag var inte redo att bli lämnad av Klas. Livet kändes så orättvist. Klas hade ju över halva livet kvar, vi skulle ju ha resten av livet ihop, säger Veronica.  

Hennes ögon är tårfyllda. Hon tittar på mig. De gröna ögonen glänser.  

– Det är inte lätt att vara anhörig till en partner som får ett dödsbesked serverat i knäet. Det är inte heller lätt att vara den som är kvar. Många säger att de förstår hur jag har det. Men det tror jag inte att de gör. De förstår att det är ensamt, men inte hur ensamt det faktiskt är. Det är en tomhet som är svår att beskriva.

Det är något speciellt över Veronica. Det är något genuint över henne.  Det är svårt att hålla tårar borta i mötet med henne. Det är svårt att inte känna med och för henne. Det är också svårt att inte beundra, beundra människors styrka i svåra tider.  

– Jag har aldrig pratat om det här. Aldrig öppnat mig för främmande människor på det här sättet. Genom åren har jag fått många förfrågningar, men aldrig känt att jag vill prata om det på det här sättet.

Myelom – en kronisk blodcancerform

Myelom är en form av cancer i benmärgen. Vad orsaken till sjukdomen är vet man inte riktigt idag. Sjukdomen går inte att bota, men med rätt och tidig behandling går sjukdomen att leva med. Dess förlopp skiljer sig emellertid kraftigt åt mellan olika individer, det också därför det är svårt att beskriva hur ett typiskt sjukdomsförlopp ser ut.

För Klas Ingessons del kännetecknades sjukdomen av både ”toppar och dalar”.

– Vi anpassade livet efter hur sjukdomen yttrade sig. När Klas hade sina ”toppar” och kände sig ganska pigg så passade vi på att göra saker och när han hade sina ”dalar” fick vi ta det efter vad Klas orkade med och det var ju inte så mycket. Då var det mer fokus på sjukhusbesök och behandlingar.

Hur lärde du dig att hantera det?

– Jag lärde mig ganska snabbt att se på Klas vilken dagsform han var i. Vi hade levt ihop så pass länge att jag redan visste. Det var samma sak under hans fotbollskarriär. Jag fick leva mitt liv efter hans redan då och lärde mig därmed vilken form och vilket humör han var på. Så här i efterhand kan det ses som en fördel.

”Klart vi ska kämpa in i det längsta”

Hela fotbollssveriges Klas Ingesson, VM-hjälten som hjälpte Sverige att ta hem brons 1994, hade sedan han själv var 15 år levt med ungdomskärleken Veronica. En kärlek som höll från land till land, från topp till dal.

– Varken jag eller Klas förstod vad sjukdomen var. Vi hade aldrig hört talas om myelom, ingen i släkten hade haft det och man kunde inte riktigt säga varför just Klas hade drabbats. Vi bestämde oss därför tidigt att vi skulle vara öppna mot varandra, men också mot våra söner Martin och David. Vi tog hjälp av läkarna på hematologen, så att både Martin och David skulle få rätt bild av sjukdomen. Jag tror på ärlighet och att man är öppen mot varandra. Det är viktigt att kommunicera, att prata om sjukdomen med familj, släkt och vänner. Det hjälper även dig som anhörig, det blir som en slags terapi. Så var det i alla fall för mig.

Om du skulle få ge några goda råd till en person som är i den situation du en gång varit i – vilka råd skulle det vara?

– Det är en svår fråga. Jag tror som sagt på öppenhet och ärlighet. Att man som närstående är stöttande. Att man försöker förstå och se positivt på livet även om man innerst inne vet att det inte kommer att bli så i slutet. Man måste på något sätt tänka ”vi ska övervinna sjukdomen”. Det är nog oerhört viktigt att gå in med en positiv inställning till det hela. Gör man inte det så tror jag det kommer att gå fort.

Veronica tar ett djupt andetag. Tittar ut genom fönstret. Det är inte särskilt mycket liv utanför. Någon fågel på gatan och flera bilar står parkerade.

– Det låter lätt, men det är inte lätt. Både jag och Klas hade svackor. Det fanns de stunder Klas ville ge upp men då stod jag där och försökte få honom att kämpa, att få tillbaka kämparglöden. Jag försökte att aldrig tänka negativt, även om jag varje dag levde med tanken att det kommer komma en dag då vårt liv tillsammans tar slut. Men jag försökte slå bort den tanken, eller så här, jag la den aldrig längst fram i mitt tänkande. Jag tänkte ”klart vi ska kämpa in i det längsta”. Vi kämpade tillsammans för att få så många år som möjligt ihop.

Veronica försöker förklara för mig. Hon pausar mellan ord, mellan meningar. Försöker beskriva hur svårt det är att vara nära anhörig, att alltid vara stark och stöttande.

– Jag hade dagar då jag bröt ihop. Oftast för mig själv. Utan att barnen eller Klas såg eller fick uppleva det. Det är svårt att vara den som ska vara stöttande och samtidigt få familjen att fungera. Jag jobbade mitt i allt det här, jag var bara hemma då Klas hade sina så kallade dalar. Jobbet blev i mångt och mycket min räddning. Jag fick möjlighet att släppa vardagen, få skratt och glädje på ett annat sätt. De där förskolebarnen har betytt mer än de någonsin kan ana, säger hon och skrattar.

Att vardag och tillvaro för en hel familj förändras efter ett sjukdomsbesked är inte svårt att förstå. Men hur svårt det faktiskt är, är inte lika lätt att sätta sig in i. Veronica berättar om svårigheten i att upprätthålla en fungerande vardag, en fungerande familj, samtidigt som en beständig sorg bearbetas.

– Vi fick möjligheten att leva. Det fick vi verkligen. Vi levde ett liv efter sjukdomsbeskedet så att säga, även om det livet såg annorlunda ut stundtals.

”Svårt att hålla tårar borta”

Veronica ursäktar sig.

– Förlåt. Jag har svårt att hålla tårar borta. Jag har inte pratat om det här särskilt mycket, medvetet valt att inte berätta för någon utomstående. Folk vill veta hur jag gjort för att komma vidare, men det sätt jag valt att gå vidare på behöver inte vara sättet för någon annan. Man måste hitta sina egna sätt att komma vidare med livet.

På vilket sätt har du hanterat sorgen?

– Jag tror att jag hade bearbetat en längre tid. När vi 2009 fick beskedet om att Klas har myelom, så läste vi en del på nätet om myelom eftersom varken jag eller Klas visste något om sjukdomen. Vi läste att vanligast är att man kan ”bromsa” sjukdomsförloppet i upp till fem år. När femte året närmade sig pratade jag och Klas om det. ”Nu är vi inne på femte året”, sa vi till varandra. Tiden gick rasande fort.

– Två veckor innan Klas somnade in, ringde hans läkare upp mig. Det var en måndag eftermiddag. Hon berättade att provsvaren visade att det inte såg så ljust ut för Klas. Jag slog dövörat till. Ville inte lyssna på vad hon hade att säga. Minns att jag efteråt gick fram till Klas och berättade att det var hans läkare som hade ringt. ”Hon sa att det inte såg så ljust ut”. Vi tittade på varandra och förstod att nu var vi nära slutet. På onsdagen åkte vi in till sjukhuset, där fick vi beskedet att Klas hade max två veckor kvar att leva.

Veronicas händer omsluter tekoppen framför henne. Det gröna teet är sedan länge uppdrucket. Vi tar en kort paus i samtalet. Försöker prata om något annat och jag undrar om hon vill ha något mer att dricka eller äta.

– Nej, det är bra tack, svarar hon. Hon tar ett djupt andetag och fortsätter:

– Hur ska vi ta det här med Martin och David? Det var vår första tanke. Martin, då 19 år, bodde i Borås där han spelade fotboll. Vi bestämde att vi skulle berätta för dem samtidigt, men det var svårt eftersom Martin inte bodde hemma. Det första vi gjorde när vi kom hem på onsdagen var att ringa dit Klas föräldrar. Klas hade svårt för att berätta, så jag fick göra det. Han satt med men jag fick berätta för dem att nu var det inte mycket kvar. Därefter berättade vi för Klas syster och de visste att grabbarna inte hade någon aning och fick därför inget säga. Vi beslutade sen att jag skulle åka till Borås för att hämta hem Martin. Vi berättade för David innan jag åkte ner. Klas kusin följde med mig. Vid 21 på torsdagskvällen knackade jag på Martins dörr. Han undrade vad jag gjorde där. Vi berättade för honom varför vi hade kommit dit och satte oss sen i bilen på väg hem igen. Det var otroligt jobbigt.

Upp och ner. Så förklarar hon de två sista veckorna. För Klas kännetecknades dagarna, precis som sjukdomen alltid gjort, av både toppar och dalar. Det var många som ville ta farväl av Klas. Han fick besök av vänner, familj, gamla landslagsspelare och andra som ville ta ett sista farväl.

– Det är inte lätt att vara anhörig i sådana här sammanhang. När jag fick beskedet om att Klas hade två veckor kvar, hann jag fundera en hel del. Jag bröt ihop flera gånger under de två veckorna. Livet var så orättvist. De som vill leva får inte leva och de som inte vill leva får leva. Vad ska jag göra nu? Hur ska det gå nu? Det var så många tankar och Klas var mitt uppe i att skriva bok och ville verkligen slutföra skrivandet. Hur ska vi hinna prata om allt, hur ska vi hinna ta farväl?

Två veckor gick alltför fort. Den 29 oktober 2014 tog Klas Ingesson sitt sista andetag hemma i huset i Ödeshög. Han var en väldigt omtyckt person. ”Vi visste att han var omtyckt, men inte hur omtyckt han var”, säger Veronica.

Tidigare sa du att du länge hade bearbetat sorgen – men hur kändes det när Klas inte längre fanns kvar?

– Det var en extrem tomhet. En tomhet som inte går att beskriva. Det har gått två år men det är fortfarande tomt. Och egentligen, kan man bearbeta en sorg innan? Det går aldrig att vara förberedd. Jag levde med tanken att han en dag kommer att lämna oss, men jag slog bort tanken och levde på hoppet. Hoppet att det kanske kan bli bra, även om jag innerst inne visste att cancern skulle ta Klas ifrån oss. Det är fortfarande väldigt svårt. Vardagarna rullar på fint, men helgerna känns väldigt tomma. Det blev desto mer tomt när grabbarna sen flyttade hemifrån, men jag försöker hitta mitt liv och leva vidare.

Det är svårt att ge råd till andra, menar Veronica. Alla måste hitta sitt sätt att gå vidare. För Veronicas del har jobbet som förskolelärare underlättat hennes liv. Hos barnen på förskolan har hon funnit ovillkorlig glädje och skratt. ”De sprider en glädje, de själva är omedvetna om. Den är äkta och spontan, aldrig konstlad”, säger hon. Veronica och fyra väninnor hade länge pratat om att starta egen förskola.

– Det blev aldrig riktigt av. I oktober 2014 gick Klas bort och i december påbörjade vi det arbetet. Jag brukar säga att det för min del kom vid rätt tid på livet och blev det lite av min räddning. Det höll mig sysselsatt och jag fick inte samma möjlighet till att sitta hemma och grubbla över det som hade hänt. Jag hade helt plötsligt något att se fram emot, något att sträva efter och det gjorde mycket i mitt sorgearbete.

Idag driver Veronica en förskola tillsammans med hennes fyra väninnor. Ett stenkast från hennes och Klas hus hemma i Ödeshög. Till sommaren är det två år sedan förskolan öppnade portarna.

– Det blev som en ny start för mig.

Lever på minnena

”Det är inte lätt”. Orden är återkommande under intervjun med Veronica. Och det är förmodligen inte lätt. Det är inte lätt att vara anhörig, det är inte lätt att vara den som ska försöka se något positivt i det kanske mest sorgliga man kan tänka sig. Det är inte lätt att tänka ljust när dagar, veckor och år, faktiskt bara blir mörkare.

– Det är tur att jag har de bra minnena. Det är de vackra, fina och goda minnena med Klas som får mig att leva vidare nu. När jag har jobbiga dagar, vilket jag har, så plockar jag fram våra minnen. Ett par gånger i veckan besöker jag Klas gravsten. Jag går gärna dit, är där en stund, pratar lite och går sedan vidare.

Det går inte att undvika känslan av att Veronica, sedan hon blev tillsammans med Klas och sedan hans karriär på allvar drog igång, faktiskt åsidosatt sig själv. Det går heller inte att undgå, att personen som sitter mitt emot mig, är en väldigt positiv person som ser livet med helt andra ögon än vad man själv och kanske många andra gör.

– Jag har, precis som du påpekar, åsidosatt mig själv. Det visste jag att jag var tvungen att göra när jag gav mig in på det här. Som fotbollsfru lever man ett ensamt liv och man lever ett liv anpassat till den som gör karriär. Och så blev det även när Klas blev sjuk, vi anpassade oss efter honom. Det hade vi ju alltid gjort. Det har inte varit en dans på rosor, men vi lyckades hålla ihop in i det sista. Jag och Klas hade varit ett sedan vi var 15 år gamla, vi bildade familj ihop och även om livet som fotbollsfru kan vara väldigt ensamt så har vi fått väldigt mycket positivt tillbaka. Vi har fått möjligheten att leva utomlands, fått se och uppleva väldigt mycket mer än vad andra kanske gör. Sedan har jag haft tur med en partner som Klas, som var en hemmakär person som ville och tog sig tiden att spendera tid med sin familj.

En del av sorgen har bearbetats genom att familjen Ingesson pratar väldigt mycket om Klas. De försöker undvika att prata om sjukdomen och den tid som varit och sätter mer fokus på att prata mer om minnen som de skrattar åt. ”Minns ni när pappa gjorde si eller så”, säger Veronica och skrattar.

– Vi har många sådana minnen och det är vi otroligt tacksamma för.

© Copyright Netdoktor.se AB, All rights reserved

Har du koll på blodcancer? - Testa dina kunskaper om blodcancersjukdomen myelom genom Netdoktors upplysningskampanj Blodcancer-koll.se

Publicerad den: 2017-05-08

Författare: Besima Aho, Redaktionschef

Kommentera


Regler f�r kommentarer

Publicera kommentar

Kommentarer (10 st)

  • Marie 2017-05-25 21:08:05
I maj 2014 fick min man beskedet att han drabbats av AML, akut myeloisk leukemi. I oktober när Klas gick bort höll min man på att återhämta sig efter en vår och sommar med upprepade cellgiftsbehandlingar och en avslutande stamcellstransplantation. Vi tillbringade 4 månader på sjukhuset tillsammans och kämpade oss igenom den tiden. Vi läste båda Klas bok när den kom ut och var mot bättre vetande glada för att den leukemi min man fått inte var kroniskt utan trodde att sjukdomen var borta och att vi klarat av det. Vi beundrade den styrka Klas hade. I augusti 2016 firade vi 2 år av friskhet. Min man var frisk och vi i familjen var glada och planerade framtiden. I oktober 2016 visade det sig att han drabbats av ett återfall. Vi tillbringade åter 3 månader på sjukhuset med nya cellgiftsbehandlingar. Veckan innan jul fick vi beskedet att det inte fanns något mer att göra. Min man somnade in hemma 4 veckor efter detta, 53 år gammal. Ord kan inte beskriva den fruktansvärda sorg och tomhet han lämnat efter sig. Men jag är ändå tacksam för den tid vi fick tillsammans och all den kärlek som jag fick och gav. Hur man orkar gå vidare vet jag inte. Man bara går..
  • Marie 2017-05-25 21:02:01
I maj 2014 fick min man beskedet att han drabbats av AML, akut myeloisk leukemi. I oktober när Klas gick bort höll min man på att återhämta sig efter en vår och sommar med upprepade cellgiftsbehandlingar och en avslutande stamcellstransplantation. Vi tillbringade 4 månader på sjukhuset tillsammans och kämpade oss igenom den tiden. Vi läste båda Klas bok när den kom ut och var mot bättre vetande glada för att den leukemi min man fått inte var kroniskt utan trodde att sjukdomen var borta och att vi klarat av det. Vi beundrade den styrka Klas hade. I augusti 2016 firade vi 2 år av friskhet. Min man var frisk och vi i familjen var glada och planerade framtiden. I oktober 2016 visade det sig att han drabbats av ett återfall. Vi tillbringade åter 3 månader på sjukhuset med nya cellgiftsbehandlingar. Veckan innan jul fick vi beskedet att det inte fanns något mer att göra. Min man somnade in hemma 4 veckor efter detta, 53 år gammal. Ord kan inte beskriva den fruktansvärda sorg och tomhet han lämnat efter sig. Men jag är ändå tacksam för den tid vi fick tillsammans och all den kärlek som jag fick och gav. Hur man orkar gå vidare vet jag inte. Man bara går..
  • Marie 2017-05-25 21:01:29
I maj 2014 fick min man beskedet att han drabbats av AML, akut myeloisk leukemi. I oktober när Klas gick bort höll min man på att återhämta sig efter en vår och sommar med upprepade cellgiftsbehandlingar och en avslutande stamcellstransplantation. Vi tillbringade 4 månader på sjukhuset tillsammans och kämpade oss igenom den tiden. Vi läste båda Klas bok när den kom ut och var mot bättre vetande glada för att den leukemi min man fått inte var kroniskt utan trodde att sjukdomen var borta och att vi klarat av det. Vi beundrade den styrka Klas hade. I augusti 2016 firade vi 2 år av friskhet. Min man var frisk och vi i familjen var glada och planerade framtiden. I oktober 2016 visade det sig att han drabbats av ett återfall. Vi tillbringade åter 3 månader på sjukhuset med nya cellgiftsbehandlingar. Veckan innan jul fick vi beskedet att det inte fanns något mer att göra. Min man somnade in hemma 4 veckor efter detta, 53 år gammal. Ord kan inte beskriva den fruktansvärda sorg och tomhet han lämnat efter sig. Men jag är ändå tacksam för den tid vi fick tillsammans och all den kärlek som jag fick och gav. Hur man orkar gå vidare vet jag inte. Man bara går..
  • Marie 2017-05-25 21:00:55
I maj 2014 fick min man beskedet att han drabbats av AML, akut myeloisk leukemi. I oktober när Klas gick bort höll min man på att återhämta sig efter en vår och sommar med upprepade cellgiftsbehandlingar och en avslutande stamcellstransplantation. Vi tillbringade 4 månader på sjukhuset tillsammans och kämpade oss igenom den tiden. Vi läste båda Klas bok när den kom ut och var mot bättre vetande glada för att den leukemi min man fått inte var kroniskt utan trodde att sjukdomen var borta och att vi klarat av det. Vi beundrade den styrka Klas hade. I augusti 2016 firade vi 2 år av friskhet. Min man var frisk och vi i familjen var glada och planerade framtiden. I oktober 2016 visade det sig att han drabbats av ett återfall. Vi tillbringade åter 3 månader på sjukhuset med nya cellgiftsbehandlingar. Veckan innan jul fick vi beskedet att det inte fanns något mer att göra. Min man somnade in hemma 4 veckor efter detta, 53 år gammal. Ord kan inte beskriva den fruktansvärda sorg och tomhet han lämnat efter sig. Men jag är ändå tacksam för den tid vi fick tillsammans och all den kärlek som jag fick och gav. Hur man orkar gå vidare vet jag inte. Man bara går..
  • Marie 2017-05-25 21:00:27
I maj 2014 fick min man beskedet att han drabbats av AML, akut myeloisk leukemi. I oktober när Klas gick bort höll min man på att återhämta sig efter en vår och sommar med upprepade cellgiftsbehandlingar och en avslutande stamcellstransplantation. Vi tillbringade 4 månader på sjukhuset tillsammans och kämpade oss igenom den tiden. Vi läste båda Klas bok när den kom ut och var mot bättre vetande glada för att den leukemi min man fått inte var kroniskt utan trodde att sjukdomen var borta och att vi klarat av det. Vi beundrade den styrka Klas hade. I augusti 2016 firade vi 2 år av friskhet. Min man var frisk och vi i familjen var glada och planerade framtiden. I oktober 2016 visade det sig att han drabbats av ett återfall. Vi tillbringade åter 3 månader på sjukhuset med nya cellgiftsbehandlingar. Veckan innan jul fick vi beskedet att det inte fanns något mer att göra. Min man somnade in hemma 4 veckor efter detta, 53 år gammal. Ord kan inte beskriva den fruktansvärda sorg och tomhet han lämnat efter sig. Men jag är ändå tacksam för den tid vi fick tillsammans och all den kärlek som jag fick och gav. Hur man orkar gå vidare vet jag inte. Man bara går..
Visa fler