Bantning leder ofta till viktökning


Uppdaterad den: 2013-01-13
Publicerad av: Mats Halldin, ST-läkare i allmänmedicin och medicine doktor, medicinsk chef, Netdoktor

Annons

Övervikt håller på att bli en epidemi i vår del av världen. Markanta ändringar i vår livsstil spelar en viktig roll för denna utveckling, vi äter mera och vi äter mer onyttig mat än förr, men framför allt är vi mycket mindre fysiskt aktiva. Nästan alla överviktiga vill väga mindre. Samtidigt visar forskningen att överviktiga som försöker banta bara klarar att banta bort 5–10 % av kroppsvikten under 6–12 månader. Fortsatt uppföljning av dessa personer visar att de flesta inte klarar att behålla sin nya, lägre vikt, utan att vikten med tiden gärna går upp igen.

Varför är det så svårt att bli av med fettet, när vi så gärna vill det och när vi dessutom vet att det utgör en allvarlig hälsorisk? Och varför är det lika svårt för en man på 150 kg (med 70 kg överflödigt fett) att gå ner 10 % av sin kroppsvikt som för en man på 90 kg (med bara 10 kg överflödigt fett)?

Vad uppnår man vid intensiva bantningskurer?

Viktminskning kan uppnås med livsstilsändringar som lågkaloridiet och ökad fysisk aktivitet, med eller utan tillägg av viktreducerande mediciner. Bara viktminskning som kan upprätthållas i ett år eller längre verkar ge positiva hälsoeffekter.

Annons
Annons

Studier visar att den maximala viktminskningen uppnås efter cirka sex månaders bantning. Från sex till cirka tolv månader kan vikten hålla sig någorlunda stabil. Om man fortsätter med bantningen ses en långsam viktökning. Om bantningen avslutas sker vanligen en snabb viktökning. De flesta väger till sist lika mycket eller mer än utgångsvikten.

Detta typiska viktminskningsförlopp ses i stort sett oberoende av på vilket sätt viktminskningen har skett, alltså hur du har bantat. Vanligen uppnås en viktminskning på 5–8 % efter ett års bantning. Vikthämmande läkemedel kan öka denna viktminskning med 2–4 kg.

Aptitreglering

Hjärnan spelar en central roll i kroppens energibalans. Hypotalamus är den del av hjärnan som styr kroppens energiomsättning. Hypotalamus reglerar variationen i energiintag både från måltid till måltid och från dag till dag, samt den mer långsiktiga energibalansen och därmed kroppsvikten. Denna styrning utövar hypotalamus genom att samordna:

Annons
Annons
  • Hormonella signaler och nervsignaler från magtarmsystemet, vilka aktiveras före, under och efter matintag.
  • Hormonsignaler som återspeglar fettlagrens storlek.
  • Nervförbindelser från delar av hjärnan som bland annat styr lust och smak – och hjärnstammen – som håller kontakt med mag-tarmkanalen.

För några år sedan upptäckte forskarna hormonet leptin. Leptin utsöndras från fettceller i kroppen och cirkulerar i blodbanan i mängder som återspeglar fettcellens innehåll av triglycerid (fettsyror). Nervceller i hypotalamus reagerar på leptinet i blodet. Under fasta sker det ett snabbt fall i blodets leptinnivå, vilket hypotalamus registrerar och svarar på med hormonella, nervösa och beteendemässiga ändringar som stimulerar till ett ökat näringsupptag genom större matlust, nedsatt förbränning och effektivare (mindre energikrävande) muskelarbete. Efter matintag, då leptinnivån stiger, växlar aktiviteten till förmån för nedbrytande aktiviteter, det vill säga aktiviteter som leder till ökad energiförbrukning.

Under vissa omständigheter kan energilagrens storlek upp- eller nedjusteras. Vikten uppjusteras till exempel hos kvinnor under graviditet. Mycket tyder på att det är lättare att uppjustera energilagren/vikten än att sänka dem. Kroppen och hjärnan anpassar sig snabbt till en ökad kroppsvikt. De höga leptinvärden som skulle ha lett till aktiviteter som motverkat viktökningen ger inte denna reaktion. Forskare sammanlänkar detta med det som sker hos överviktiga vad gäller hormonet insulin. Insulinet fungerar sämre och diabetes typ 2 uppstår – mekanismen kallas för insulinresistens. På motsvarande sätt ser det ut som att man kan ha leptinresistens. Leptinet verkar inte längre förebyggande mot övervikt.

När kroppen och hjärnan har ställt in sig på en högre viktnivå uppfattar hjärnan, oavsett hur mycket fett som finns i kroppen, en viktminskning som ett hot mot energireserverna och sätter igång uppbyggande (anabola) processer som stimulerar matlusten och sänker ämnesomsättningen. Dessutom minskas energiförbrukningen under motion och fysisk aktivitet för att musklerna hittar effektivare sätt att jobba på. Detta är anpassningsmekanismer som håller i sig länge.

Fettcellernas betydelse

En mer omdiskuterad orsaksförklaring är betydelsen av fettcellernas storlek och antal. Människan har förmåga att bilda nya fettceller i fettväven under hela livet. Det har visats att fettcellerna bara kan uppnå en viss storlek. Vid energiöverskott som följd av ett för högt näringsintag bildas det därför nya fettceller. Vid svår övervikt är det därför alltid ett ökat antal fettceller i kroppen.

Vid en viktminskning på 5–10 % minskas fettmassan genom att triglyceridinnehållet i cellerna blir mindre, men det finns inget som tyder på att antalet fettceller reduceras. Fettcellerna "försvarar" en viss triglyceridnivå i cellen på samma sätt som hjärnan försvarar en viss kroppsstorlek. Om många fettceller anläggs blir det svårare att gå ner i vikt och att behålla viktminskningen.

Biologi och psykologi

Aktiveringen av de beskrivna mekanismerna som hämmar viktminskning verkar vara oberoende av hur viktminskningen gått till (diet, motion, läkemedel) men utlöses av det lågkaloriska tillståndet och av själva viktminskningen. Dessutom tillkommer psykologiska och motiverande faktorer som påverkar förmågan att uppnå och bibehålla en viktminskning. De biologiska förklaringarna (aptitstimulering, nedsatt förbränning, musklernas energibesparing) är troligen de viktigaste.

Det viktigaste är att förebygga övervikt och fetma

Vår kunskap om de olika mekanismerna som motverkar viktminskning understryker att det allra viktigaste är att förebygga övervikt. När övervikt eller fetma väl föreligger verkar detta vara ett kroniskt tillstånd som det är svårt att bli av med.

Alternativt måste livsstilsinterventionen vara mycket intensivare och långvarigare, troligtvis livslång, för att varaktigt främja de motiverande impulserna (de psykiska faktorerna) på bekostnad av de biologiska. Intensiv fysisk aktivitet är också av betydelse för att bibehålla viktminskningen.

Kommentera denna artikel

Alla kommentarer granskas av redaktionen före publicering. Se regler för kommentarer här.

Inga har kommenterat på denna sida ännu


Annons
Annons