Fakta | Smärta

Vad kan man göra åt smärtan?

Det är viktigt att personer med långvarig smärta blir ordentligt undersökta. Ibland kan det räcka med en läkarundersökning, ibland krävs även olika former av utredningar såsom provtagning, röntgenundersökningar med mera.

Uppdaterad den: 2008-09-05
Författare: Reumatikerförbundet

Annons

Man bör ta ställning till om det finns möjlighet att komma åt själva orsaken till smärtan eller om man får nöja sig med behandlingar som syftar till att minska smärtan och/eller minska konsekvenserna av smärtan. Utredningen bör utmynna i en diagnos (till exempel ledgångsreumatism, fibromyalgi) och i fastställandet av vilken/vilka smärttyper det rör sig om. Två människor med samma diagnos kan nämligen ha olika smärttyper, likaså kan samma person drabbas av olika smärttyper över tid. En viktig del i behandlingen är att den drabbade får information om vilken typ av smärta det rör sig om och vad man själv kan göra för att må bättre samt vilka behandlingar som kan övervägas. Vid val av läkemedel i smärtlindrande syfte är smärttypen av avgörande betydelse.

Att lära sig hantera sin smärta

Det har visat sig att de strategier som olika människor väljer för att hantera sin smärtproblematik på ett avgörande sätt påverkar sjukdomsförloppet. Om man förmår att upprätthålla en tilltro till sin egen förmåga att hantera situationen och finner realistiska lösningar på de problem som uppstår klarar man sig bäst.

Människor som har svårt att acceptera sin sjukdom och vissa ofrånkomliga begränsningar kan ställa alltför höga krav på sig själva, vilket kan leda till en försämring av tillståndet. Likaså kan man hamna i ett tillstånd av förtvivlan och bristande tilltro till sin egen förmåga, man ser allt i svart, har svårt att finna kreativa lösningar och sätter sin tilltro till andra i alltför stor utsträckning.

Annons
Annons

I båda fallen kan en självhjälpsgrupp eller i svårare fall kontakt med terapeut med kognitivt beteendeinriktat arbetssätt eller en rehabgrupp som baseras på ett kognitivt beteendeterapeutiskt synsätt hjälpa vederbörande att återta kontrollen över sitt liv och hitta fungerande strategier för att hantera smärtproblematiken. Det har visat sig att kognitiv beteendeterapi kan öka livskvalitet och funktionsförmåga för människor med långvarig smärta oavsett orsak till smärtan eller typ av smärta. Genom att den drabbade får en ökad förmåga till kontroll över sitt liv, oavsett smärtan, minskar smärtans konsekvenser.

Att kunna sova

God sömn är en förutsättning för att kroppen (inklusive hjärnan) ska kunna återhämta sig. Smärta kan leda till en ytligare sömn och nattliga uppvaknanden. Detta ger sämre förutsättningar för återhämtning, vilket i sin tur kan leda till att man inte vaknar utvilad och att man har mer ont dagtid. Det är därför av stor vikt att försöka komma till rätta med sömnproblem. Vissa så kallade kognitiva beteendeterapeutiska strategier kan vara av värde även i detta sammanhang. Ibland krävs läkemedelsbehandling (till exempel antidepressiva, smärtstillande, sömnmedel) för att komma till rätta med problemet.

Att våga röra på sig

Fysisk aktivitet har en gynnsam effekt på vårt välbefinnande oavsett om vi är friska eller sjuka. Rätt använd har fysisk aktivitet visat sig kunna minska smärta, inflammation och även minska symtom och eventuellt även ledförändringar vid artros. Vidare har träning positiv effekt på muskelgenomblödning.

Annons
Annons

Förutom att smärta kan leda till rädsla för fysisk aktivitet så kan även rörelsemönstret påverkas. Man kan ha inskränkt rörlighet i drabbade leder, man kan medvetet eller omedvetet vilja skydda smärtande delar av kroppen, man kan få en ökad muskelspänning till följd av smärta. Smärta kan även ge upphov till koordinationssvårigheter, det vill säga man känner sig fumlig, tappar saker, har dålig balans och svårt med finmotoriskt arbete. Vissa sjukgymnastiska metoder (basal kroppskännedomsträning/avspänning/korrigering av hållningsavvikelser) kan då vara av stort värde.

Medicinsk behandling

Vid tillstånd där man inte kan komma åt själva orsaken till smärtan får man nöja sig med att försöka minska själva smärtan och dess konsekvenser för det dagliga livet.&nbsp&nbsp&nbsp

Vid behandling av vävnadskadesmärta kan akupunktur och/eller transkutan elektrisk nervstimulering (TENS) övervägas. Man kan även använda sig av läkemedel varvid man följer den så kallade analgetikastegen. Detta innebär att man börjar med svaga smärtstillande och/eller antiinflammatoriska läkemedel och om detta inte är tillräckligt, gradvis prövar allt starkare läkemedel (från ”Alvedon” i ena änden till ”morfinhaltiga preparat” i den andra). Personer som har en smärta som ”kommer och går” kan välja att ta smärtstillande mediciner vid behov.

För personer med en kontinuerlig, behandlingskrävande smärta vet man av erfarenhet att bäst effekt uppnås med regelbunden medicinering. Medicinering under lång tid kan vara befogad hos individer som får en god smärtstillande effekt. De kan därmed öka sin aktivitet, förbättra sin funktionsförmåga och livskvalitet.

Det finns idag inga belägg för att man ska ”bita ihop” och vänta med smärtlindrande behandling. Tvärtom finns hållpunkter för att långvarig vävnadsskadesmärta kan orsaka förändringar i nervsystemet så att känsligheten i ”smärtsinnet” ökar. Då minskar effekten av vanliga smärtstillande läkemedel, den ursprungliga vävnadskadesmärtan övergår alltmer i ”smärta av okänd orsak”, som är mer svårbehandlad. Det är troligt, men inte vetenskapligt undersökt, att tidig effektiv smärtlindrande behandling skulle kunna förhindra denna ogynsamma utveckling.

En varning är dock befogad. Vid långvarig smärta är det framför allt perifert verkande läkemedel som paracetamol och sk NSAID (smärtstillande och inflammationshämmande medel) som är aktuella. Även”svaga” morfinliknande läkemedel och ”starka” morfinliknande preparat är alla beroendeframkallande. Dessa bör därför endast användas under kortare tid och med en bestämd plan för dosering och utsättande. Individer som inte får en god smärtlindrande effekt, men som upplever att de kan fördra smärtan bättre (jag har egentligen lika ont, men kan slappna av/blir lugnare och lider inte lika mycket) kommer att kräva allt högre doser för att bibehålla denna effekt och löper därför stor risk för överkonsumtion och missbruk. I dessa fall bör behandlingen avslutas.

Vid behandling av nervskadesmärta och hos de patienter med smärta av okänd orsak där en ökad känslighet i ”smärtsinnet” finns, till exempel vid fibromyalgi, används företrädelsevis andra läkemedel , som annars används vid depression och epilepsi, eftersom vanliga smärtstillande preparat mer sällan har positiv effekt.


Annons
Annons