Forum Övervikt och följdsjukdomar


Hur viktig är vikten?

Här är Ullas berättelse. Det ger en inblick varför de som vurmar för LCHF-kost (anti-inflammatorisk) egentligen gör det. Man behöver inte må bra för att man är smal. Hälsan är det viktigaste vi har. Är vi inte pigga, glada och friska spelar normalvikt förmodligen inte så stor roll. Kommentera gärna. Mail från Ulla, med diabetes typ 1: Min hälsoresa Jag är en kvinna på 59 år som har haft diabetes typ 1 sedan 1992. Jag hade sprutor från början men mitt blodsocker svängde mellan 2,5 och 25 över dygnet så jag mådde oerhört dåligt trots att jag levde efter konstens alla regler. För 8 år sedan fick jag insulinpump och det gjorde mitt liv lättare då jag fick bort de kraftigaste svängningarna. Med åren smög sig hälsoproblemen på mig ett efter ett. Huvudvärk, värk i alla leder men värst i ländrygg och höfter vilket gjorde att jag hade svårt att både stå och sitta. Det var mycket svårt att ta på strumporna och ännu mera att sköta fötterna. Kunde inte vinkla benet så att det gick att få tag i foten. Kunde sitta på huk men inte ta mig upp igen, muskelvärk,(fick diagnos Fibromyalgi) högt blodtryck, oregelbunden hjärtrytm, klåda, tinnitus, trött, trött, trött. Jag fick öka insulindoserna och jag fick mer och mer mediciner, blev skickad till specialister av olika slag utan att jag fick någon förklaring på mina problem. Ett problem som jag inte hade var högt kolesterol , men min läkare tyckte att jag skulle äta blodfettsänkande medicin i förebyggande syfte. Mediciner och trötthet tog bort lust och förmåga till samliv och jag blev mer och mer sorgsen och förtvivlad och nedstämd över att min kropp svek mig. Jag arbetade, men inte heltid och kämpade för att bli sjukskriven, för jag orkade nästan inte hålla mig upprätt under dagarna, och det blev ingen kvalité på mitt arbete. När jag kom hem på kvällarna var jag som en ”urkramad trasa” och somnade direkt efter middagen som min man såg till att jag fick i mig. Vaknade sen efter ett par timmar och kunde inte somna om pga att hjärtat slog hårt och orytmiskt. Jag fick ingen sjukskrivning utan tog en vecka då och då på "eget intyg". Värken i lederna kom i skov, och varje gång gick jag till Vårdcentralen för att få hjälp. Jag var helt övertygad om att jag hade reumatism, även om jag flera gånger hade varit på Reumatologen och tagit prover som inte visade på någon sån sjukdom. Denna gång var det mina svullna och värkande händer som gjorde att jag ville ha hjälp. Jag har naturligtvis gång efter annan talat med mitt diabetesteam om mina besvär. Jag upplever att jag blev lyssnad på men fick ingen direkt hjälp utom remiss till de olika specialisterna och till en kurator. Den dagen på vårdcentralen träffade jag en läkare som läste min journal, tittade på mina händer och sa: Lilla vän, jag kan inte hjälpa dig med detta. Du har inflammation i lederna och det är en biverkan av din diabetes. Du kan få Voltaren som tar bort lite av inflammationen och värken, men det är bara tillfälligt. Det här får du lära dig att leva med. Jag gick hem mycket omtumlad. Jag är en disciplinerad människa och har alltid försökt att sköta mig efter konstens alla regler och föreskrifter om vad som leder till god hälsa, så jag förstod inte vad jag mer skulle göra. Min förtvivlan gick helt i botten och jag blev liggande några dagar. Samtidigt behövde jag förnya mina blodtrycksmediciner (tre olika) men kom mig inte till apoteket. Orkade inte. Efter några dagar gick jag upp och satte mig vid datorn och googlade på ” diabetes, inflammation” och kunde till min förvåning läsa, på olika ställen, om mina problem. På ett ställe trodde jag nästan att någon hade beskrivit mig och min situation. Jag hittade till slut Annika Dahlqvists sida. Jag började läsa och blev mer och mer ”tagen”. Jag tänkte att det får bära eller brista. Det får bli min sista utväg. Det kan inte bli sämre. Jag skickade efter Airams kokbok och Annika Dahlqvists bok Guide till bättre hälsa och viktkontroll. Jag började läsa och satte igång. Detta var i februari i år. Jag slutade genast med mina statiner och blodtryckstabletterna hade jag ännu inte orkat gå och hämta. Efter tre veckor kom ett av mina barnbarn, lilla Jacob två år, och hälsade på. Jag fann mig själv sittande på golvet och leka med honom. Jag reste mig från golvet utan att jag tänkte på det men när jag stod där kom jag på att ” det här kan jag ju inte”. En vecka senare konstaterar min man att jag fortfarande var vaken när Aktuellt började på TV. Vanligtvis sov jag sen länge men sakta, sakta började jag nå flera vakengrader och värken började ge vika. Jag var inte mycket överviktig, men 10 – 12 kg för mycket hade jag. Vikten började rasa och i maj hade jag gått ned 10 kg och jag kände mig frisk. Allt som jag räknat upp ovan är borta. Jag har spår av ledinflammationerna på händerna, de är knöliga, men all värk är borta. Jag är mindre stresskänslig, har fått bättre hud och naglar, magen fungerar perfekt för att bara nämna några av de positiva effekter som jag kan konstatera. I maj blev jag kallad till årets kontroll hos min diabetesläkare och jag gick dit med spänd förväntan. Hur skulle värdena vara. Allt var bra. Mitt HbA1c var 6.0 vilket det aldrig har varit under hela min tid som diabetiker. Allt var bra och min doktor förstod ingenting. Det som inte var bra var kolesterolet, som i hans tycke var en katastrof. Han uppmanade mig strängt att börja äta statiner igen men numera är jag en olydig patient. Under våren, tror det var i mars, lyssnade jag och min man på en föredragskväll med Annika Dahlqvist och jag blev ännu mer övertygad om att detta var räddningen för mig. Möjligheten till att få leva ett liv med kvalitet. När jag sedan kände att lusten till samliv började återvända, till min och inte minst min mans stora häpnad och glädje, började även han konsekvent äta LCHF-kost. Även han har blivit smalare, piggare och mjukare i leder och muskler, även om han inte hade några uttalade problem innan. För mig känns allt detta som ett mirakel, men om man läser på, så ter det sig självklart att det fungerar. Min diabetessköterska tror inte på detta, men hon inser att jag har gått igenom en otrolig förvandling. Det går ju inte att ta miste på. Jag får ofta anledning att berätta om detta med LCHF-kost , då människor jag möter ser att något positivt har hänt med mig och ställer frågor. Jag jobbar heltid utan problem, jag orkar engagera mig i mina barnbarn, jag har en kreativ fritid och orkar simma och promenera regelbundet. Jag har sänkt insulinet med 1/3. Tar aldrig någon måltidsinsulin då jag äter kost som inte höjer blodsockret. Grunddosen som pumpen ger räcker, trots att jag bara behöver ca 70% av tidigare dos. Allt har blivit en god och glad ”uppåtspiral”. Jag började med stöd från Dr. Dahlqvists och Airams LCHF-kokbok och sedan också Ät fet mat – bli frisk och smal med LCHF-Kokboken av Lars Erik Litsfeldt. Så småningom lär man sig att själv komponera recept, och Herre Gud vilken kalasmat vi äter varje dag. Vi har turen att inom en radie av 10 km ha tillgång till nötkött, lamm, ägg och grönsaker från ekologiska gårdar i trakten. Lite längre bort, men överkomligt finns ekologisk kyckling och varje vecka kommer det färsk fisk från Göteborg. Kan det bli bättre? Ulla http://blogg.passagen.se/dahlqvistannika/entry/ulla_med_diabetes_typ_1

Skrämmande! Nu vill jag skriva en massa här men jag tappade målföret! Hittar inga ord.... blev t o m lite rörd. Upp i mitt huvud dyker plötsligt läkarn som blev idiotförklarad och inlåst när han berättade om sin upptäckt bakterien! En upptäckt som andra läkare fick äran för senare. En upptäckt som räddat oräkneliga liv!!


Nu har även riksdagen fått läsa denna: http://blogg.passagen.se/dahlqvistannika/entry/frukostm%C3%B6te_p%C3%A5_riksdagen

Annons
Annons
Annons