Forum Övervikt och följdsjukdomar


Råd vid övervikt

Hej! Hur säger man till sin son att han är tjock och behöver träna? Är det någon som har erfarenhet i detta att delge mig? Min son har slutat träna för några månader sen och sitter nu mest still vid datorn. Jag är skild och har inte så stort stöd av pappan i detta som är rejält överviktig men som inte gör något åt sin egen situation. Jag försöker vara en bra förebild och tränar 3-4 gånger i veckan. Men jag får också tänka på vad jag äter annars hade jag med varit tjock, nu är jag mullig. Jag har pratat med min son ett flertal gånger men han kommer inte till sin träning i alla fall. Nu är jag rädd att han har tröttnat på att träna pga mitt "tjat" men vad ska jag göra? Jag ser att han har gått upp säkert 8-10 kg sen i början av året. Råd tages gärna emot!! Mvh Carwet

Hej, Tack för ditt inlägg! Jag tror visst att du kan ha kloka ord även om du inte har egna barn... Jag håller med dig i det du skriver om tjat! Jag blir lika dan att jag blir trotsig... att jag gör tvärtom eller gör det saktare om någon tjatar på mig. OCh jag vill inte tjata men har så svårt att se att han sitter stilla i stort sett hela tiden han är vaken. Jag kan inte låta bli även om jag tänker mig att inte säga något, men när jag har sett honom sitta vid TVn eller datorn i 6-8 timmar så blir jag galen! Då kommer min kommentar. Han slutade träna för att han tyckte det var jobbigt att pendla till skolan som är 8 mil från där vi bor+ att hans träning oftast var tätt efter att han kom hem, så det blev stress av det. Jag förstår att det var jobbigt, men innan han slutade så pratade vi om att det är viktigt att han gör något annat eftersom han sitter till och från skolan, sitter i skolan, osv sitter mycket när han är hemma. Han var helt med på att börja träna något istället. Skulle börja att gå på gym,men det har inte blivit så. Han äter lika mycket som innan, så egentligen är det nog det som måste ändras. Men det är svårt att ens prata om det, eftersom då blir väl det tjat med. Och jag är livrädd att han inte ska känna sig älskad om han inte ser ut på ett speciellt sätt. Det känns som om han tycker att han inte duger och det är det som är svårt att prata om kost motion, eller som han kanske känner att jag "klagar" och samtidigt att få honom att känna sig älskad. Jag försöker lägga fram det att det är farligt att gå upp i vikt pga att det lätt kommer sjukdomar då. Men sen vet jag inte vad han tänker egentligen. Han är inte så öppen att prata om känslor, och detta sårar kanske? Det min son äter så är det sånt som man egentligen inte ska äta så mkt av.... potatis, pasta, smörgås. Han äter sallad men bara med "det vanliga"(gurka tomat sallad) , gillar inte lök, paprika, avocado. Det är inte populärt med wokade grönsaker eftersom det är "mycket konstigt i det". Vi har sällan läsk hemma, men vad han köper när han är med sina kompisar vet jag ju inte. Han dricker gärna läsk de få gånger vi har det, tex födelsedagskalas, jul, påsk etc. Då dricker han gärna flera glas. Han gillar mjölk och om vi har gärna oboy, men det har jag inte köpt hem nu, eftersom det är en ren sockerbomb. Godis eller chips har vi inte hemma mer än på helgerna, för det mesta. Kan vara så att det är kvar efter helgen. Där föredrar han mer chips än godis. Jag tränar för att jag mår bra av det. Har nästan i hela mitt liv legat ca 5-8 kilo över tabeller man läser. Jag har inte alltid tränat, för när jag var barn så bar jag förbjuden att träna pga en sjukdom jag hade. Så jag fick inte upp ögonen för träning egentligen förrän jag var vuxen. Och fördelarna med att träna. Att man blir piggare, mår bättre både fysiskt och psykiskt.Jag har inte heller tränat alltid eftersom jag har bitvis jobbat dubblet så då har jag inte hunnit att träna. Har då istället gått ut och gått om tid har funnits. Jag har aldrig sagt " se på mig så duktig jag är". Ja det blev långt, men jag tror att jag har svarat på de frågorna du hade. Du får gärna skriva igen om du har mer förslag! Mvh carwet


Jag läser, tänker, läser - och önskar att jag var ett orakel. ,-) Som alltid skriver jag utifrån mig själv, jag är den jag känner bäst. Jag är 55 år och har varit överviktig sedan skolåldern, allt mellan några kilon till en MASSA kilon. Jag vet vad "goda råd" har känts. Jag har haft depressioner och vet här mycket lättar det är att tro att man är värdelös än att man har ett (bra) värde. Alltså - en svår balans mellan vad man säger och inte säger. Och inte blir det bättre om man tassar runt på nålar när man säger det. För mig det som om det är lättare att bita sig i rumpan. Som jag skrev förut så har ju ålder en hel del att göra med hur man tacklar det. Lillebrorsan hade lätt att lägga på sig och i 13-års ålder var han småfet (och blev plötsligt en läckerbit som tjejerna dräglade över). Men de årens övervikt (+ lätt att lägga på sig) har gjort att han (och hans tjej) aktivt har deltagit i hans fysiska aktiviteter. Många timmar framför datorn så säger brorsan, följ med mig ut och spring (vilket brorsonen uppskattar när han slitit sig från sitt spel). Brorsonen är 12 år. Jag tänker på en arbetskamrat, en smärt dam i 60-års åldern. I 40-års åldern hade hon varit på en läkarkontroll och konstaterade att hon gått upp 1 kg på senaste året. Läkaren sa till henne att hålla ett öga på vad hon åt. För 1 kg!?! Men som han sa: Ett kilo om året och du kommer väga runt 85 kilo när du går i pension. Jag tänker på sådana där bilder från USA, folk som väger 240 kg och inte kan komma ur sängen... Be din son att räkna ut hur lång tid det kommer ta innan han väger 240? Om han inte är överviktig så är han underlång: hur lång skulle han behöva vara för att inte vara överviktig (räkna inte själv!), låt honom gör det - eller inte alls. Efter 36 år slutade jag röka (nej jag gick inte upp i vikt). Efter jag slutat så läste jag en bok med frågeställningar som jag tyckte var bra, inte bara om att sluta röka utan alla typer av förändringar (gå ner i vikt, lämna ett dåligt förhållande osv). Vill du fortsätta så hör resten av ditt liv? Om svaret är Nej, när tänker du sluta? (Om svaret är Ja, släpp det, mycket kan förändras med tiden och ett frö är sått) När du är 40? Skall du fortsätta i 5475 dagar till? Jag tror att man skall var väldigt klar med att man INTE väntar sig ett svar på fråga 2. Det är ett svar som han skall komma fram till för sig själv. Bra råd? Kanske, men från vilken ålder är de vettiga? När man är ung ligger framtiden otroligt långt in i framtiden. Och jag tänker: Så mycket man lär sig om sig själv när man försöker ge råd till andra. :-D Jag fortsätter i nästa inlägg (varför ser man så lite av det man skriver när det är så gott om plats på skärmen?)


Hmmm, jag är visst också bra på att skriva mycket. Tjat fungerar inte, det är vi överens om. De andra råden? Kanske bra, kanske inspiration till andra läsningar, kanske att helt förkasta (och i vilket fall så har de då hjälpt :-)). Att angripa småsaker genom att avleda eller smyga in det är väl ett bättre sätt. Frågan är då hur det kan göras? Läskedryck vid "tillfällen"? Absolut! Ibland tar min man och jag en "gottekväll": gott vin till maten (ett par glas) och en whiskey eller två efter det. Nästa dag har jag gått upp ett kilo. Det tar några dagar att bli av med det (och då får jag hålla mig i skinnet), det gör ett avbräck i den långsiktiga viktminskningen - men det är det värt! Chips? Gör honom delaktig, han får vara med och bestämma när och hur mycket. Om du först låter honom (er båda) räkna fram hur många kalorier det är i en påse (inte bara per 100 g) och se hur mycket det, som extraenergi, ger i vikt. På kort och på lång sikt. Om han är likgiltig för hur stort resultatet kan vara så är kanske det ett slags svar på han mående. Grönsaker? Min brorson äter ganska mycket, men visst finns det en del som är "äckligt". Hans mamma konstaterar att många fler grönsaker är acceptabla om de är i en gryta. Jag tror också att det är viktigare att få in grönsaker i kosten än att göra det på ett "nyttigt" sätt. Lite stuvning på wookgrönsakerna och en kort gratinering med ost på? Ibland i alla fall? Pasta? För mig stimulerar det ätandet och jag tar mer - och mer - tills jag inte orkar mer (om jag inte lägger behärskningsband på mig). För mig är det bättre med ris. Och eftersom jag tycker att det är stönigt med riskorn som trillar dit de vill så väljer jag klibbigt ris (mindre nyttigt). Motion eller aktivitet? En läkare från Stresscentrum i Göteborg sa en gång: "Att röra sig är viktigt, men... vad som för en är en timmer på gymmet eller två timmar skogspromenad är för en annan ett varv runt köksbordet." Nu handlade detta om orken hos sjuka människor,men jag tror att principen kan gälla. Det viktigaste är inte att han börjar träna som han "borde". Det viktiga är att han rör sig mer än han gör idag. En del i det kan vara att göra mer hemma ("hjälpa till"). När mamma började jobba så gjorde hon ett städschema åt mig och min bror. Ett städschema med ett pris på varje syssla. Vi var inte tvungna att göra något, men vi satt vår signatur på det vi gjorde - och fick betalt (för acceptabelt arbeta - hon klagade aldrig så det var väl ok?) Svägerskan och brorsonen har gjort något likande, ett avtal om att han (det senaste jag hörde) städade badrummet efter viss standard för vilket han får x kronor i månaden). Hur många sätt finns det att aktivera en människa utan att säga Motion eller Träning eller Rör på dig? Nu tror jag att jag skrivit nog för idag :-D Lotta


Tack igen Lotta för ditt inlägg! Jag har inte hunnit att svara innan. Du har som jag förstår många kloka saker eftersom du själv fått utsättas för dessa "kloka och okloka råd av andra". Ja det är just det som är så svårt. Eftersom min son är i tonåren och då är ju det mesta vad föräldrarna säger jobbigt att lyssna på, så det i kombination av att behöva ta upp detta med hans vikt är dubbelt jobbigt. Jag känner att han tycker det är jobbigt att prata om, kan ju vara så att han egentligen vet att han är överviktig. Men inte gör något åt sin situation för det av ren maktlöshet eller att inte ha den rätta viljan. Jag vet inte? Jag har inte fått till detta samtal att han bör ta mindre portioner, inte heller det du skriver om dessa överviktiga i USA som väger massor, tex 240 kg... Alltså det känns som det är stopp nu ett tag gällande att prata om något av kost eller motion. Jag har inte hittat tillfället och vill ju prata om bara detta. Så jag har varit tyst i några dagar i detta ämne. Pappan och jag har pratat och han har sagt att han med ska tänka på vad han handlar hem för mat, minska lite på mängden mat så vi båda ska vara mer uppmärksamma i vad vi handlar hem. Där kan vu ju iallafall styra en del. Sen ska hans pappa börja träna när semestern är slut, och gå på samma gym som vår son. Han ska försöka ta med sig sonen så de kan träna ihop. Hoppas detta blir av, pappan i detta fall har sagt mängder av gånger att han ska börja träna, men kommer inte dit. Men det verkade som om han förstår vikten i både kost och motion. Jag vet att det är i första hand vad man stoppar i munnen som avgör vad man väger, det förstår jag. Men jag tror ändå att det är bra med motion. Man får om inte annat en snyggare hållning, klarar av mer rent fysiskt, blir piggare. Så jag tycker det är viktigt, en kropp är skapad att kunna röra sig. Detta att säga att han kan räkna ut hur lång tid det ska ta för att komma till e vikt på 240 kg är bra, men jag vet inte hur jag ska få fram att säga det. JA om vi kollar på något program på TV:n om över vikt/fetma som handlar om just så feta personer. Då så det blir naturligt att prata om det. Men annars känns det konstigt att säga så. Jag har ingen aning hur mycket min son väger, men ser att han har gått upp en hel del på kort tid. Jag har sagt till honom just det, att "jag ser att du har gått upp sen du slutade träna"... Men inte kollat hans vikt. Jag tror int3e det skulle vara populärt. Skulle nog kännas kränkande. Men hans pappa skulle ta detta med vikten och kolla sitt resp sonens BMI eftersom pappan är rejält över viktig så tror vi att det är bättre om sonen får se vad pappan väger så kanske han med kan väga sig och visa sin vikt. Jag känner att detta med vikten alltid har varit känsligt, och DÄR kommer jag själv ihåg hur mycket jag ville dölja min vikt som barn, när jag kände mig tjockast av mina kompisar. Jag kommer att använda mig av det med poäng hemma på " att göra listan" tror jag. Jag har fler barn, och har inte använt av något belänings.system innan. Nu hjälper mina barn till hemma,men det är inte så populärt alltid. Skulle nog vara lättare med lite poäng för det man gör. :-) Ha en bra dag!

Annons
Annons
Annons