Du är här: Hem » Stress & utbrändhet » Medlemsbloggar » Jag är en negativ optimist...

Jag är en negativ optimist...

2015-12-17, 20:21 av Pia-marie

Stress & utbrändhet I ett försök att reda ut vem jag är idag och vad jag vill är en sån här blogg bra, tror jag... 

I grund och botten är jag en positiv, alert, många-bollar-i-luften-människa men många saker har fått mej att tappa både framtidstro och fart. Dagsläget varje dag nuförtiden har 2 lägen, ryggläge och knapp styrfart. Värksjukdom, några sprinterlopp rätt in i väggen och överbelastning har lagt toppformen på is. Inlandsis... Så jag letar bland smulorna av mitt liv för att hitta tillbaka. 

Varje dag lyssnar jag på 2 kufar som sitter på mina axlar. Den ena säger ofta; "Jo då, du kan! Så mycke som du har fixat, så klart att du fixar detta också. Det har varit en uppförsbacke, men du är snart uppe på krönet, sen kommer allt flyta på såå bra. Du är så himla bra!"

Den andra kufen på den sk onda axeln sitter och kraxar hest; "Du... Skit i allt, ligg kvar! Du har inte presterat en bråkdel av vad andra klarar med en hand bakom ryggen, vad ska du upp och göra nu?! Du kommer att påbörja något sen orkar du inte mer. Listan m alla dina saker du måste göra självantänder snart av allt damm den samlat på sej under denna tiden. Inte blir något gjort nu heller så dra täcket över skallen, låt världen vila från dina ilskna utbrott. Ligg under täcket tills du svurit klart, ligg där tills du blir människa igen och du klarar saker utan att säcka ihop. Vi vill inte få mer kaos än det vi redan har!"

Så mitt emellan dessa kufar sitter mitt huvud... Mina tankar och överlevnadsstrategier försöker övertala kropp och knopp att få fart. Men det enda jag orkar är... ingenting... 

Kommentera

Du måste vara inloggad för att kunna kommentera

Logga in

Glömt lösenord? Bli medlem gratis

Kommentarer (3 st)

Vilken tur att vi lever i ett rättvist samhälle där hårt arbete ger hög pension om man arbetar i 67 år. Det är ju det enda man lever för, i alla fall behöver oroas över, så man inte hamnar som uteliggare på en parkbänk.

Att tycka att samhället skall försörja en och att andra är ens problem är bara ynklig egoism.
Ingen har hindrat dig att utbilda dig så du tjänar 100000:- i månaden. Inte heller har någon hindrat dig från att bo på Strandvägen. Det är val man gjort.
Om 30 år är allt mer än dubbelt så dyrt, men pensionen följer inte med upp. Så skynda dig på, så du inte hamnar på en parkbänk. Det var väl ett bra tips och en bra morot.
Hej Caspern.
Nja kan inte påstå att det var ett bra tips el morot... Om jag varit frisk hade läget varit helt annorlunda. Men tyvärr min bindvävssjukdom tex är av sämre art så kroppen bryts sönder eftersom. Du har ingen koll på min utbildning men här gör det ingen skillnad för oavsett utbildning är kroppen kaputt. Det är inte mitt val, det är så det är.
Vart har jag påstått att samhället ska försörja en osv? Hade jag haft den åsikten hade jag definitivt inte jobbat mej i väggen flera gånger. Sviterna efter dem är något jag försöker gå vidare m nu.
Andras problem kan gott vara ens problem. Jag har tex flera barn m diagnoser så som ensamstående mamma har jag inte haft slappa dagar precis... Inte ens där är det samhällets ansvar att försörja el överta deras problem. Det är i första hand förälderns ansvar + det är mitt problem.
Jag har inte slängt mej ner å förväntar mej att vårat sociala skyddsnät ska ta hand om mej. Jag vet att vårat skyddsnät har kopiöst stora maskhål, det ser "fint ut" men när det kommer till kritan ramlar många rätt genom, ner i backen. Det är en del av mina problem då jag är förälder...
Hej igen Pia-Marie.

Det var ett tag sen, men bättre sent än aldrig. Hoppas du fått hjälp.
Vad jag är ute efter det är alla som hela tiden skyller på för mycket att göra som orsaken till sina problem.


Alla har vi sett 96 åriga tanter som fött 6-8 ungar i en etta med kallt vatten och kallt inne och dessutom jobbat i ladugården 365 dagar i 50 år med knappt någon inkomst. Ett bevis på att arbeta är ingen sjukdom. Lättja däremot är farligt för kroppen.

Jag själv är en sån där arbetsnarkoman som arbetade på amerikanska oljeplattformar på Borneo i 25 år, där alla arbetade 12 timmar, men bara om alla var där annars fick man arbeta tills det kom avlösning så att man kunde ta sig till matsalen för lite mat och vatten.

Jag lärde mig där att det bara är rent dravel att kroppen måste ha vatten för att fungera. Det kunde gå en halv dag utan vatten i den fukten och värmen i Borneo.
Nu är jag 76 år och har lärt mig att svensk sjukvård diskriminerar äldre som bollas vidare för att bli av med dem. Ändå har jag bara två problem.
1.
Biverkningar efter 4 olika sorters sjukhussjukan efter hjärtklaffsbyte 2012 som tog ett år att bli av med.
2.
Höger öga slocknar med jämna mellanrum, men jag är enligt alla läkare färdigutredd så det får jag tydligen leva med.

Ändå förstår jag läkare när det kommer in folk med 60-80 kärringvärkar som ingen läkare hört talas om som skyller på att dom har gått in i väggen, att dom sparkar rakt ut och åker hem. Jag skulle inte kunna arbeta som läkare.